En dåre fri - Beate Grimsrud

Det började bra. Jag pratar om min lista på nordisk litteratur som jag har tänkt läsa innan Bokmässan 2012. Då passade det utmärkt att börja med Beate Grimsruds En dåre fri som jag köpte på mässan i år. Det visade sig också bli en speciell läsupplevelse. Till en början hade jag lite svårt att komma in i boken, kanske berodde det på att språket ibland är lite korthugget. Efter ett tag var jag dock ordentligt fast.

Eli är huvudpersonen som berättar om sig själv och alla hennes ”killar”. I en skolpjäs gör besvikelsen över att inte få spela huvudrollen, Espen Askeladd (Dummerjöns på svenska) att hon hör rösten av en roll inuti sig själv som Espen. Så småningom hör hon röster från fler som framträder med olika egenskaper. Erik har kontrollen när hon har sina våldsamma mörka perioder. Hon försöker använda konstnärssjälen Eugen som motkraft mot Erik. Hon utvecklar någon form av schizofreni och hamnar i psykotiska tillstånd som gör att hon i flera och långa perioder blir intagen på psykiatriska avdelningar, både frivilligt och med tvång. Däremellan har hon trots läs- och skrivsvårigheter och synfel lyckats som prisad författare, vilket hon i motsats till sin lärare hävdade redan under skoltiden att hon skulle göra.

Eli är tveksam på sin könsidentitet och har svårt att anpassa sig efter de könsmönster som hon ser:

När jag var liten ville jag vara som Torvald. Jag ville bli bemött som han och få krav ställda på mig som han. Jag ville ha hans kläder och hans leksaker. Hans lugna temperament. Nu vill jag inte längre vara som han. Jag vill bara falla till ro och inte vingla emellan. Eller fortsätta vingla emellan, men göra det med en större stolthet.

För Eli är det viktigt att bli fri. Fri från allt som andra säger att hon inte kan vara, fri från sina röster som försätter henne i problem, fri från övermedicinering, fri från hemska minnen från barndomen som ibland skymtar i berättelsen, fri i sina relationer till andra. Ibland behöver hon också bli befriad från sin egen självdestruktivitet. Då kan friheten innebära att bli fastbunden.

Kanske är det bättre att vara bunden än att gå sönder. Kanske håller bältena saker och ting på plats. Jag skulle haft sönder allt tills det ingenting var kvar.

Det är drabbande och slagfärdigt och berättelsen om Eli är smärtsam. Det har spekulerats i hur mycket som är självupplevt eftersom många av Elis drag är gemensamma med Beate Grimsruds. Oavsett hur det är med den saken så är det en roman som verkligen får läsaren att krypa in i Elis medvetande och delta i hennes psykiska sjukdom. Grimsrud skriver så där så att man vill skriva upp en mängd citat från boken. Jag nöjer mig med två till.

Eli har en tveksam relation till kristendomen och kyrkan. Hon försöker i tonåren ta hjälp därifrån men då kommer Erik och erbjuder andra, våldsamma, sätt att fylla tomheten som hon känner. Det gör att hon också måste vända sig från kristendomen på ett ganska paradoxalt vis:

Under veckorna som går ber jag till Herren Gud om att inte bli religiös. ”Kära Gud, låt mig inte bli kristen.”

På folkhögskolan där Eli går träffar hon Lolo som kommer att bli hennes viktigaste stöttepelare. De har en kärleksfull relation och Lolo lovar att aldrig svika Elis sida. På deras första resa tillsammans åker de till fjällen:

Vi åker skidor och hon är söt under den gula baskern med strålande blåa ögon och det yviga ljusa håret. Hon är vacker ungefär som jag, fast på henne syns det mycket bättre. Jag bär ett skal av attiraljer och attityd där det vedertagna vackra inte får slippa igenom.

Det är både obehagligt och hoppingivande att läsa om Elis kamp för att befria sig. Man får insikter om livet och dessutom i ett språk som träffar alla möjliga känslocentran hos läsaren.

 

About these ads