Så här på årsdagen av Breiviks terrordåd i Oslo och på Utøya blir det en del eftertanke kring minnena från den dagen. Vi satt och hade trevligt med goda vänner i en stuga på västkusten när rapporteringen om dådet inleddes. Ganska så snart insåg vi nog att detta var ett sådant tillfälle som man skulle minnas länge.
Händelserna på Utøya kom oerhört nära och man tänker tillbaka på alla de politiska läger som jag själv har deltagit på både som medlem och anställd i SSU. Det är en fruktansvärt hur ett läger med glad gemenskap, intressanta politiska diskussioner och somriga aktiviteter för ungdomar kan utsättas för ett sådant kallblodigt mördande.
I samma veva höll jag på att läsa Heather Pringles Härskarplanen (se reprisen av recensionen nedan) och det blev en påminnelse om hur viktig historien är för att kunna förklara händelser i nutid. Det finns många likheter mellan hur 1930-talets nazister och 2010-talets högerextrema rörelser tänker och handlar.
Idag ägnas många nyhetssidor och tidningsledare åt attentatet den 22 juli förra året. En tänkvärd artikel av Karl Ove Knausgård, författaren som skrivit mastodontverket Min Kamp, publicerades i DN. Det är en lång artikel med en hel del spekulationer, men det är också ett intressant försök att förklara hur Breiviks person både är en produkt av sin uppväxt och den främlingsfientliga, islamofobiska miljön som han rörde sig i. Det är en beskrivning av hur fascismen för många blir en utväg för att bringa ordning i ett inre personligt kaos och samtidigt placera skulden för det egna tillkortakommandet på andra. Läs den gärna när du har lite tid över.
Här följer nu en repris på min recension av Härskarplanen:
Hur tänkte de nazistiska ledarna när de utformade sin politik och hur motiverade man ideologin för sig själv? Denna bok har undertiteln Himmlers jakt på det ariska ursprunget och handlar just om hur man på ett vetenskapligt sätt försökte legitimera och underbygga den nazistiska idévärlden. SS-avdelningen som Himmler skapar för detta kallas Ahnenerbe. Den värvar forskare och vetenskapsmän som letar arkeologiska lämningar, undersöker historiska legender och organiserar expeditioner för att hitta spår efter det ariska herrefolket. Från Bohusläns hällristningar till Tibet, sydamerikanska Anderna, Kanarieöarna och grottor i Frankrike får man följa olika män som ska rättfärdiga en rasideologi i Hitlers tjänst. Allt mer övergår insamlandet i ren plundring när andra världskriget närmar sig och man vill föra det ”ariska arvet” till Tyskland.
Hade man inte haft facit i hand så skulle en del episoder i boken vara ganska skrattretande om hur forskare i nazismens tjänst försöker hitta bevis för den nordiska eller ariska rasens överhöghet. Det är i andra halvan om boken som den fruktansvärda fortsättningen av Ahnenerbes verksamhet beskrivs och då man inser hur galenskapen påverkar människorna som utsätts för nazismens vidrigheter. Avdelningens forskare och vetenskapsmän står villigt till tjänst när man ska urskilja de judar och andra människor som ska utrotas eller utsättas för medicinska experiment. Med påstådd vetenskap gör man allt för att hitta metoder att märka ut de oönskade. Innan andra världskriget är det oklart för läsaren hur stort genomslag Ahnenerbes resultat egentligen fick, t.o.m. Hitler var ofta tveksam till dessa, men när förföljelserna och kriget sätter igång är den ”vetenskapliga” grunden lagd för att motivera illdåden. Det är svårt att hitta svar på varför framstående vetenskapsmän som borde genomskåda motiven för sin forskning låter sig till denna verksamhet. Det är förstås lätt att i efterhand fördela skuld, men det finns säkert olika anledningar; rädsla, omsorg om den egna karriären, aningslöshet och naturligtvis också hos många ren övertygelse. Rashygien var inte självklart något vetenskapligt förkastligt på 1930-talet. Dessutom fick flera personer som kanske inte annars hade antagits till ledande vetenskap möjlighet att testa sina märkliga teorier i Ahnenerbe.
Pringles redovisning av Ahnenerbes och Himmlers verksamhet är talande för hur snabbt nazismens idéer genomsyrade hela den tyska samhällskroppen och vilka följder det fick. Det var en målmedveten och övertygad förändring av ett samhälle. Många har i efterhand ställt sig frågan hur man kunde låta det ske, denna normalisering av rasismen. Tyvärr har vi ett allt för aktuellt exempel på när liknande idéer och retorik ligger bakom ett fruktansvärt våldsdåd i Norge. Sedan flera år tillbaka har islamofobin ökat i Europa och i land efter land har allt fler anslutit sig till organisationer som i stort använder liknande argument och strategi som i början av 1930-talet. Etablerade politiker och media har i större utsträckning anammat retoriken för att vinna tilltänkta poänger. Istället för att analysera argumenten och skapa motbilder har man till viss del accepterat att ”invandraren” eller ”muslimen” används som syndabock. Också på 2010-talet försöker extremhögern hävda vetenskapliga argument och statistiska samband för att bevisa varför mångkulturen är ett hot mot den egna nationen. Idag använder man inte ras utan kultur som begreppsmodell, men det är samma grundläggande tanke; blandning av människor från olika grupper leder till problem alltså måste dessa hållas åtskilda för att rädda den egna gruppen från undergång. Historiens lärdom borde vara att alla som inte håller med om den enkla lösningen skulle ta avstånd från den formen av retorik. Framför allt som den innehåller många lögner som är lätta att sticka hål på med argument baserad på riktig vetenskap. Pringle visar med tydlighet hur hatet kan leda till katastrof.
