Det: andra sommaren

Var tredje decennium hemsöks staden Derry av ett monster som har sin hemvist under staden. Den tar gestalten av en clown och favoritfödan är barn. Ett av de barn som råkar illa ut i inledningen av Det är George Denbrough, sex år. I den numera klassiska inledningsscenen jagar han en pappersbåt i regnet och hamnar vid en avloppsbrunn där båten försvunnit. För första gången möter läsaren Pennywise, clownen som lockar till sig George. Pappersbåten hade Georges storebror Bill gjort och han tillsammans med sex andra barn som närmar sig tonåren bestämmer sig för att jaga och försöka döda Det. 27 år senare när alla sju är spridda över världen samlas de igen för att fortsätta kampen mot monstret. Parallellt får läsaren följa ”förlorar-gänget” 1958 och 1985 i nästan 1200 sidor.

Mitt minne av första gången jag läste det för ungefär 20 år sedan är att jag var fullkomligt fast de sista 600 sidorna som jag sträckläste på en helg. Nu när jag åter öppnade boken var jag inte lika uppslukad av berättelsen, den hade nog tjänat på att kortas lite grand för att bli mer spänstig. Samtidigt är det en sagolikt bra rysare där karaktärerna får stort utrymme att presentera sig för läsaren och man lär känna de sju olika personligheterna så mycket att det blir viktigt hur det går för dem.

Bill, Eddie, Beverly, Ben, Mike, Stan och Richie är sju ganska vanliga barn och alla har de någon egenskap (stamning, fetma, mörk hudfärg, judisk härkomst m.m.) som gör att de blir tacksamma måltavlor för Henry Bowers, stans tonårsgangster, och hans kompisar. Tillsammans inser de dock att de blir starka och modiga nog att stå emot faror som hotar dem. Det ger dem också en tro på sig själva att övervinna ondskan, en form av barnatro som är temat för boken och ett medel i kampen mot Det. Frågan är om de 27 år senare har kvar samma tro?

Även om det inte följer cykeln i Derry, återvänder jag för att möta Det efter 20 år och det blir också en resa tillbaka i tiden för egen del. Det är ibland intressant att ta upp böcker lång tid efter att man läste dem för första gången, då det blir som ett fönster till det egna förflutna. Kombinerat med att man läser om barnen och hur de ser på världen, minns jag lite av hur man själv upplevde omgivningen och uppväxten när jag läser boken. Det är samma känsla som när en låt, en doft eller något annat väcker minnen till liv som man inte riktigt är medveten om längre. På samma sätt är det för gänget i Det när de återvänder till Derry efter lång bortavaro, minnena från sommaren -58 kommer tillbaka till dem gradvis.

Ett genomgående tema i Det är att ondskan kommer i olika former och ser olika ut. I många scener i boken får vi möta Det i olika skepnader genom ögonen på bokens karaktärer. Det finns ändå en viktig sens moral i boken om hur goda människor tilllsammans kan övervinna hemskheter. Det finns en solidarisk grundtanke som tilltalar mig. Ensam är inte stark, även ett gäng förlorare kan bli vinnare om man ser olikheter som någonting bra och man står upp för varandra.