Det börjar på en numera känd internatskola, Solbacka. Jan Guillou skulle bli jurist eller författare och ge igen på sina gamla plågoandar. Han lyckades också med det fast som journalist, vilket blev ett yrke han mer eller mindre påtvingades. Därefter rullas en fascinerande levnadsberättelse upp. IB-affären ägnas med rätta mycket utrymme eftersom det är en historia som innehåller så mycket av det som journalistiken handlar om; yttrandefrihet, censur, källskydd, grävande reportage m.m. Boken handlar inte så mycket om Hamilton och Arn som man kanske förväntar sig då dessa böcker är bland de mest lästa i Sverige.
Alla har en åsikt om Jan Guillou, inte minst han själv. Det sista blir väldigt tydligt i hans berättelse om sitt skrivande liv. Hans egna reflektioner och omdömen om sina olika insatser som journalist och författare lyfter denna historiebeskrivning till att blir så intressanta som memoarer kan vara. Guillou kan uppfattas som en ganska arrogant person och den sidan av självhävdelse visar han upp även här. Men det som också blir tydligt är den emellanåt ganska hänsynslösa självkritik som bedrivs. Samtidigt är det inte svårt att förstå dem, t.ex. Peter Bratt som var med att avslöja IB, som känner sig orättvist karikerade. Charmen med memoarer är att huvudpersonen kan få stort utrymme utan filter, men den som utpekas har också svårt att få replik.
Politik har präglat socialisten Guillou, inte bara som medlem i kommunistpartiet. Hans gärningar har alltid ett politiskt syfte oavsett om det handlar om ett reportage eller skrivandet på en ny bok. Ordets makt och vanmakt blir därför också en intressant politisk skildring av samhällsklimatet, yttrandefriheten, internationella relationer m.m. Som sjuttiotalist känns det som att stiga in i en annan värld när svensk politik, både inrikes och utrikes beskrivs ur kalla krigets perspektiv. Man får en historielektion som känns riktigt påtaglig.
Samtidigt som jag påbörjar och läser Guillous memoarer slås nyheten upp i Expressen att han har haft kontakter och lämnat information till KGB. Jag kan förstå syftet med att utelämna detta i memoarerna, men samtidigt känns det lite som urvalsförfalskning då detta sker en tid innan IB och har viss relevans. Som läsare blir man fundersam till hur det står till med resten av det som nystas upp, har det utelämnats eller lagts till något mer av vikt? Guillou ska skriva ett tillägg om KGB-kontakterna och man kan väl konstatera att journalisten, författaren och kolumnisten Guillou är i högsta grad aktuell och en del två kommer det säkert finnas material till.
Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2009
