På Domarö är havet ett ständigt närvarande hot mot dess invånare. Här har Anders vuxit upp och så småningom gjort till sommarställe för familjen i ”Smäcket” som deras stuga heter. På en vinterpromenad över isen till Gåvasten där fyren står försvinner dottern Maja spårlöst. Ena stunden syns hennes röda overall tydligt och i nästa är hon borta, mot all förnuftig logik. Efter katastrofen och skilsmässan söker sig Anders till Domarö igen och har hela tiden en känsla av att Maja finns närvarande, liksom något annat.
Vinden ven runt väggarna och Anders huttrade till. Plötsligt kände han sig utsatt. Som ett oönskat barn i skogen. Utsatt. Hans bräckliga lilla hus stod ensamt, utsatt på udden. Det djupa havet pressade sig uppåt och sträckte ut sina armar. Vinden ålade sig runt, spände sina muskler och sökte efter vägar in.
Ofärd stundar. Det vill åt mig.
Vad ”det” var för något visste han inte. Bara att det var stort, starkt och att det ville åt honom. Att hans befästningar var klena.
Människohamn är en sorglig och otäck berättelse. Anders saknad efter dottern och rädsla för det okända onda för honom orubbligt mot hans egen undergång. Han söker tröst i alkoholen och hos Simon och Anna-Greta som är hans farfar och farmor och som lever som särbo på ön, med egna hemligheter för varandra.
John Ajvide Lindqvist har ibland kallats Sveriges svar på Stephen King och det ligger en hel del i det, även om det också finns mycket som skiljer. Något de har gemensamt är att de på ett skickligt sätt bygger upp karaktärer som man bryr sig om och miljöer som verkar bekanta. Det gör att när verkligheten välts över ända, känner man som läsare verkligen skräcken som smyger sig på huvudpersonerna. Båda författarna har också en känsla för detaljer som levandegör berättandet. I Människohamn fungerar t.ex. pärlplattor, Bamse och en GB-glassgubbe (en blinkning åt Kings Det?) som rekvisita för att beskriva Maja och Anders.
Ett genomgående drag i boken är funderingar kring hur mycket man egentligen kan känna en annan människa, oavsett om man har levt ihop länge och har starka band. Vid flera tillfällen i boken uppenbaras hemligheter och insikter om nära och kära och besvikelsen som då infinner sig skildras ganska brutalt.
Jag kände henne aldrig.
Nej. När han stod mitt på köksgolvet med filten omkring sig insåg han att sakens kärna kunde uttryckas så: han hade aldrig vetat vem Maja var.
