Halloween-läsning

I lördags satt jag förgäves och väntade på barn som ville muta till sig godis i utbyte mot beskydd mot bus. Ibland ber jag om bus för att se om de har planerat något, det brukar mest leda till förvirring och jag kan småleende gå och hämta lite godis… Nu är det ju som alla vet dagens datum som gäller för ”äkta” Halloweenfirande. Men jag kan ändå sympatisera med de barn som griper tillfället för att få stoppa i sig lite extra gott på en lördag! Själv är jag för gammal för att fira och ens ha firat i min barndom (när blev det tradition här?) Men jag kan som skräckfantast inte undgå att sprida lite mörk och kuslig stämning en dag som denna. Jag har försökt knåpa ihop en 10-i-topplista på mina rysligaste läsupplevelser:

1. Varsel – Stephen King: Det är ingen slump att Joey i Vänner lägger boken i frysen av rädsla. Trots att jag läste den i fullt dagsljus i en sommarstol blev jag fullständigt vettskrämd…

2. Det – Stephen King: Att det blir mycket King när jag gör en lista om skräck är rätt givet. Egentligen är det nog Pestens tid som jag håller som hans absolut bästa, men den känns inte som lika renodlad skräck. I Det är det barn och monster i en fasansfull kombination som fortfarande är bland det bästa jag upplevt i läsväg.

3. Låt den rätte komma in – John Ajvide Lindqvist: Numera vet nästan alla vem Lindqvist är, jag visste det inte för några år sedan när jag köpte en ganska anonym vampyrbok av svenska författare. Det snygga omslaget gjorde mig nyfiken och när jag hade läst ut den var jag både omskakad och förtjust!

4. Frankenstein – Mary Shelley: Den första klassiska skräckberättelsen jag läste och blev överraskad över hur bra den var! En av världshistoriens bästa gotiska romaner, skriven av en 19-åring…

5. Viskningar – Dean Koontz: Jag vet inte om jag skulle vara lika såld idag, men en av de få gånger som jag verkligen har varit mörkrädd efter att ha läst en bok var när jag läste Viskningar i mitt tonårsrum i källaren.

6. Styggelsen: en skräckroman – Amanda Hellberg: Precis som med John Ajvide blev jag fullkomligt knockad när jag tidigare i år läste en annan debut av en ganska lite omtalad svensk författare.

7. I am Legend – Richard Matheson: En klaustrofobisk och dystopisk vampyrroman om världens sista människa (vad han vet) som klarat sig från att bli drabbad.

8. Dracula – Bram Stoker: När man fullkomligt drunknar i vampyrism nu för tiden, försvinner nästan originalet som ändå är så mycket bättre än det mesta i genren.

9. Ghost Story – Peter Straub: För flera år sedan läste jag en bok av Straub som jag vet att jag gillade då, men egentligen inte minns så mycket av, Skuggrike. För en tid sedan läste jag denna gastkramande berättelse som verkligen kröp under skinnet.

10. Drood – Dan Simmons: Möjligen är det närminnet som vinner lite över den läsning som ligger lite längre tillbaka i tiden. Men Dan Simmons var en ny bekantskap i år och historien om Dickens och en skrämmande gestalt; Drood, var en intressant och kuslig läsning.

Jag har fått hålla mig ifrån att fylla listan med bara King, men dessa 10 lär inte göra någon som är ute efter mysrys-läsning i höst besviken!

 

 

Bästa historielektionen!

Efter drygt 70 sidor in i Springkällan av Kerstin Ekman har man fått en högklassig lektion om tidig svensk 1900-talshistoria! Personliga berättelser om en mängd sociala förändringar skildras; storstrejken, rörelsen för kvinnors rösträtt, industrisamhällets utveckling, kampen för att avskaffa förbuden mot preventivmedel och abort, slitet för att klara försörjning och barnens välfärd mm. Allt skildras så att man som läsare får en knivskarp bild av människornas känslor, tankar och levnadsvillkor. Som historielärare har jag både i skönlitterär och facklitterär form läst en del tidigare om denna period, men inget så levande, humanistiskt och samtidigt kunnigt som detta!

Mitt exemplar av Springkällan inhandlades på en utförsäljning på biblioteket för 3:-. Det gör den historiska känslan ännu tydligare och det nästan gratis!

Utrop – Céline Curiol

Kvinnan som berättelsen handlar om vet man ganska mycket om, hon arbetar som utropare på järnvägsstationen Gare du Norde, hon har i tidiga tonåren råkat ut för någon form av övergrepp, hon bor själv och har ett ganska problematiskt socialt liv. Men vi vet inte vad hon heter, mer än att det är samma namn som en skådespelerska som figurerar i boken. Mannen som hon är förälskad i vet vi inte så mycket om, mer än att han är tillsammans med den änglalika Ange. I brist på uppmärksamhet från mannen hamnar kvinnan i olika märkliga sammanträffanden med andra män som ibland blir rent farliga.

Utrop är en berättelse om en människa som söker sig själv och hamnar i fällan att hänga upp sina drömmar på att någon annan ska uppfylla dem. Dessutom bubblar traumat från barndomen upp i kontakterna med andra, framför allt män. Att man inte vet kvinnans namn tolkar jag som en del i sökandet efter en identitet. Allt eftersom leder sökandet till ett beroende av den man hon längtar efter, det gör också att hon tappar verklighetsuppfattningen när den komplicerade kärleken inte är till fullo besvarad. Hon väntar sig att mannen är den som ska förlösa henne från de hemska erfarenheterna som hon haft tidigare, men beroendet skapar snarare ännu större spöken för hennes sinne. Hon får flera ledtrådar i möten med andra, om att bryta upp från sitt beroende och en fotografering gör att hon ser nya sidor av sig själv. Ändå dras hon tillbaka i samma spår som oundvikligt leder henne mot olycklig kärlek.

Detta är ännu en intressant fransk berättelse från Sekwa, som levererar en strid ström av bra litteratur. Det kommer inte upp i de läsupplevelser som t.ex. No och jag eller Igelkottens elegans har givit, men Utrop är klart läsvärd!

Bokhandelstvekan

Idag gick jag in i en bokhandel på min 35-årsdag, med gott om tid och ett presentkort på 300:- och gick ut med, ingenting!?! Beslutsångest bland pocketböckerna och snålhet inför inbundet ledde till denna märkliga händelse…

Dvärgen – Pär Lagerkvist

Dvärgen som Lagerkvists roman handlar om bor i ett italienskt rike under renässanstiden. Han lever och verkar i furstens närhet där han i dagboksform beskriver livet och människorna runt omkring honom och det hov han befinner sig i. Då Dvärgen är en misantrop av stora mått är det inga ljuva skildringar av de människor som omger honom. Fursten, en krigare och en da Vinci-liknande konstnär är de enda som han ger godkänt. Överhuvudtaget tycker han illa om människor och deras beteende. Själv anser han sig tillhöra en folkstam som är överlägsen de längre människorna och han äcklas av de mänskliga uttrycken som t.ex. kärleken och poesin. Enda tillfället då han lever upp är när han får tillåtelse att delta i kriget mot grannstaten, samt när han med furstens goda minne kan planera en fruktansvärd massaker. I Machiavellisk stil navigerar han för att stärka både furstens och sin egen makt.

Det är en intressant läsning av en av Nobelpristagare Lagerkvists klassiker. Man kan inte annat är fascineras av den person som framträder i Dvärgens berättelse, så fullständigt fri från skrupler och empati. Egoismen hos Dvärgen är också påfallande, allt han gör hänför sig till egen vinning eller nöje på bekostnad av andra. Hans fysiska kortvuxenhet har visserligen en viss betydelse för berättelsen, men hans litenhet som människa är knappast fysisk, utan handlar mer om summan av de samlade egenskaper han har i anden. Nästan varje mörk sida som en människa kan besitta finns hos Dvärgen. Boken är utgiven under 1940-talet då en annan relativt kort man med hemska egenskaper verkade och huruvida det är en allegorisk berättelse känner jag inte till, men det känns inte allt för långsökt.

En mörkrädd pojke – Justin Evans

Hur kommer det sig att George inte kan eller vågar hålla sin nyfödde son i famnen? När han söker sig till en terapeut för att komma till rätta med sina problem börjar han via anteckningsböcker berätta om sitt liv när han var 11 år. Terapin tar fram gamla minnen som varit gömda och istället för att hjälpa George verkar de dra ner honom i ännu djupare svårigheter.

När George var 11 dog hans pappa när han arbetade på ett fältläger i Honduras. Strax innan sin död skickade han ett osammanhängande brev som verkar gömma en förklaring till hans död. Dessutom möter George en pojke som berättar påstådda hemligheter om hans föräldrar och faderns vän Tom Harris. Vem är den nya vännen? George får gå i terapi och läkaren bryter tystnadsplikten vilket leder till att man beslutar att ta in George på ett behandlingshem. Själv är han övertygad om att han är utsatt för en demon, vilket också understödjs av några släktingar och bekanta till familjen. Är det samma demon som dödade hans far? De beslutar sig för, mot moderns vilja, att man måste driva ut demonen som plågar George.

George är en ganska brådmogen 11-åring och naturligtvis får han problem i mötet med den etablerade psykologiska sjukvården när det börjar talas om demoner. Genom hela boken löper också frågan om det verkligen är en demon som George är besatt av, eller om det handlar om en psykisk sjukdom som utlösts efter hans fars död. Eftersom det är hans egna anteckningsböcker som beskriver händelserna är det en subjektiv berättelse som inte får någon motvikt från annan part. Det avslöjas flera hemligheter angående föräldrarnas relation som ökar misstänksamheten hos George, som med barnets verklighetsuppfattning kanske inte kommer till de mest logiska slutsatserna. Hur mycket ligger i hans fantasi och i det faktum att han inte tar sina mediciner och vad är egentligen verkligt?

Hur ska vuxne George klara av att skydda sitt barn om demonen/sjukdomen kommer tillbaka, vilket han fruktar att den nu gör. Hans fru lämnar honom och tar med sig deras barn när hon inser att han är på väg att bryta samman. Det är en spännande och gripande historia om en människas kamp mot sina egna demoner, övernaturliga eller psykologiska. Spänningen höjs av att det är en persons subjektiva historia som är svår för läsaren att avgöra om den berättas med hjälp av vanföreställningar eller ej.

Årets deckare

Svenska deckarakademin har nominerat de bästa deckarna från årets utgivning, både svenska och översatta till svenska. Just nu läser jag inte lika mycket renodlade deckare och därför har jag faktiskt inte läst en enda av de nominerade. Men flera av författarna är bekanta. Kepler var en stor besvikelse när jag läste Hypnotisören, då jag älskade böckerna av Alexandra Coelho Ahndoril som är halva Kepler. Karin Alfredsson har jag läst och kan tänka mig att göra igen, Kristina Ohlssons debut var också helt ok! Av de översatta är Denise Mina en riktig deckarfavorit och Deon Meyer har jag länge tänkt läsa.

Nomineringarna:

Svenska:
Karin Alfredsson: Pojken i hiss 54
Arne Dahl: Viskleken
Lars Kepler: Eldvittnet 
Hans Koppel: Kommer aldrig mer igen
Kristina Ohlsson: Änglavakter

Översatta:
Belinda Bauer: Mörk jord
Deon Meyer: Tretton timmar
Denise Mina: Getingsommar
Peter Temple: Sanning
Domingo Villar : Nattens mörka toner: Ett fall för kommissarie Leo Caldas

 

Läsmod och bekvämlighetszoner

När utmanade du dig själv senast och valde en bok utanför bekvämlighetzonen. Bokhoras fredagsfråga handlar om mod att läsa böcker som man inte vanligtvis väljer. Jag försöker variera min läsning ganska mycket, men visst finns det böcker som man aldrig tittar åt. Poesi är en konstform som jag har svårt att ta till mig, men jag har plockat fram en samling av Tranströmer, som jag dessutom läste lite av tidigare i år. Dessutom håller jag på med Eddan som jag ändå gillar, trots ganska speciellt versmått.

Vi har ganska mycket ungdomslitteratur hemma i hyllorna som jag inte har tagit mig an, trots det bl.a. är favoritförfattare som Johanna Nilsson. Dessutom läser mina elever böcker som man ibland kunde tjäna på att ha lite bättre koll på. Jag är i alla fall väldigt sugen på Cirkeln, även om det kanske knappast kan sägas vara utanför min bekvämlighetszon…

Sedan läser man väl på tok för lite utanför västvärldens kultursfär. Det finns naturligtvis mängder med afrikansk, asiatisk och sydamerikansk litteratur som är bra. Problemet där är nog att hitta det som tilltalar, eftersom mycket av mina tips kommer från andra bloggar, kultursidor och annat där man också fokuserar på svensk, europeisk och amerikansk litteratur.

Om någon vill utmana så kom gärna med tips på läsning i dessa kategorier i kommentarerna. Kanske vågar jag anta utmaningen!

Tematrio Augustpriset

När nomineringarna för Augustpriset presenterades i måndags blev det läge för en trippel om tidigare pristagare. Jag har läst en del, mest i skönlitterära klassen och dessa tre är mina favoriter hittills:

1. Händelser vid vatten av Kerstin Ekman var en av mina bästa läsupplevelser förra året. Det var boken som verkligen gjorde mig till Ekman-fan. Innan dess var det bara Mordets praktik som jag hade läst av henne, men nu blir det allt fler!

2. Svarta döden av Dick Harrison är än så länge den enda facklitterära bok av Augustvinnarna som jag har läst. Jag har några till i hyllan på väntelistan. Det var också den första boken jag läste av Harrison och hans intressanta skildring av perioden då Digerdöden härjade har lett till fler böcker av honom. Hans metod att blanda personliga berättelser med de stora skeendena tilltalar mig.

3. Av barnböckerna har jag läst Gittan och gråvargarna av Pija Lindenbaum  för mina barn. Dessutom hade vi en stämningsfull högläsning av boken för mina gymnasieelever på Barn- och Fritidsprogrammet en gång på läger i skogen vid en sjö!

Läs också Lyrans tematrio som gav uppslaget!

Bokbloggarkärlek!

enligt O är min blogg värd att uppmärksamma med den åtråvärda Liebster Blog Award som jag tidigare sett på några av de bloggar jag själv följer! Jag blir glad och lite generad då O:s blogg är en av de bokbloggare som jag följer dagligen och inspireras av! Tack så mycket, det var en glad överraskning! Dessutom ser jag att min kollega Jessica på denvarbra också har fått en välförtjänt award!

Även om jag i första hand startade bloggen för att jag ville föra en läsdagbok, vore det fånigt att påstå att det inte betyder något att andra läser och uppskattar den. Det är också skönt att uppleva den gemenskap som finns i bokbloggosfären! Det är uppmuntran och trevliga kommentarer, någon konkurrens är det knappast att tala om.

När det nu är min tur att skicka vidare kärleken till mina egna favoriter blir det kanske några som redan har fått en award sedan tidigare, men det får de stå ut med i så fall! Dessutom hade man lätt kunnat skicka många fler bra bloggare!

Så här ska man göra och därför gör jag så:

1. Klistra in awarden på din blogg.
2. Tacka personerna som gav er Awarden och länka till bloggarna.
3. Välj ut fem personer som du vill ge awarden till.
4. Lita på att dina följare sprider kärleken till andra bloggare.
5. Och det viktigaste: Ha roligt och stötta varandra

Och så de fem:

1. Alla har en bok inom sig Författaren Amanda Hellberg borde alla följa, förutom att hon skriver ruskiga, underbara böcker så är hon en skön bloggare, inte sällan på västgötska!

2. Dark Places Helena är anledningen till att jag började följa Bokhora och är nog också lite medskyldig till att jag startade en egen blogg, en förebild helt enkelt.

3. Paperback Lover En bloggare som är lika glad i listor och att följa litterära priser som jag, det förtjänar definitivt en award!

4. Calliope Books är en ganska ny bekantskap (trots att bloggen har funnits ganska länge) och väldigt trevlig sådan, även om ett av de senaste inläggen gav tips om en hemsida som kan innebära negativ påverkan på en läslus…

5. Bokbloggen.com Tyvärr är den inte längre uppdaterad, men bloggprojektet där jag började min ”karriär” vill jag också skicka en award till. Där finns en hel del läsvärda recensioner kvar!