Återvinning: Sötvatten

Christy Kennedy är kriminalinspektör och återhämtar sig efter en skada i tjänsten. Under rehabiliteringen får han åta sig fall som inte är så betungande. Ett sådant är John Rileys försvinnande. Familjen Riley är omskakad av att den trygge familjefadern är plötsligt spårlöst försvunnen. Ett stöd både för familjen och Kennedys utredning blir prästen Vincent O´Connor. Efter en tid hittas Harry Ford, en nära vän till O´Connor, mördad på en kyrkogård. Spåren i Kennedys mordutredning, som nu får gå före Riley-fallet, går i cirklar runt kretsen kring ”de fyra musketörerna” – O´Connor, Ford, deras gemensamma kärlek från ungdomen, Alice och hennes bror Neil.

Kennedy är en ganska sympatisk, eftertänksam person som gillar människor och framstår som en skicklig polis. Han filosoferar en hel del och beskrivs som motsatsen till den stereotypa mordutredaren. Nu är väl inte skillnaderna så stora, han dricker te istället för whiskey och är visserligen inte frånskild men har problem att få sin relation med journalisten ann rea att fungera. Charles skildrar dessutom en ganska trovärdig polisutredning, där Kennedy mer letar fakta än försöker spekulera sig till mördarens identitet, vilket gör Sötvatten till en intressant och småtrevlig deckare. Istället för gissningar kring sitt fall grubblar Kennedy en del över sådant som han ser och upplever:

Varför måste vissa möta ond bråd död, medan somliga lever ett långt stillsamt liv och sedan får dö i sömnen helt utan svårigheter? Är det kanske så att döden mest är en sak för de som blir kvar än för den som drabbas? Döden blir en väckarklocka för de efterlevande – maken, frun, fadern, modern, barnen, vännerna, kollegorna, älskarinnan, älskaren. Du ställs inför fakta – din egen möjliga död. Det brukar också betyda mer omtanke om andra och en vilja att ordna upp saker och ting i sitt liv till det bästa.

Det är en avspänd pusseldeckare av känt brittiskt märke som utgör trevlig läsning. Bland annat blandar den förre musikagenten Charles in lite musikreferenser i texten som extra krydda. Det blir aldrig ”olidligt spännande” men man dras in i historien ganska effektivt. När pusslet ska lösas på slutet blir det kanske lite för fantasifullt när mordet klaras upp. Sättet som Ford har mördats känns inte helt trovärdigt. Dessutom tycker jag att det är lite tråkigt när så många pusselbitar i en deckare presenteras först i lösningen av fallet. Att bevis och motiv pekar åt olika håll under bokens gång är helt i sin ordning, men lite mer vill man ha som läsare för att ha en chans att kunna säga: ”Det var som jag trodde!”

 

About these ads