Hungerspelen tar sin utgångspunkt i en ganska dystopisk värld. Efter den stora apokalypsen har riket Panem, med 12 distrikt, bildats i det som tidigare var Nordamerika. I tolfte distriktet lever Katniss Everdeen med sin familj och när den årliga uttagningen till Hungerspelen sker, anmäler hon sig frivillig till tävlingen. Hungerspelen samlar två unga deltagare från varje distrikt, den som vinner spelen är den som överlever. Det är dokusåpa där kamp på liv och död har blivit en sorts obligatorisk underhållning. Katniss har försörjt familjen bl.a. genom jakt och besitter en del egenskaper som kan komma till nytta i tävlingen.
Collins är skicklig på att bygga upp spänningen i romanen och dessutom få in en hel del samhällskritik. Några av deltagarna i Hungerspelen lyckas behålla sina mänskliga egenskaper trots de extrema omständigheterna som tävlingsledarna placerar dem i. Det är intressant hur dessa personer kämpar för att upprätthålla civiliserat beteende utan att samtidigt göra sig till offer för förtryckarnas spel. Att leva under en regim som förtrycker människor kan innebära en balansgång mellan att hålla kvar vid mänskliga värden och till viss del anpassa sig för att överleva.
Det är nästan ofrånkomligt att jämföra Hungerspelen med den andra stora ungdomsserien Twilight, även om jag tycker att det är orättvist mot Collins berättande att ställa det mot Meyers. Visserligen har Hungerspelen vissa likheter med andra berättelser, men jag tycker att Collins har skrivit en originell berättelse som inte följer mallarna för en ungdomsroman med romantiska inslag. Karaktärerna är gudskelov inte heller lika stereotypa som Bella och de andra i Twilight. Katniss är en cool tjej som skapar relationer med både tjejer och killar utan att för den skull tappa sin självständighet.
Jag kommer läsa del två och tre också så småningom, med Twilight räckte det med ett kapitel…
04 10 2012 kl 11:24 f m
Visst är den bra! Jag gillar att Collins lyckas skriva dystopi och nutida samhällskritik i ett slag, och som du säger – Katniss är jättebra.
Kul att ses på mässan förresten, även om det blev hastigt!
04 10 2012 kl 12:21 e m
Ja, det var kul. Nästa år ska jag försöka prioritera mingel lite mer så att man har tid att prata med andra bloggare! Vi ses kanske då igen!
04 10 2012 kl 12:48 e m
Det gör vi säkert!
04 10 2012 kl 11:35 f m
Det man kanske kan göra är att jämföra författarnas framgångar än deras böcker. Både Collins och Meyer har trots allt gjort ganska djupa intryck på sin samtid. Men böckerna är allt för olika för att jämföras, skulle jag säga
04 10 2012 kl 12:22 e m
Ja, precis och det var väl mycket därför jag kände att jämförelsen blev ofrånkomlig.
31 10 2012 kl 10:25 f m
[...] I dödsskuggans land är en ganska småspännande historia så kommer den knappast upp i klass med Hungerspelen i intensitet och originalitet. Slutet är i alla fall inte helt förutsägbart och det höjer [...]