Vita kränkta män och spöken – klassikerläsning

Jag hoppade på Lyrans klassikerutmaning för sommaren och det gick verkligen inget vidare i juni. Men nu i juli har det blivit desto bättre! Åtminstone fyra av månadens böcker kan nog räknas till klassiker. Två av de har jag redan skrivit om; Heart of Darkness av Joseph Conrad och Gräset sjunger av Doris Lessing.

Det pågår flera utmaningar detta år och en av dem handlar naturligtvis om Strindberg, detta jubileumsår. Jag läste första delen av Giftas och tog del av de 12 novellerna om olika äktenskap. Även om det är skilda berättelser så hänger de ihop och har som syfte att bekräfta Strindbergs syn på ”kvinnofrågan” som han redogör för i förordet. Jag fick lite samma upplevelse som när jag läste Conrad, att genom en klassiker få inblick i en annan tid och ett annat sätt att tänka. Bland annat ingår novellen Dygdens lön som medförde att Strindberg blev åtalad för hädelse. Strindberg var visserligen ganska radikal för sin tid, när han bl.a. förordar kvinnlig rösträtt i slutet av 1800-talet. Samtidigt finns där en kvinnosyn som skulle kunna placera honom i nutidens grupp av ”vita kränkta män”, dvs. med inställningen att egentligen är det männen som är förtryckta.  Det var ganska få noveller som gav mig någon större läsupplevelse, men i vissa stycken kunde jag njuta av en språkbehandling och en humor som gör att man förstår Strindbergs storhet som författare. Jag minns bl.a. en beskrivning av hur man på bästa sätt äta kräftor…

Frågan är om ett spöke kan bli kränkt? Det är i alla fall vad spöket på Canterville blir när den amerikanska familjen flyttar in och inte respekterar sir Simon de Cantervilles försök att hemsöka dem. Det är en parodisk spökhistoria där gamla föreställningar om övernaturligheter möter en mer modern inställning (nåja, det är ändå 1800-tal…). Jag gillade den och skrattade en del åt det stackars spöket som inte skrämmer någon. Dessutom blev det en viss spänning när novellen avslutades på ett sätt som satte bra punkt. Detta var första novellen jag läste i appen Dötid från Mix förlag och ovan e-boksläsare som jag är så börjar jag ändå vänja mig vid det sättet att läsa. Än så länge blir det bara kortare berättelser då jag läser på iPhonen, men med läsplatta kan jag verkligen se fördelarna!

Klassikersommaren går vidare i augusti. Just nu ser jag kanske inte att det blir jättemycket klassisk läsning det närmaste, men Dickens har jag ju tänkt hinna med i alla fall.

Metro 2033

Följ med ner i underjorden som en gång utgjorde Moskvas tunnelbana. På stationerna och i tunnlarna lever återstoden av mänskligheten som har överlevt apokalypsen. Strålning och nyutvecklade varelser har gjort markytan i princip obeboelig för människor. Stationerna har utvecklat egna samhällsystem och Metron blivit en värld i miniatyr med olika ideologiska och ekonomiska samhällen med konflikter och relationer däremellan.

Artiom lever på stationen VDNCh som attackeras av någon form av varelser som verkar ha uppstått efter kriget som någon ny mutant av mänskligheten. Artiom, som själv av ungdomlig oaktsamhet eventuellt har viss orsak till hotet mot stationen, ger sig iväg mot staden Polis för att försöka hjälpa sin grupp. Det blir en vandring genom mörka och osäkra tunnlar och många möten med de som lever där. Dessutom visar det sig att han besitter förmågor som kommer väl till pass i underjorden. Samtidigt som det är en äventyrlig upptäcktsresa i Metron tvingas Artiom bli mer vuxen och medveten om sina styrkor.

Jag kan verkligen förstå att Metro 2033 har blivit en sådan succé, för även om det är en tydlig Sci-Fi-berättelse så tror jag att många har behållning av berättelsen. Det är en samhällskildring och det är tydligt hur man även efter katastrofen försöker upprätthålla den kulturella bildningen för att inte mänskligheten ska gå under helt. Bibliotekarierna har en särskilt upphöjd plats som bevarare av civilisationen. Slutet är också lite originellt och gör läsupplevelsen riktigt bra!

Återvinning: Hur man botar en fanatiker…

…och om att skriva. Det är en viktig bok av Oz, vars författarskap ofta nämns när nobelpriset ska delas ut.

En ganska tunn bok med ett stort innehåll. Kan man sammanfatta Amos Oz presentation till lösning på konflikten mellan Israel och Palestina så? Det är väl få idag som skulle ge sig på ett försök att både förklara situationen i Mellanöstern och komma med förslag till hur freden kan bli verklighet. Oz diskuterar först fanatismen som företeelse och hur båda sidor i konflikten präglas av den. För att ta itu med kriget måste man först tygla fanatismen. Enligt Oz är det bara sansade personer i den egna gruppen som kan göra detta.

Ibland hittar man som läsare böcker som förklarar eller i alla fall presenterar en ny sida av någonting som är aktuellt i ens liv. I skrivande stund råder en bräcklig vapenvila efter Israels anfall mot Gaza. Israel har de senaste veckorna, med all rätt i mitt tycke, pekats ut som skurken i just denna strid. Oz försöker göra läsaren uppmärksam på att i konflikten är det faktiskt två sidor som har rätt. Egentligen är det också två sidor med mycket gemensamt. Judarna, ett folk som stöttes ut ur Europa och palestinierna som drabbades både av europeiska kolonialmakters och arabländers misstycke. Man kan tro att det handlar om religion och kultur, men Oz är övertygande när han menar att det framför allt handlar om mark och två nationers rätt till ett hemland.

Det vi behöver är en plågsam kompromiss. Ordet kompromiss har ett förfärligt dåligt rykte i Europa. Särskilt bland unga idealister, som alltid betraktar kompromisser som opportunism, som något oärligt, som något lömskt och ljusskyggt, som ett tecken på bristande integritet. Inte i min vokabulär. För mig betyder ordet kompromiss liv. Och motsatsen till kompromiss är inte idealism, inte hängivenhet, motsatsen till kompromiss är fanatism och död. Vi behöver en kompromiss. Kompromiss, inte kapitulation. En kompromiss innebär att det palestinska folket aldrig ska gå ner på knä, och det ska inte heller det israelisk-judiska folket göra.

Oförmågan att sätta sig in i den andres situation och lyssna på hennes bevekelsegrunder skapar misstro och fiendeskap. Förutom att beskriva fanatism och kriget i Mellanöstern skriver Oz också om varför han blev författare. Han menar att en bra författare måste kunna leva sig in i andra människor och den egenskapen ger honom större möjlighet att förstå hur andra tänker. Den fantasi som krävs för att berätta eller ta till sig en berättelse kan också fungera som en väg till förståelse mellan människor. Litteratur som ett motgift mot fanatism.

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2009

Återvinning: Fruset ögonblick

Ännu en svensk deckarförfattare gör debut. Förlaget haussar författaren på omslaget genom att meddela att boken redan är såld till andra länder, innan den ens är släppt i Sverige. Troligen beror det på att det är en bra deckare, för det är det. Camilla Ceder är inte särskilt nyskapande, men det är en spännande historia. Nya mord kopplas ihop med händelser från förr och det knyts samman väl med Ceders berättarteknik.

Kriminalkommissarien heter Christian Tell och är ensamvarg. Han jobbar med ett team av buttra äldre polismän och yngre kollegor i en mångfald som är obligatorisk i nutida svenska deckare. Framför allt verkar det obligatoriskt att påpeka slitningarna i en sådan grupp. Så långt inga större överraskningar alltså.

Vittnet heter Seja Lundberg och hon blir intresserad av den döde man som hittas utanför Thomas Edells bilverkstad i närheten av hennes bostad. Hon blir också intresserad av Christian Tell. Deras relation kompliceras naturligtvis av att han utreder ett mord där hon är vittne. Seja inleder en liten privatspaning eftersom hon besitter vissa bakgrundskunskaper. Minnen från hennes ungdom flyter upp till ytan och som blivande journalist har hon svårt att hålla sig borta från fallet.

Ceder är verksam som kurator och det märks i hennes skrivande. Personernas innersta tankar tar stor plats, vilket bidrar till karaktärernas trovärdighet. Allt från olycklig kärlek och ensamhet till dödsångest drabbar huvudpersonerna och Ceder beskriver det med inlevelse. Emellanåt infinner sig en känsla som liknar den jag får av Åke Edwardsons böcker. Språket påminner ibland och tekniken att blanda förr och nu är något som Edwardson också använder sig flitigt av. Dessutom utspelar sig berättelsen i Göteborg vilket tilltalar mig som västsvensk lite extra eftersom miljöerna är bekanta.

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2009

Höstböcker!

Det har rasslat några gånger i brevlådan denna veckan. Det börjar komma en del böcker från höstens utgivning. Gardells första del av Torka aldrig tårar utan handskar är naturligtvis den med högst förväntingar. Anna Arutunyan har skrivit en bok om Putin som kommer att släppas samtidigt i flera länder, också mycket intressant! Dessutom en skönlitterär bok som har tagit utgångspunkt i det tragiska Bobby-fallet, skriven av Mattias Edvardsson. Samtliga tre kommer bli omskrivna på Litteraturmagazinet under augusti månad!

Återvinning: Men inte om det gäller din dotter

Jag såg en trailer för kommande filmen Hamilton 2 som tydligen kommer att vara baserad på denna bok.

Carl Hamilton smälter sitt äventyr från förra boken (Madame Terror) och planerar för sin återkomst till Sverige. För tillfället bor han i St. Petersburg eftersom han är efterlyst i USA efter anfallet mot Israel. Han söker resning för att ompröva livstidsdomen emot honom. Samtidigt planeras ett terroristdåd i Sverige som består i en kidnappning av en flicka. Lagom till Hamiltons återkomst dras han åter in i en internationell kris och tvingas göra comeback från sitt numera ganska tillbakadragna liv som pensionerad agent.

Guillou har i sina senaste böcker uppehållit sig vid terrorism och diskuterat vad som egentligen är terrorhandlingar och utifrån vems perspektiv. En av karaktärerna, Ewa Tanguy förhörsledare vid Säpo, har en viktig roll också i denna bok inte minst i resonemangen kring vem som utpekas som terrorist och inte. Hennes personliga liv tillsammans med före detta främlingslegionären, Pierre och dottern Nathalie testas också.

Sista (?) boken om Hamilton är mycket igenkännande för den som följt honom, liksom Guillous politiska historieberättande. Det blir en del tillbakablickar i och med att journalisten Ponti gör en intervju med Hamilton som också själv börjar tänka tillbaka på tidigare händelser. I denna bok är det Saudiarabien som är skurklandet nummer ett, med visst stöd från Bushs Amerika. För den som inte är så förtjust i amerikansk utrikespolitik och vill se en annan världsbild är Guillous bok som vanligt en njutning.

Min upplevelse är att Guillou i senare böcker har blivit bättre på känslobeskrivningar, eller också skriver han böcker som är annorlunda nu. När Hamiltons fru och dotter mördas i någon av de tidigare Hamiltonböckerna avhandlas det ganska kliniskt. Nu är Hamilton mer av en mänsklig gestalt, eller också beror det på pensioneringen. Hur som helst känns karaktärernas beteende och liv mer äkta nu, vilket bidrar till spänningen.

Bäst och sämst – jerka

Helgens bokbloggsjerka har frågan: Vilken är den bästa respektive sämsta bok du hittills har läst i år?

Det har hittills varit ett bra läs-år tycker jag! När det gäller att hitta bästa bok så går jag nog förbi Engelsforsböckerna som jag har läst båda två under 2012, även om de naturligtvis är med och slåss i toppen. Bästa upplevelsen för min del har varit Sista testamentet av James Frey.

Det är tråkigt att peka ut sämsta böcker, men eftersom författaren bor i Kanada så läser han troligen inte detta. Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman har många hyllat, men jag hade mycket svårt för den.

Återvinning: Pittstim

Femton killar med olika bakgrund skriver om manlighet i Pittstim av Inti Chavez Perez och Zanyar Adami. Dels behandlas den traditionella mansrollen. Varför är det så att det mesta våldet begås av män och pojkar? Varför är män oftare otrogna? Varför kan män inte prata om känslor? Dessutom försöker författarna hitta uttryck för den nya manligheten där macho inte ingår.

Författarna till texterna i boken är både kända och okända i varierande grad. Gemensamt för alla är att de har funderat mycket över sin egen och andras manlighet. Många återkommer till händelser och företeelser i sin barn- och ungdom. Varierande är också kvaliteten på det som skrivs. Ett par berättelser känns intetsägande och är i mitt tycke ganska dåligt skrivna, medan andra träffar rätt på spiken i både innehåll och språk.

Min favorit är nog Adamis text om homofobi. Själv har jag svårt att förstå rädslan som många killar och män känner inför homosexuella män. Som lärare för gymnasieungdomar känner jag igen sättet för killar att försöka trycka ner andra killar. Flera texter handlar om hur sexualiteten används som förtryck. Som man förväntas du alltid vilja ha sex med kvinnor och förneka allt som kan tolkas som det minsta bögigt.

Kravet på att bevisa att du är man handlar lika mycket, om inte mer, om att bevisa att du inte är bög. I meningen ”är du bög eller” ligger det så mycket makt. Det kan få oss att göra vad som helst. Cykla ner för tvåmetersstup. Frivilligt bli slagen för att du förlorar ett vad. Slå på någon du knappt känner för att du blivit utmanad.

Detta är inte en bok för riktiga machomän med taskig kvinnosyn, hård yta och som gillar att dra bögskämt. Eller också är den just för dem. Frågan är bara hur många av dem som kommer att läsa den. De som redan har en mer modern syn kan säkert nicka igenkännande och bli bekräftad i sin egen manlighet?

 

Återvinning: Det stora sveket

Igår tjuvstartade OS med fotboll och så här i OS-tider kan man passa på att läsa boken som tydligt visar att idrott och politik visst hänger ihop, inte minst när det gäller mänskliga rättigheter. Här följer den recension som jag skrev 2008.

Ingen har väl undgått de senaste dagarnas protester mot Kinas förtryck av oliktänkande och Tibet i samband med OS-facklans färd mot Peking. Denna bok utger sig för att jämföra OS i Berlin 1936 och Peking 2008. Båda spelen utnyttjas av diktaturer för att framhäva sina egen storhet. Även om Lindström har skrivit en intressant bok handlar det inte så mycket om OS som man kanske kan tro.

Första halvan av boken handlar mycket om hur sportmärkesföretagen adidas och Puma utvecklas. Två tyska bröder, Adolf och Rudolf Dassler, som bli osams startar respektive märke och har från början draghjälp av den nazistiska regimen. Parallellt med detta berättas historien om Berlin och om svenska idrottsledare som inte var främmande för en nationalistisk ideologi. Andra halvan är en mycket målande beskrivning av diktaturen i Kina och hur den ibland hamnar i skymundan när det ekonomiska undret beskrivs.

De skräckexempel på brott mot mänskliga rättigheter, miljöförstöring och vattenproblem som tränger igenom mediebruset blir som exotiska anekdoter som det är svårt att tro på som mera allmänna företeelser. Journalister från väst blir lätt en del av det kinesiska systemet och tvingas indirekt acceptera censurens övervakning och andra ofriheter. De har svårt att skapa bredd och översikt för att landets statistik i många avseenden är hemlig och i andra fall manipulerad så att den understödjer regimens bild av tillståndet i landet.

Vidriga förhållanden för hundratusentals kinesiska arbetare i ”Världens fabrik” som bl.a. tillverkar sportartiklar till väst. Läger för tvångsarbete och ”omskolning”, dvs. hjärntvätt. En utvecklad övervakning av medborgarna i en orwellsk anda och en nästan rasistisk uppdelning av den kinesiska befolkningen. Detta är några av avsnitten i delen som berör Kina och det är klart att man kan fundera på hur IOK, med sina ideal om demokrati, kan ha gett Kina olympiska spelen. Som exempel kan nämnas att man räknar med att cirka 10 % av Pekings befolkning har deporterats från staden inför byggnationer m.m. som har med OS att göra.

Det stora sveket är en intressant bok om förhållanden i Kina. Men som debattbok angående OS i Peking och den eventuella jämförelsen med Berlin tycker jag inte riktigt att den håller måttet. Det är ganska få sidor som ägnas åt den diskussion som har många argument för och emot. Det finns tecken på att Kina har öppnat sig på senare år och det finns kineser både i exil och som bor i Kina som menar att OS kan ha en positiv effekt på mänskliga rättigheter. Man kan fundera på om händelserna i Tibet hade diskuterats så intensivt om de hade hänt utan ett kommande OS. Nu får det stor uppmärksamhet och Kina har ögonen på sig.

Lindström kommer inte egentligen med några lösningar eller ställningstaganden kring OS i Peking, utan nöjer sig med att konstatera att situationen i Kina inte rimmar med de olympiska idealen. Man kan naturligtvis hålla med om att ge OS till Kina i sig är ett politiskt ställningstagande, men det är inte första gången en diktatur får spelen. Är IOK:s roll att sprida sina demokratiska ideal till stater i världen eller att låta människor mötas för att idrotta?

Återvinning: Med kallt blod

I början på 1960-talet åker Truman Capote till Kansas som journalist för att följa händelseutvecklingen i ett brottsfall. Det visar sig bli en fullträff för hans karriär som författare när han ger ut boken Med kallt blod.

Boken handlar om mordet på familjen Clutter i Holcomb, Kansas. Herb Clutter är en rik farmare med bra rykte hos anställda och omgivningen. Han mördas en kväll tillsammans med sin fru, son och ena dotter. Bundna och försedda med munkavle har de skjutits på nära håll och brottsplatsen är en makaber syn för vännerna till dottern Nancy som hittar offren. Två kända brottslingar, Dick Hickock och Perry Smith, som har suttit i fängelse ihop har dödat familjen vid ett försök att råna den på påstått stora summor pengar. Det visar sig dock att de i reda pengar bara får med sig 40 dollar. Dessa två flyr sedan till Mexiko där de gör av med pengar som de fått ut via checkar som de fått med sig från Clutter. Panka och rastlösa söker de sig sedan tillbaka till USA där de söker efter jobb eller annan försörjning.

Capotes bok är ett reportage av ett verkligt fall även om den också går att läsa som deckare. Den är skriven med ett stilfullt språk och med en insiktsfull känsla om de inblandade, vilket gör den till en mycket intressant läsning. Nästan alla inblandade får ge sin sida av saken, offer, förövare, poliser, vittnen, advokater, närstående m.fl. Inget är förenklat utan beskrivs från olika perspektiv. Även om han har fått kritik i efterhand av de som följt i hans spår att inte alltid ha hållit sig till alla detaljer, märks det att han har lagt åtskilliga timmar på att reda ut frågorna som hopar sig vid brottet; varför, vem, till vilket pris, vilka konsekvenser och hur ser rättvisan ut? Om det inte in i minsta kommatecken är hel sanning så kan man läsa boken med stor behållning.

Capote har bildat skola när det gäller att beskriva ett mordfall oavsett verkligt eller ej. Läser man nyare deckare så känner man igen mycket av stilen och upplägget på boken, även om mördaren avslöjas tidigt. Omsorgen om beskrivningen av människor och miljöer är stor och bidrar till den intressanta läsningen. Dessutom är det en skarp skildring av amerikanskt samhälle, t.ex. argumentationen kring dödsstraffet. Nu ser jag fram emot att se filmen om Capote när han skriver boken…