Den poetiska Eddan borde vara as-bra läsning tänkte jag och började ge mig in i den fornordiska urdiktningen. Det visade sig bli en ganska angenäm läsupplevelse! Det är ett myller av gudar, valkyrior, jättar, hjältar och modiga kvinnor och män i en actionfylld miljö som möter läsaren. Man känner naturligtvis igen Oden, Tor, Freja och de andra asagudarna som befolkar boken i dess början. Här finns skapelsen i Völuspa som berättar om jordens, gudarnas och människornas tillblivelse och spådomen om vad som ska hända. I Havamal berättar Oden om hur människan bör leva och ger visdoms och vägledning:
Bättre börda man bär ej på vägen än mycket mannavett. Sämre vägkost man ej släpar över fältet än övermått av öl.
Till en början är det inte helt lättläst för en som inte är van vid versmåttet och en meningsbyggnad som påminner om när man läste tyska och verbet helt obegripligt placerades sist i en lång tirad. Så småningom när man har knäckt koden och hänger med i alla kenningar och alliterationer blir det en spännande läsning.
En stor del av hjältesångerna handlar om Sigurd Fafnersbane och hans hustru Gudrun som inte skyr några medel när hon anser sig förfördelad. Eftersom den berättelsen ligger till grund för många andra verk, t.ex. Wagners Niebelungens ring, känns det som en del i allmänbildningen att känna till lite om den. Dessutom är det en livfull, spännande och brutal historia med släktfejder och blodshämnd som är ryslig emellanåt:
Ute stod Gudrun Gjukes dotter, och det första ord hon fällde, var detta: ”Var är nu Sigurd, väpnades drott, då mina fränder jag främst ser rida?” Ensam Hogne henne svarade: ”Sigurd med svärd vi sönderhuggit, grå hästen hänger huvudet över den döde.”
Ursprunget till Eddan kan vara närmre 2000 år gammal, även om det som är nedtecknat är ungefär hälften så gammalt. Det är en annan tid med delvis helt andra normer och uppfattningar om världen och människan. Ändå känner man igen en del av livets bekymmer och de känslor som verkar tidlösa. Därför kan det fortfarande vara angelägen läsning som säger något om vår historia på ett direkt sätt utan allt för mycket vetenskapliga filter. Det gör det intressant på ett annat sätt än en källkritiskt korrekt historisk redogörelse för samma tid.
25 12 2011 kl 8:33 e m
[...] Årets poesi borde väl inte bli annat än Tomas Tranströmer, ett år som detta. Men jag blev inte helt frälst vid första läsningen av För levande och döda. Då blev jag mer tilltalad av Eddan. [...]
29 12 2011 kl 10:58 f m
[...] Årets poesi borde väl inte bli annat än Tomas Tranströmer, ett år som detta. Men jag blev inte helt frälst vid första läsningen av För levande och döda. Då blev jag mer tilltalad av Eddan. [...]