Anna, Hanna och Johanna

Då var det min tur att ta över stafettpinnen från kollegan Jessica i bloggstafetten om kvinnor dagen till ära. Inlägget ska handla om kvinnor som varit en förebild eller haft någon betydelse för mig. När jag har funderat på detta har det naturligtvis funnits många att välja på. Jag landade i att skriva lite om tre kvinnor som genom sina idéer och handling har inspirerat mig.

Det är nästan nio år sedan den fruktansvärda dagen när Anna Lindh går in på NK för att där bli attackerad av en knivbeväpnad man. Minnena från den och efterföljande dagen har etsat sig fast så hårt att jag fortfarande ganska starkt kan återuppleva de omtumlande känslorna från de dagarna. Jag var inne i ett intensivt arbete i samband med folkomröstningen om Euron då, men när beskedet kom från statsministern att Anna Lindh hade dött av skadorna stannade verkligheten upp. Chocken som drabbade mig och många andra som var partikamrater med Anna var så total. Något år tidigare hade jag träffat Anna Lindh i Lerum i samband med valrörelsen. I ett litet sammanträdesrum satt vi några unga politiker och samtalade med Sveriges utrikesminister. Jag har ingen aning om vad vi pratade om, men jag slogs av hur noga hon lyssnade på det vi hade att säga. Det gav oss en oerhörd kick att fortsätta arbete för de idéer som vi hade gemensamt. Utifrån de politiska visioner som Anna stod för kändes det också hoppfullt att partiet stog inför förnyelse om hon så småningom skulle ta över som partiledare. Därför blev också förlusten dubbelt stor när hon rycktes bort.

En stor favorit i radion just nu är också författare; Hanna Hellquist. Fortfarande har jag inte läst hennes bok Karlstads zoologiska, men den ligger i vänthögen. Min förälskelse inleddes när Hanna hade ett program på SVT om andlighet. Hennes betraktelser och kommentarer i Morgonpasset är så träffsäkra och ger en bra början på dagen på väg till jobbet. Hannas humor kombinerat med politisk analys, bl.a. när det gäller genusfrågor är det som tilltalar mig mest. Nyligen kommenterade hon statistik från SCB om kvinnor och män och hennes kommentarer fick ganska stor uppmärksamhet. Det fick mig att inse hur mycket det finns kvar att göra i genusdebatten och hur levande anti-feminismen fortfarande är…

En författare som jag följt länge, efter tips från min fru, är Johanna Nilsson. Hon slog igenom som ung författare och har numera gett ut drygt 15 böcker i olika genrer. Hennes berättelser handlar ofta om ungdomar, om sårbarhet och mänskligt värde, om att inte riktigt höra till. Ibland blir det riktigt otäckt svart som t.ex. i SOS från mänskligheten. Två av hennes böcker står ut lite extra i mitt tycke; Hon går genom tavlan, ut ur bilden (för övrigt den svåraste titeln att komma ihåg, här hemma går den oftast under smeknamnet ”Spegelboken”, varför är det ingen som vet) och Rebell med frusna fötter. Med ett språk som berör skildrar hon skickligt smärtsamma företeelser och drabbar läsaren med trovärdiga människoöden som skakar om.

Inlägget är en del av en bloggstafett för att uppmärksamma Internationella Kvinnodagen där följande bloggare deltar:

enligt O, Marias stickning och läsning , Böcker x 3, Hanneles Bokparadis , Nina Ruthström, Sofies Bokblogg , Mind the Book, I mitt sinne, Andra intryck, Ord och inga visor, Boktjuven, Mimmimariesböcker, What you readin?,  Pantalaimone, Matildas Läshörna, Peter Andersson, *malins bokblogg*, A room of my own, Madeleines bokhörna, thecuriouscaseofthebooks,  Erica – en dröm i rosa,   Tvärtemot, …och dagarna går, Fix Me Up,  TinaO  , Calle Brunell, Bokodyssé,  Med näsan i en bok, alice bröms, Beroende av böcker,  Den var bra, Olika sidor, Dantes Bibliotek, Lyrans Noblesser, Livet mellan två evigheter,  Den läsande kaninen, Breakfast Bookclub, Lottens bokblogg,  Kill your darlings, Sandra Gustafsson,  Desirée Fredlund,  …and then there was Beatrix, Lingonhjärta, Gunillas Blogg, Stänk och flikar, Fiktiviteter, Bokmilaskogen, Saris blogg, Böcker emellan