Sätta betyg i verkligheten

Varje gång jag har läst en bok funderar jag lite på vad den har gett mig och hur jag har tyckt om den. Då är det lite kul att sätta ett betyg på det man läst. Kompletterat med en kommentar eller recension blir det lite reflektion kring läsningen. Egentligen är det inte något försök till objektiv betygssättning av boken, utan mer en beskrivning av läsupplevelsen för mig. Därför spelar naturligtvis omständigheter vid läsningen roll, dvs hur mycket tid man har haft för koncentrerad läsning och hur man har kunnat sjunka in i berättelsen. Det vanligaste betyget är nog en 4 av 5 möjliga. Ganska sällan blir det lägre betyg än tre och det beror väl mest på att jag väljer böcker som jag tror att jag ska tycka om och väljer bort sådant som jag tvekar om. Detta gäller alltså för böcker.

Nu i slutet på maj är det riktiga betyg som ska sättas, på riktiga elever som har läst riktiga kurser. Det är inte lika roligt, förutom när eleverna överträffar sig själva och blir glada över sina betyg. Men själva bedömandet av elevernas kunskaper i form av bokstavskombinationer är det jobbigaste med läraryrket. Utan betygen skulle det vara en fröjd att vara lärare (nåja…) Samtidigt är betygsättandet viktigt eftersom det kan avgöra en hel del för den som får betyget. Till skillnad mot bokbetygen måste detta vara en bedömning som siktar på att vara objektiv utifrån inte alltid helt lättfattliga kriterier. Så om du går in i ett lärarrum vid denna tiden på året möts du säkerligen av en hoper stirriga lärare, med något flackande blick och stressad uppsyn. Lärare som vill sina elever det bästa, men också måste bedöma deras kunskaper och därmed utöva sin myndighetsmakt, vilket inte alla elever blir nöjda med. Dessutom blir processen med betygen en bedömning av hur man som lärare har lyckats under året, vilket nog bidrar till den smått ångestartade tillvaron. ”Har jag gjort allt jag kan?” ”Har alla fått samma möjligheter?” osv.

Om några dagar är betygskatalogerna signerade och sommarlovet tar vid, då återgår jag till betygen som inte spelar någon roll…

Edit: Har upptäckt att det är fler i bokbloggosfären som lider igenom samma period, t.ex. Kafka på jobbet

Mors dag = pocket

Årets Mors dags-present är utdelad. I år blev det Deon Meyers Devils Peak. Sedan många år tillbaka är det en pocketbok som är standardpresenten på Mors Dag, och för det mesta blir det en kriminalroman. Deon Meyer har jag inte själv läst, men snart kan jag ju låna den av mor!

Fåglarna som novell och teater

Som lärare har man vissa förmåner, en av dem är att man då och då får kulturupplevelser på arbetstid! Igår var vi med blivande studenter på stadsteatern i Göteborg och såg teaterföreställningen Fåglarna, Conor McPhersons pjäs i regi av Björn Runge.

Som förberedelse inför detta besök var det naturligt att läsa Daphne Du Mauriers kända novell The Birds som pjäsen är baserad på. Det är en klassisk dystopisk rysare om det yttre hotet i form av vanliga fåglar som mycket målmedvetet börjar attackera människorna. Nat och hans familj gör allt för att barrikadera sig i sin stuga och stänga ute dessa monster som fåglarna förvandlas till. Deras kontakt med omvärlden är radion som så småningom också tystnar. Maten börjar tryta och man tvingas till ett annat liv än man nyss varit van vid. Berättelsen är skriven strax efter andra världskriget och präglas naturligtvis av det kalla krig som håller på att födas.

Alfred Hitchcock gjorde film av novellen, men var inte berättelsen särskilt trogen då han dels flyttade handlingen till Amerika och i stort sett bara behöll de attackerande fåglarna från novellen. Pjäsen är inte heller en rak tolkning av novellen, men har fångat den kusliga stämningen i berättelsen. Det är en gestaltning av vad som hände sen, med de som klarade sig ifrån undergången. Främlingar tvingas ihop under gemensamt tak och försöker skapa ett liv mellan attackerna som regleras av tidvattnet. Det yttre hotet kompletteras med de slitningar som sker inom och mellan personerna som ska försöka gå vidare från traumatiska upplevelser i en värld som brakar samman. Med fantastiska små effekter i form av ljus och ljud, bra manus och skickliga skådespelare fångar teatern publiken på ett skönt sätt. Våra inte så vana teaterbesökande tonåringar blev också berörda.

Upplevelsen av teatern förhöjdes säkerligen av att strax innan ha läst novellen. Stämningen från läsningen gick att föra med in i teatersalongen och man var inne i föreställningen från första stund. Några av eleverna, som inte läst novellen, tyckte att det tog ett tag innan de förstod vad det handlade om. Det är inte tillräckligt ofta man tar sig tid att gå för att ta del av riktigt bra teater, tur då att arbetet ibland förutsätter det!

Murakami vs. Meyer

Det var som att byta från avslagen Coca-Cola till fylligt sydafrikanskt rödvin, eller någon annan fånig liknelse. Att gå från Stephenie Meyers första Twilight-del till Haruki Murakami var i alla fall en radikal skillnad. Det räckte att öppna Norweigan Wood av Murakami för att bli lycklig över språket och känslan i berättelsen. Nästa insikt: åh herregud jag börjar bli en litteratursnobb! Jag som alltid har hävdat att all litteratur fyller ett syfte, för den som läser och uppskattar den. Att läsa är alltid bra och utvecklande osv… Ändå är det svårt att inte lägga märke till den uppenbara övergången från platt till lysande litteratur. Jämför följande kärleksförklaringar:

Från Om jag kunde drömma:

Den här gången tvekade jag inte, utan satte mig genast i passagerarsätet för att få se hans ansikte så fort som möjligt. Han log det där sneda leendet som gav mig andnöd och fick mitt hjärta att stanna, och jag kunde inte föreställa mig att ens en ängel kunde vara vackrare. Det fanns ingenting hos honom som kunde se bättre ut.

Från Norwegian Wood:

För att vara fullständigt ärlig så var landskapet mig fullständigt likgiltigt just då. Jag tänkte bara på mig själv och den vackra kvinna som då gick bredvid mig. På mig och på henne och sedan på mig själv igen. Jag befann mig i den ålder då allt man ser, känner och tänker kommer tillbaka till en som en bumerang. Dessutom var jag kär och det var en kärlek med förhinder. Jag hade helt enkelt inte sinnesro nog att bry mig om ovidkommande saker som landskap.

Nu blir det fortsatt njutning…

Om jag kunde drömma – Stephenie Meyer

Twilight-sagan är väl ganska allmänt bekant vid det här laget, vilket gör en ingående beskrivning av första delen Om jag kunde drömma överflödig. Bella träffar vampyren Edward när hon flyttar från sin mor i Phoenix och börjar på en skola i den småstad där hennes pappa är polischef. Ganska snabbt blir de förälskade och så inleds den svåra relationen mellan människa och vampyr. Denna utökade version inleds med ett kapitel där Edward på ett ganska brutalt sätt beskriver första mötet med Bella och hur det fullständigt förmörkar hans tillvaro. Det är väl höjdpunkten i denna bok som sedan likt ett vampyroffer förvandlas till något blekt och blodfattigt. Hur denna bok kan ha blivit en sådan enorm succé är ganska svårt att förstå. Visst är kombinationen vampyrspänning och ungdomlig romantik en säker kombination och det är en ungdomsbok, vilket kan betyda att jag är helt offside i sammanhanget. Jag har ändå mycket svårt att tro att detta skulle ha fångat mig ens i tonåren.

Själva historien är inte så mycket att klaga på, det är snarare det dåliga språket, de platta karaktärerna och den harlequin-stereotypa kärleken som stör mig. Varför måste Bella i varannan mening försöka hitta nya sätt att beskriva hur perfekt och vacker Edward är? Det är enkelspårigt och jag måste börja skumma i texten för att stå ut med ”hans marmorlika hud”, hans ”honungsögon”, denna ”grekiska gud” osv…

Nu får jag skylla mig själv eftersom jag var varnad om hypen. De sunkiga könsrollerna och propagandan för avhållsamhet i Stephenie Meyers böcker har kritiserats av andra,  liksom det bristande språket och sveket mot vampyrgenren. I senaste numret av Bif – Biblioteket i fokus finns en jämförelse mellan Twilights Bella och Sookie Stackhouse från True Blood som båda förälskar sig i en vampyr som försöker leva ett vanlig liv bland människor:

En av de stora och avgörande skillnaderna mellan Sookie och Bella är att den förstnämnda är självständig och stark, men även betydligt mer mänsklig och mångfacetterad. (…) I striden mellan Sookie Stackhouse och Isabella Swan drar Sookie det klart längsta strået. Charlaine Harris har helt enkelt åstadkommit ett mer djupgående och komplext verk, där Stephenie Meyer i sin tur ofta är väldigt platt och vilar på ålderdomliga stereotyper.

Jag har inte läst böckerna om Sookie, men väl följt serien och kan bara hålla med om det ovan. Dessutom är det stor skillnad på spänningsmomentet, vilket troligen har att göra med att jag inte känner för personerna i Om jag kunde drömma. Inte ens när den dramatiska upplösningen drar igång känner jag några rysningar, vilket är det minsta man kan begära av en vampyrroman.

Barnkulturlördag

Helt spontant åkte vi till Trollhättans nybyggda N3 som har kulturverksamhet för barn och ungdomar. Även om vi har boken Lilla Syster Kanin hemma så har den inte varit någon storfavorit hos barnen. Men som dockteater med ”Tittut” gjorde den stor succé! Det är alltid fantastiskt att vara med barn som ser föreställningar av olika slag, den inlevelsen i berättelsen är så skön! Vår femåring skrattade högt och treåringen ville inte vara sämre utan kommenterade handlingen ideligen. Upplevelsen för barnen blev inte sämre av att några kompisar oväntat dök upp på samma teater! Efter teatern fick man pyssla sina egna kaninöron och sin egen fingerdockskanin. Behöver jag tillägga att det sedan var teaterföreställning även hemma med de nya fingerdockorna? På onsdag blir det teater med vuxna ungdomar som snart tar studenten, vi får se om det blir samma inlevelse när det vankas Fåglarna…

Bästa filmatisering

Veckans fredagsfråga på Bokhora handlar om vilken filmatisering av bok som är bäst. För det mesta är ju svaret att ”boken är alltid bättre än filmen”, så när förhållandet blir tvärtom brukar dessa filmer stanna kvar i minnet. Exempel på detta är Sagan om ringen (som jag aldrig lyckats ta mig igenom i bokform, trots att det är svärfars favorit) No Country for old men (som var en besvikelse att läsa efter favoriten Vägen av samma författare – Cormac McCarthy, men en mycket bra film med Javier Bardem). Det finns några Stephen King-filmer som har blivit riktigt bra; Lida, Stand by me, Nyckeln till frihet, men (ni har fattat nu va?) ”boken är alltid…” Sedan får man väl hoppas att Twilight-filmerna är bättre än böckerna, för efter att nästan ha tagit mig igenom första boken måste jag säga; vilket dravel! Recension kommer senare, om jag ids…

Månstenen – Wilkie Collins

Den har kallats världens första detektivhistoria skriven på engelska av T.S. Eliot, vilket senare har ifrågasatts. Säkert är i alla fall att Wilkie Collins Månstenen var en av de första deckarna och många av de klassiska deckaringredienserna ingår i berättelsen. En värdefull diamant, Månstenen som tidigare plundrats från en indisk helgedom, försvinner på det födelsedagskalas som hålls för unga Rachel Verinder som mottagit diamanten. Det är en sluten deckarhistoria med flera misstänkta, bland Verinders vänner, friare och tjänare. Många besynnerliga händelser inträffar i samband med diamantens försvinnande, inte minst Verinder själv beter sig märkligt. Den som berättar om inledningen till detta är betjänten Betteredge, en Robinson Crusoe-älskande äldre man som tjänat lady Verinder under lång tid. En högt aktad poliskonstapel Cuff tillkallas för att lösa fallet, men går bet. Pusselbitarna läggs prydligt på plats allt eftersom berättelsen utvecklas fram till lösningen på Månstenens försvinnande.

Månstenen skrevs i mitten på 1800-talet och spelas därför upp med en bakgrund av brittisk imperialism, victoriansk moralkod och stora sociala skillnader. Collins hade en ganska liberal människosyn och det ryms en hel del kritik i boken mot de samhälleliga normer som präglar England vid den tiden. Det letas syndabockar bland pigor med tveksamt förflutet och ”indiska taskspelare” men dessa får upprättelse när sanningen kommer fram. Som många andra kriminalgåtor är det inte den till synes självklara lösningen som är den rätta. I detta ligger en önskan om rättvisa och att inte bli dömd efter fördomar, vilket blir ett ställningstagande för den juridiska prövningen där alla ska dömas lika efter att ha bevisats om sin skuld.

En central detalj i berättelsen är opiumets inverkan på människan, vilket är något som Collins själv hade stor erfarenhet av med paranoida föreställningar som följd. Opiumbruket får till följd att en av de inblandade begår handlingar som inte hade genomförts i nyktert tillstånd, men det blir också nyckeln till lösningen av fallet.

Berättarstilen är upplagd så att det är flera olika personer som ger sin version av en del av händelseförloppet och de fyller i varandras uppgifter. Det gör berättelsen intressant eftersom perspektiven byts och bryts mot varandra. Spänningen byggs också upp allt eftersom inte hela lösningen presenteras på en gång utan läsaren får små portioner i taget. Det märks att boken gavs ut som serie där läsarnas intresse skulle hållas vid liv tills nästa del gavs ut. Idag är det många deckare där intrigen vävs ihop för att sedan avslöjas i all sin prakt under de sista sidorna, gärna med en dramatisk konfrontation. Det var uppfriskande att få ett alternativ till detta som dessutom inte utgick från ett mord.

HBTQ i litteraturen

Idag 17 maj är det internationella dagen mot homofobi och transfobi (IDAHO). Något som känns brutalt viktigt de senaste dagarna när Ugandas parlament skulle ta ställning till ett lagförslag om att i vissa fall införa dödsstraff för homosexuella handlingar. Omröstningen blev aldrig av bl.a. tack vare massiva protester, men fortfarande är förtryck mot människor p.g.a. deras sexualitet helt legitimt i Uganda, liksom många andra länder.

Jag tänker att litteratur och kultur spelar stor roll när man diskuterar normer av olika slag. Filmer som jag kommer att tänka på som har diskuterats mycket är t.ex. Fucking Åmål, Brokeback Mountain och Boys don´t cry. Sexualitet skildras ju mer eller mindre i varje bok man läser, även om det oftast är den heterosexuella kärleken som får störst utrymme. Men det skrivs också mycket om kärlek utifrån andra sexuella preferenser, i Sverige har vi författare som Jonas Gardell, Mian Lodalen, Hanna Wallsten och många fler. Från omvärlden kan vi hämta Jeanette Winterson, Sarah Waters, Anne Holt (det är ju trots allt 17 maj) m.fl.

Tre tips som har givit mig mycket är: 

Liv Strömqvists seriealbum, t.ex. Einsteins fru och Prins Charles känsla. Absurditeter och sarkastiska serier som gör upp med det mesta i samhället som präglas av klass, sexualitet och religiös moral.

Orlando av Virginia Woolf som handlar om just Orlando som växer upp till adelsman och sedan byter kropp och liv som kvinna. En historisk roman som behandlar könsroller på ett intressant sätt skildrat av en persons upplevelser av båda sidor.

Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs om den framgångsrika författarinnan som börjar ifrågasätta sitt liv som heterosexuell medelklass när hon möter en kvinna som vänder upp och ner på hennes perspektiv.

Fler förslag?

P.S. Grattis Norge, men IDAHO känns faktiskt lite viktigare än Eidsvollförfattningen idag. D.S

Lyssna på en bok

Dagens fredagsfråga på Bokhora är om man brukar lyssna på ljudböcker. För egen del kan man nästan räkna på ena handen de böcker jag har lyssnat på. Största anledningen är att det tar för lång tid, jag är helt enkelt för otålig. Därför blir jag också ganska distraherad om jag lyssnar och tankarna vandrar iväg. De tillfällen då jag ändå har tyckt att det har funkat är när jag åker själv i bilen och inte har annat att fundera på än bilkörningen. Träna till ljudbok har jag också prövat, men musik funkar trots allt bättre. Nu får det väl snart ändå bli lite boklyssnande då jag har ett par böcker liggande som endast har släppts som ljudbok och/eller e-bok; Ur av Stephen King och Tjärven av John Ajvide Lindqvist. Det är inte särskilt långa berättelser och dessutom två favoritförfattare, så intresset kommer säkert hålla i sig.