Panthea Rastegar och Amir Irandoust har flytt från Iran och med höga förväntningar inleder de sitt nya liv i Sverige med sina två barn Bahar och Shervin. Allt som oftast blir det stor besvikelse för förläggaren Amir och fysikern Panthea vars utbildning och kompetens inte uppskattas av svenska myndigheter. Bahar är den som står i centrum i berättelsen och också den som sammanfattar budskapet. Hon står för självständighet, så som hon har blivit uppfostrad, och vägrar bli placerad i något fack. Den enda som låter henne vara i fred är hennes pojkvän Markus.
Kring familjen Rastegar-Irandoust kretsar flera olika människor av olika ursprung och social tillhörighet. Det som slår en är allt som dessa har gemensamt. Man är osäker på om man passar in och ”gör rätt”. Man vill bli älskad och vara behövd och för att känna tillhörighet gör man sig till på det sätt som man tror är nyckeln till gemenskapen. Shervin funderar över sin tillhörighet:
För till skillnad från en massa bullshit han hade hört, att hemma skulle vara där man befann sig och sån shit, vilket alltså kunde vara var som helst, kände Shervin att hemma för honom var där han kände sig välkommen. Inte tolererad, inte integrerad eller assimilerad eller i en multikulturell/multikriminell miljö, utan helt enkelt där han välkomnades. Hans hem var inte i hans eget hjärta utan där han fick en plats i andra människors hjärtan. Fast själv skulle han inte formulera sig så. Han var ju inte bög eller så.
Kulturkrockarna står som spön i backen i boken. Bahars föräldrar som klär upp sig inför mötet med den respekterade läraren som visar sig vara en okammad 32-åring med luvtröja. Markus som läser på om iransk kultur inför första mötet med Bahars föräldrar som slutar med att han däckar av Amirs påfyllning av dricka. Kulturkrockarna som skildras handlar inte bara om mångkultur. Lika mycket kollision blir det mellan unga och gamla. Bristen på förståelse mellan människor beror på många saker, men tydligast blir det när mallen inte passar och fördomarna inte funkar som förklaring. Bahar svarar i en intervju på om hur det är att vara född i Iran och uppvuxen i Sverige, på skånska:
Ja e inte schizofren. Asså, jag har inte två identiteter. Visst jag förstår iranier bättre än va du skulle göra kanske. Och svenskar bättre än mina kusiner skulle. Men jag är fortfarande en person. Förstår du? Asså, typ, kolla. Du e svensk. Du e tjej. Du e nåns dotter. Eller hur? En del saker kan du kanske bara snacka med tjejer om. Och en del saker kan du snacka me dina föräldrar om. Och sen e de saker som du skulle kunna snacka me vem som helst om. Varför skulle de va ett problem om du känner gemenskap me olika typer? Förstår du? Ingen kallar daj schizo för det!
Med humor och värme beskriver Bakhtiari svårigheten med att vara människa, framför allt i relation till andra. Här skonas ingen för oavsett hur man vänder sig vinner man inte. Alla sätt att bete sig ironiseras kring, men det är också styrkan med boken. Det går inte att hitta ett sätt att leva som är rätt.
