Jag insåg efter det att jag hade skrivit om min upplevelse av att läsa om Det 20 år efter första gången, att jag faktiskt också hade skrivit om detta i mitt specialarbete på gymnasiet. Redan då var jag fanatisk Stephen King-läsare och producerade ett 50-sidigt arbete om honom som jag tror överraskade min lärare till att höja betyget i svenska. Jag letade fram arbetet och här följer det avsnitt i specialarbetet som handlar om Det och det har ganska mycket likheter med förra inlägget:
Jag anser att en av Kings romaner är värd ett eget kapitel. Oavsett vad man tycker om skräckböcker, tror jag att man håller med om att det är en prestation att skriva ett verk som ”Det”. Jag tycker t.o.m. att titeln på den nästan 1200 sidor långa romanen vittnar om att boken är ett mästerverk. Den svenska titeln är ”Det”, på engelska heter boken ”It”, och den tyska översättningen har fått namnet ”Es”. En mer neutral titel går knappast att hitta, och ändå känns ”Det” så skräckinjagande på något sätt. Naturligtvis har det delvis att göra med författarens namn. Men just för att ordet är så intetsägande och inte går att greppa, känns det med detsamma att det döljer sig något kusligt mellan pärmarna.
Fyra år tog det för King att skriva ”Det”, vilket säger en hel del om det stora arbete, som har lagts ner i boken. ”Det” är framför allt ett försök från Kings sida att definiera begreppet ondska. Var kommer ondskan ifrån? Vad är ondska? Hur bekämpar man ondskan? Dessa frågor och många fler, vill King besvara genom ”Det”. För att lättare kunna beskriva ondskan använder han barn som huvud-personer.
De sju barnen bor i den lilla staden Derry, som ungefär vart 27:e år råkar ut för en brutal och okänd mördare. Alla sju barnen känner sig utstötta och miss-lyckade. Därför har de samlats i ett gäng, som de själva kallar ”Förlorarna”. Medlemmarna i Gänget är Bill Denbrough, Richie Tozier, Ben Hanscom, Eddie Kaspbrak, Stanley Uris, Mike Hanlon och Beverly Marsh. Bland dem kan vi hitta de flesta anledningar, som man kan ha för att mobba eller reta någon. Här finns fetknoppar, glasögonormar m.m. Men tillsammans känner de en gemenskap och de ställer alltid upp för varandra. När Det dyker upp på 50-talet och dödar bl.a. Bills bror, Georgie, svär gänget att de ska leta reda på monstret och döda Det. Det är nu man ser fördelen med att vara barn. Man tror ofta på det, som av vuxna avfärdas som fantasier. Det är just det som är det fina i kråksången, barn använder fantasin för att lösa verkliga problem. När frågan kommer upp hur man ska bära sig åt för att döda Det, är svaret självklart. Hur dödar man ett monster? Med silverkulor såklart, det vet väl alla? Eftersom Det dyker upp i olika skepnader, oftast som clownen ”Snåljåp”, vet gänget var de kan hitta Det. Deras jakt tar sin väg ner i kloakerna under Derry och de lyckas skrämma iväg Det ner någonstans i underjorden. Men Det är inte död. Därför svär de en ed, att ifall Det återvänder ska de samlas för att återigen besegra ondskan.
Det kommer tillbaka 27 år senare och likadant gör ”Förlorargänget”, vars medlemmar knappast är förlorare längre. Bill är en känd författare, Richie har en egen TV-show och är en populär stå-upp-komiker, Ben har blivit en välbetald arkitekt etc. Det är emellertid en som inte når Derry efter att ha pratat med Mike Hanlon, som är ende kvarvarande Derry-bo av de sju. När Stanley Uris har avslutat telefonsamtalet med Mike, tappar han upp ett bad åt sig och tar självmord genom att skära av underarmarnas pulsådror, både på tvären och längden. På badrumsväggen står ”Det” skrivet med blodiga versaler… Med decimerat manskap och sämre fantasi p.g.a. åldern går, de numera sex till antalet, förlorarna en svår och oviss kamp till mötes. Ska de lyckas besegra Det ännu en gång?
Det antar hela tiden olika skepnader, och oftast är det personernas egna fantasi-bilder som Det visar upp. Fantasin är det mest framträdande i ”Det”. Tron kan försätta berg heter det, och i ”Det” är den tesen gällande i allra högsta grad. Man använder ramsor för att skrämma ondskan, Eddie riktar sin inhalator mot Det och skriker: ”Detta är batterisyra!”. Det överraskade inte mig speciellt mycket när också det hjälper som vapen mot Det.
Jag tycker ”Det” ger en klar bild över vad ondskan är. I boken förklarar Bill att Det är Derrys psyke och själ, dvs. Derry och Det är samma sak. Då och då kryper monstret fram för att skaffa föda, och på så sätt leva vidare. Det gör Det genom att döda, framför allt barn. Min tolkning av det är att ondskan bor inuti alla människor och ibland visar det sig i våldshandlingar eller liknande. Ondskan är egentligen inget väsen, som styr människan till att ta sig för saker som att förstöra och döda. Det är tvärtom så att de onda handlingar människan utför föder ondska, som påverkar fler att använda våld eller på annat sätt göra ont. Vad King menar med ”Det” är att man inte får blunda för ondskan och stå handlingsförlamad. För att inte de representanter som företräder onda krafter i samhället ska kunna härja fritt, krävs det att vi genomskådar de attraktiva erbjudanden och löften vi får. När vi har gjort det måste vi bekämpa det som strävar mot kaos och oreda i samhället. Om vi ska lyckas med det är det viktigt att alla ställer upp för varandra, och att man tillsammans aktivt hjälps åt för att övervinna ondskan. Här ser vi, precis som i ”Pestens tid” en kamp mot det onda och hur viktigt det är att man tar ställning, så att godheten kan överleva.
”Det” är inte bara en berättelse, utan flera episoder som har förts samman med historien om Det, som är den röda tråden i boken. På olika sätt har King fogat in upplevelser, som Förlorarna har varit med om i andra sammanhang, och påhittade historiska berättelser, i den huvudsakliga handlingen. Dessutom finns det, som i alla King-böcker, detaljer som är tänkvärda. Förlorarna har en diskussion om pistoler, som slutar i att man är överens om att pistoler är till för att döda, och inget annat. Man kan ju inte gärna använda den till att tända cigaretter i alla fall… Det är ett exempel på den klarsynthet King vill visa att barn har. Varför tillverkar man något som enbart är gjort för att döda människor? Det är helt absurt, och ändå har man inte tänkt på det viset, innan King, på barns vis, avslöjar faktumet för en.
Jag vill avsluta kapitlet om ”Det” med en haiku (japansk dikt med sjutton stavelser i), som Ben skrev i hemlighet till Beverly. I vanliga fall är jag inte mycket för dikter, men denna kändes äkta på något sätt (även fast den är påkommen i huvudet på en författare, som själv kanske inte menade så mycket med den).
Ditt hår är vintereld
januariglöd
Mitt hjärta brinner och.
