Fredagsgôtt

Dödsklockan – Kerstin Ekman

Ett jaktlag samlas för att ta den mytomspunna Flymyratjuren under kommande älgjakten. Istället råkar de orsaka en olycka med en buss som kör på en kvinna på cykel en sen kväll efter middag och sprit. Måns Westling och de fem andra som var med i bussen lämnar kvinnan och cykeln och håller ihop för att slippa ta ansvar för det inträffade. Problemet är bara att det finns ett vittne, som inte drar sig för att pressa jaktlaget på pengar med hjälp av det han vet. Vittnet är Klas Bodin som var den man skulle hämta med bussen på olyckskvällen. Han har kommit till byn för att delta i jakten trots att ingen vill ha honom med. Tack vare det han vet tvingas jaktlaget ta med Bodin. Han inser dock risken med att följa sex personer som han utpressat och skickar ett förseglat brev med uppgifter om det han sett till sin advokat, som försäkring.

Det blir en ångestfylld jaktsäsong där lojaliteten i jaktlaget prövas och olika lösningar för att bli av med Bodin dryftas. Skam och skuld samsas med planer på hämnd och frågan är vem dödsklockan klämtar för? Kerstin Ekmans kriminalberättelse från 60-talet är en liten pärla om mänsklig feghet och svaghet som på ett ögonblick kan förstöra det liv man känner. Personerna i Dödsklockan är vanliga människor som hamnar inför svåra val, att göra det rätta eller det som man tror att man kan komma undan med.

Vid vansinnets berg – H.P. Lovecraft

En polarexpedition kommer till Antarktis för geologiska undersökningar och träffar på en urgammal civilisation som verkar utomvärdslig. Berättelsen knyter an till flera av Lovecrafts andra noveller om Cthulhu samt några andra författares Sci-Fi-myter. Det blir ett frossande i is, sten och upptäckter av märkliga varelser som i andra händer hade varit svårsmält, men Lovecraft skapar ändå viss trovärdighet i absurditeterna. Fantasifullhet är väl ett ord som fångar hans berättande både vad gäller språk och beskrivningar av tidigare okända livsformer. Hans målande beskrivningar av den antartiska ödemarken är ibland fantastiska:

Den sista sträckan av resan var intagande och fantasieggande; väldiga, ödsligt gåtfulla krön som ständigt tornade västerut när den låga nordliga middagssolen, eller den ännu lägre sydliga midnattssolen, öste ut sina disiga röda strålar över den vita snön, den blå isen, vattenstråken och de svarta fälten av blottade granitsluttning. Mellan de ödsliga krönen drev stundom det fruktansvärda Antarktis rasande fläktar emot oss; vindstötar vilkas toner emellanåt vagt påminde om ett otyglat och halv medvetet musikaliskt visslande; och noterna sträckte sig över ett brett register, som av någon undermedveten mnemoteknisk anledning föreföll mig obehagligt, i det närmaste fruktansvärt.

Även om det är fantasifullt fastnar berättelsen dock ibland i alltför omständiga beskrivningar som förtar spänningen och läsupplevelsen en del. Därför blir väl ett sammanfattande omdöme; läsvärt men inte överväldigande. Eventuellt ska Vid vansinnets berg filmas inom ett par år (kanske med Tom Cruise i huvudrollen) och det vore intressant att se detta på filmduken; både vyerna och varelserna.

Uppståndelsen och Jurtjyrkogården

Påsken är snart slut, långledigheten är över, godiset är uppätet, påskrisen börjar hänga lite med sina fjädrar, porslinskycklingarna plockas in. Just det, visst är det så att kristendomens största högtid också har firats?! Därför passade det ganska bra att läsa Jurtjyrkogården som handlar mycket om uppståndelsen från de döda. Det kanske verkar lite långsökt, men faktum är att denna liksom många andra skräckberättelser tar sin utgångspunkt i religionen. Hela boken präglas av människans förhållande till döden. Frågeställningen som hanteras är ungefär så här: Om du kunde återuppväcka dina nära och kära från graven, skulle du verkligen göra det? Är vi beredda på att möta konsekvenserna? I Jurtjyrkogården får huvudpersonen, läkaren Louis Creed, möjlighet att ta reda på det. Bakom hans hus finns en gammal kyrkogård som anlagts av Micmac-indianer. Det som begravs där kommer tillbaka till livet igen och när Creeds katt, Church blir överkörd av en lastbil tar grannen Jud Crandall (lägg märke till initialerna) med kattliket till denna kyrkogård. Mycket riktigt återuppstår Church, men han är inte riktigt sig själv…

Förutom Jesu uppståndelse finns i Bibeln också berättelsen om Lasarus som Jesus uppväcker från de döda. Det är mer denna händelse som har inspirerat till skrivandet av Jurtjyrkogården. När Louis Creed frågar sin granne om någon människa har begravts uppe på Micmac-kyrkogården, svarar Jud Crandall nervöst nej och den tanken ska inte ens tänkas. Det är ändå en lockande tanke att kunna övervinna döden och bota sorgen som präglar oss när vi möter döden. Men sens moralen är ändå; låt det som är dött vara dött. Förutom kristendomens uppståndelsetema hämtas inslag från zombie-kulturen som har sitt ursprung från Haiti och dess voodoo-religion. För tillfället utnyttjas denna zombiekult maximalt med diverse populärmediala berättelser, t.ex. Walking of the Dead, som konkurrerar med den starka vampyrgenren. I mötet mellan dessa urgamla berättelser blir det tydligt i Jurtjyrkogården hur svårt vi kan ha att hantera det mest naturliga inslaget i livet, dvs. döden. Det är en fruktansvärd berättelse men också en fantastisk skildring av hur människan fösöker skydda sig själv och sina barn från olika hot som kan finnas för att lura döden så länge som möjligt.

Påskdeckare, någon?

 Påsken har börjat på allvar och det känns obligatoriskt på en bokblogg som försöker ge sken av att vara seriös att tipsa om påskekrim. Andra som gör det är t.ex. Bokhora och Lyrans noblesser.

Här kommer mina fem favoritdeckare, författare och böcker. Dessa fem är av ganska klassisk deckartyp, med brott (oftast mord) utredningar (av polis eller privatdeckare) och en lösning på deckargåtan (gärna med en tvist och en dramatisk scen).

• Michael Connelly: Poeten (och även uppföljaren Fällan)
• Dennis Lehane: Rött regn (eller för den delen Gone, Baby, Gone eller Svart nåd)
• Åke Edwardson: Dans med en ängel (första och bästa delen av tio om Erik Winter)
• Roslund och Hellström: Tre sekunder (eller t.ex. Flickan under gatan)
• Stieg Larsson: Män som hatar kvinnor

Bubblare: Johan Theorin, Arnaldur Indridason, Denise Mina, Mons Kallentoft, Katarina Wennstam, Minette Walters

Vill man ha böcker som är mer ”vanlig litteratur” med inslag av spänning och deckarkänsla bör man kolla in följande:

• Kerstin Ekman: Händelser vid vatten
• Juli Zeh: Fritt fall
• Dennis Lehane: Patient 67
• Karin Alvtegen: Svek
• Jodi Picoult: 19 minuter

Ikväll blir det dessutom deckar-fredagsmys med Babel där två andra deckargiganter deltar; Leif GW Persson och Jo Nesbø. Båda dessa kan rekommenderas, t.ex. Perssons Mellan sommarens längtan och vinterns köld och Nesbøs Rödhake.

Omslaget till Stephen Kings nästa tegelsten

Omslaget till 11/22/63, Stephen Kings nya roman som släpps i november, har nu visats upp. Detta blir verkligen något att se fram emot när King tar sig an mordet på JFK. Snyggt kommer det bli också, detta är ytan och innehållet kommer enligt uppgift bestå av drygt 800 välmatade sidor!

The Ramones och King-nostalgi

Just nu vevas en låt runt, runt i mitt huvud. ”I don´t wanna be burried, in a Pet Sematary…” The Ramones titelspår från filmen baserad på Kings bok. Visst är det en fantastisk musikvideo á la början 1990-tal:

När jag igår öppnade boken som jag inte läst på ungefär 20 år var det som att kastas tillbaka till tonåren då Jurtjyrkogården skrämde mig in i King-land. Det var första boken skriven av skräckmästaren från Maine som jag påbörjade och sedan dess är jag fast. Man kan alltså säga att det är ett litet 20-årsjubileum! Det är alltid med lite tudelade känslor man öppnar en bok som man tyckte var sååå bra när man var typ 15. Kommer den verkligen hålla när man närmar sig medelåldern? Därför var det skönt att konstatera efter ca 100 sidors läsning att Jurtjyrkogården fortfarande funkar alldeles utmärkt. Kanske ännu bättre nu, då det handlar om en familjefar i 35-årsåldern med två små barn och som oroar sig över det mesta som kan drabba familjen. Identifikationen med huvudpersonen är inte direkt svår.

”I don´t want to live my life again…”

Recension: Håkan Östlundh – Inkräktaren

Påsken är nästan här och därför kändes det naturligt att ta sig an en deckare, eller ”påskekrim” som norrmännen säger. Påsklovsläsningen fick inledas med en hygglig deckare av Håkan Östlundh. Inkräktaren är hans femte deckare med Fredrik Broman på Gotland.

När Malin Andersson och Henrik Kjellander kommer hem till sitt hus på Fårö efter semestern hittar de oväntade ”rester” efter de sommargäster som hyrt deras hus. Det som skrämmer mest är deras familjefoton där någon stuckit ut ögonen på dem. Är det ett dåligt skämt eller är någon ute efter att skada dem och deras barn? När deras dotter Ellen senare kidnappas utanför sin förskola råder det inte längre någon tvekan om att det finns ett allvarligt hot mot familjen. Visbypolisen med Fredrik Broman som återinträtt i tjänst efter sjukskrivning tar nu hoten på allt större allvar, liksom familjen som skaffar sig övervakningskameror för att skydda sig.

Tempot i boken är ganska lugnt och bygger upp mot en chockartad vändning av berättelsen ungefär i mitten. En katastrofal händelse drabbar familjen som vänder upp och ner på alla förutsättningar. Från att det innan den händelsen har handlat mest om Malin och vem som kan vara ute efter henne, blir det istället Henrik och hans liv som hamnar i fokus. Hans släktingar som han har en arvstvist med utreds mer och hans arbete som fotograf skärskådas för att hitta eventuella hot. Det är denna vändning som är bokens stora behållning och väcker läsaren för en stund. Den riktiga spänningen och känslan för karaktärerna har inte riktigt infunnit sig innan den.

Efter att man som läsare hämtat sig från katastrofen tas man ner på liknande makliga tempo som innan. Fler misstänkta presenteras när det visar sig att Henrik kanske inte riktigt levt det helylleliv som man tidigare trott. Inte ens upplösningen blir särskilt upphetsande även om det känns hyfsat realistiskt. Förklaringen känns lite långsökt och som läsare blev jag besviken över slutet. Det hade kunnat räddas med ett mer intressant budskap än ”lita inte på någon, så se upp vem du har ihop det med”. I efterordet skriver författaren att Inkräktaren är inspirerad av verkliga händelser och jag kan inte låta bli att tänka att man kanske i så fall ska välja fokus; hitta på eller skildra det verkliga fallet. En reportagebok om kriminalfall kan vara oerhört spännande, som t.ex. Tobias Barkmans Jakten på en mördare om Skånepolisens mordutredningar. Men blandningen av fakta och fiktion blir i det här fallet tyvärr bara hygglig och inte så minnesvärd.

Amerikanska gudar och annat på TV

Det är alltid lite dubbla känslor när man hör om favoritböcker som ska bli film eller tv-serie. Risken för besvikelse är uppenbar, men chansen att någon kan omvandla de bilder man har i sin egen föreställningsvärld till något visuellt är intressant! Två favoriter som rör sig i fantasy-sf-skräck-spektrat planeras bli långkörare. HBO som brukar vara garant för kvalitet ska göra serie av Neil Gaimans Amerikanska gudar. 2013 ska första filmen på Dark Tower av Stephen King släppas. Meningen är att det ska bli en kombinerad film och tv-serie. Båda dessa berättelser borde vara stora utmaningar för teamet som ska tolka dem. Förhoppningsvis blir det lyckat. Tills dess är det bara att uppmana alla att läsa dessa mästerverk, i bokform är risken för besvikelse minimal!

John Ajvide Lindqvist ger ut nytt!

 Här har man inte ens hunnit skaffa den senaste samlingen av idolen John Ajvide Lindqvist, innan nästa berättelse är på väg! Det grämer mig fortfarande lite att jag missade besöket av John och hans fru Mia i Trollhättan härom dagen. Men detta klippet  är värt att ses för sin egen skull. Tröjan! Presentationen i tafflig zombieanda! Titeln! Affischen! Klippen! Musiken!

Coolt! Snacka om att detta blir något att se fram emot! Enda minuset är väl utgivningsformen då jag inte är så förtjust i andra media än den riktiga boken när det gäller läsning. Men det får man väl överse med i det här fallet! För den som räknar utropstecken kan jag konstatera att det blev tio stycken! Elva…