Arthur Kipps lyssnar till familjens spökhistorier en julafton och minns den gången då han själv upplevde ett verkligt spöke. Han bestämmer sig för att skriva ner händelserna då han inte klarar att berätta om dem. Historien handlar om när han som ung advokat ska reda i ett dödsbo hos en gammal kvinna som bott avsides i en engelsk by. Hennes hus är endast tillgängligt då tidvattnet är lågt och runt hela fastigheten finns förrädisk kvicksand. När han anländer till byn får han omedelbart hintar om att lämna stället ifred. På den gamla kvinnans begravning ser han en kvinna klädd i svart som på något sätt verkar närstående till den döda. Hon har ett blekt sargat ansikte och verkar söka efter något.
Kipps upplevelser i det gamla huset blir till en klassisk spökhistoria, med de flesta obligatoriska ingredienserna. Karaktärerna är ganska typiska för en brittisk rysare och miljöerna blir nästan parodiska ibland; dimman, det stora övergivna stenhuset, ett stängt rum, en begravningsplats osv. Det är egentligen inte en särskilt originell spökhistoria och det mysterium som kvinnan i svart innebär är ganska förutsägbart. Ändå blir jag fångad av Hills berättelse då hon skriver med en återhållsamhet som gör spänningen konstant lågintensiv. Det är inte särskilt mycket skrämseleffekter av överraskningskaraktär, istället är det miljön och Kipps egna funderingar kring det han är med om som skapar den kusliga sinnesstämningen. När upplösningen kommer känns den ganska självklar då författaren tidigt lägger upp för det. Trots det blir jag märkbart berörd av Kipps öde. Nu kommer jag försöka hitta mer av Susan Hill, då detta var en av årets höjdare hittills!
01 09 2012 kl 5:04 e m
[...] Bäst denna månad var En blomma av blod av Ngugi wa Thiong´o, följt av månadens bästa rysare The Woman in Black. Då har jag dessutom läst första delen av Jonas Gardells romansvit och läst om [...]
27 10 2012 kl 4:44 e m
[...] av hans teknik. Det finns många paralleller till en bok jag läst tidigare i år; Susan Hills The Woman in Black. Kanske är det också därför som den där riktiga skräck-feelingen inte riktigt infinner sig. [...]