Halloween: 3 x Rysare i repris

I samband med min Halloween-special tänkte jag sammanfatta min utmaning tre-på-tre när jag läste om tre rysare som varit gamla favoriter. Det är lite speciellt att läsa skräck som man tidigare har läst, då en del av charmen är att inte veta hur berättelsen ska utveckla sig. Spänningen är som bekant bäst innan monstret har visat sig eller när man lever i ovisshet om ifall karaktärerna ska klara sig. Av den anledningen brukar jag försöka låta det gå ganska länge innan jag läser gamla böcker. Risken man tar då är att man växer ifrån boken. Vissa berättelser tar man till sig vid olika tillfällen i livet och jag uppskattar inte alltid samma saker nu som för 10-20 år sedan… Å andra sidan finns också chansen att få återuppleva en storartad läsupplevelse, eller kanske upptäcka nya sidor av berättelsen.

Utmaningen som Pocketlover satte igång pågår hela november ut,  man jag kunde inte riktigt hålla mig, utan blev klar redan i oktober. Här är de tre böcker som jag läste, med länkar till respektive inlägg:

Den första boken blev Lida av Stephen King. En typisk skräckbok där man emellanåt hoppar till av läskiga överraskningseffekter. Då jag hade berättelsen i hyfsat minne blev det ingen skrämselhicka andra gången jag läste den. Istället blev upplevelsen denna gång att ta del av Paul Sheldons tankar kring skrivande, litteratur och förhållandet mellan författare och läsare. Dessutom skulle jag gärna läsa böckerna om Lida någon gång…

Läsningen av den andra boken, Väktare av Dean Koontz, misstänkte jag skulle leda till en strykning från favoritlistan. Som 15-åring älskade jag berättelsen om den intelligenta hunden och monstret som hade rymt från ett laboratorium som pysslade med genteknik. Det blev som jag trodde att boken inte längre gav mig så mycket, även om det fanns viss spänning ibland.

En favorit som däremot höll var Låt den rätte komma in. Tillsammans med avslutningen av Stephen Kings The Dark Tower var John Ajvide Lindqvists berättelse om vampyren i Blackeberg bästa läsupplevelser under 2005. Kanske upprepas det också i år.

 

 

Detta är ett av inläggen i Halloween-specialen som pågår 27/10-4/11.

Halloween: The Turn of the Screw

En skräck-klassiker får inleda Halloween-specialen. Det är Henry James kortroman The Turn of the Screw (Skruvens vridning alt. När skruven dras åt på svenska). Är man skräckälskare bör man ha läst denna gotiska roman som innehåller viktorianska miljöer och karaktärer som är som gjorda för spökhistorier. Huvudpersonen berättar om hur hon tar jobbet som guvernant åt en man som har ansvar för två syskonbarn; Flora och Miles. Hon får fria tyglar att sköta om barnen på godset Bly där bl.a. husan Mrs. Grose också arbetar.

Spänningen i berättelsen byggs upp när guvernanten ser okända personer i närheten av Bly. Miss Jessel var den tidigare guvernanten och hade en relation med Quint som också varit anställd där. De båda är döda, men är det deras vålnader som guvernanten har sett? Jessel och Quints relationer till barnen verkar också gömma en del hemligheter. Guvernanten upplever att barnen som hon är satt att sköta om hotas på något sätt. Miles, som verkar vara en trevlig och välartad pojke, har blivit relegerad från sin skola och frågan är om det har något att göra med tidigare upplevelser. Läsaren får bara följa berättelsen ur guvernantens perspektiv och alla tolkningar av händelserna som sker görs av henne. Därför tvingas man fylla i många luckor själv, vilket kan vara nog så effektivt för en skräckberättelse – att vara instängd i någons medvetande där alla svaren inte är givna.

Den psykologiska anspänningen som James lyckas bringa sin läsare ger rysningar när man läser The Turn of the Screw. Det är skickligt och man inser att många moderna skräckförfattare har tagit efter mycket av hans teknik. Det finns många paralleller till en bok jag läst tidigare i år; Susan Hills The Woman in Black. Kanske är det också därför som den där riktiga skräck-feelingen inte riktigt infinner sig. Jag har helt enkelt läst för många av efterföljarna för att bli helt uppslukad. Dessutom gjorde jag misstaget att läsa Joyce Carol Oates novellsamling Haunted innan denna bok. En av novellerna där är en parafras på The Turn of the Screw och avslöjar lite för mycket. Istället ser jag nu fram emot att läsa de andra novellerna som ingår i den samling av Henry James som jag har, för han är en stor berättare.

Detta är ett av inläggen i Halloween-specialen som pågår 27/10-4/11.

Halloween-special

Bilden används med tillstånd från Saga, 7 år som tillverkat vampyren.

Just nu blir det en hel del skräckläsning, det passar liksom fint nu när höstmörkret har tagit ett fast grepp om oss. I fredags hade dottern med Halloween-pyssel hem från skolan och nu i helgen får man nog vara beredd på skrämmande små varelser som kräver godis i utbyte mot beskydd. Den ”riktiga” Halloween-natten inträffar först på onsdag, men både denna och nästa helg kommer präglas av mystik. Runt 1-2 november firas högtider där gränsen mellan denna verkligheten och ”andra sidan” suddas ut, t.ex. All Soul´s Day och Día de los Muertos. Därför tänkte jag ha nio dagar i sträck med rysliga inlägg om skräcklitteratur. Det visade sig att jag inte var ensam om denna tanke. För den som vill läsa fler bra blogginlägg om skräck rekommenderar jag verkligen Calliopes Halloween-inlägg.

Gamla klassiker kommer att blandas med nyutgiven skräck och första inlägget kommer senare under dagen. För den som är lite uppmärksam kan man i slutet av nästa vecka också delta i en tävling knuten till denna Halloween-special.

Rysare i repris: Låt den rätte komma in

För ungefär sju år sedan läste jag två böcker som jag av olika tillfälligheter nästan snubblade över och fastnade för direkt. Då var det inte så många som hade hört talas om dem, men nu är det en stor del av svensk populärkultur och stora internationella succéer. Den ena var Män som hatar kvinnor och den andra, som knockade mig fullständigt, var Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist. Stieg Larsson kände jag till som antirasist och grundare av Expo, men Lindqvist var då okänd för mig. Det var någonting med omslaget till pocketboken och beskrivningen av en svensk vampyrberättelse som gjorde mig nyfiken. Sedan dess har jag ansett boken som en av mina absoluta favoriter, alla kategorier. Därför var det med viss vånda som jag tog med den i Pocketlovers utmaning tre-på-tre. Oron var dock obefogad, jag blev lika biten (!) denna gång. Jag sträckläste hela boken på en dag, passande nog på Stora läsardagen.

Det som gör Låt den rätte komma in till en så bra bok är att den har flera bottnar. Det är inte bara en rysare om vampyrer i Blackeberg utan också en uppväxtskildring i svensk förort på 1980-talet. Förutom att det innebär en hel del nostalgi för den som själv varit barn i samma årtionde, blir det ofrånkomligt en berättelse om klassamhället. Flera av karaktärerna i boken är också personer som tillhör samhällets utsatta. Oskar som är huvudpersonen plågas av mobbning och känslan av att inte höra till, men när han träffar Eli blir det början på ett nytt liv. Han får en vän, men också möjlighet till revansch och frigörelse. Låt den rätte komma in är en svart och brutal historia och författaren har inte sparat på blodet, vilket annars varit vanligt i moderna vampyrberättelser. Samtidigt finns det en väg ur hopplösheten och det är med humor och värme som Oskar och Eli tillåts hitta den, utan att ge avkall på sina personligheter.

Efter omläsningen av Låt den rätte komma in, tog jag tillfället i akt att också läsa den novell som är en fortsättning på berättelsen; Låt de gamla drömmarna dö. Det blir nog lite mycket spoiler att skriva om den. Men jag kan säga så mycket att känslan från romanen fanns kvar och novellen gav historien om Oskar och Eli ytterligare en tvist!

Rysare i repris: Väktare

På förhand misstänkte jag att denna favorit från tonåren av Dean Koontz skulle tappa en del av sin glans. Koontz var en av två favoritförfattare (gissa vilken den andra var…) när jag var ungefär 16. Minnet av boken, som jag alltså läste för 20 år sedan, var väldigt vagt. Det enda jag egentligen kom ihåg var att den handlar om en smart Golden retriever och en ondskefull varelse som båda flyr från ett gentekniskt laboratorium.

Inledningen av boken är ganska spännande när Travis Cornell första gången träffar hunden som han senare döper till Einstein. Han inser att de båda är i fara och att något hotfullt lurar på dem. Han tar med sig retrievern då denne verkar både utsatt och ägarlös. Snart blir Travis också varse att hunden besitter förmågor som är utöver dem som hundar vanligen har.

Efter ett tag träffar Travis och Einstein på Nora Devon som trakasseras av en sexbrottsling och de kommer till hennes räddning. Efter det är de tre sammanbundna till varandra. Samtidigt är det många som är ute efter dem och största hotet utgör monstret ”Outsidern” som är en intelligent mördarmaskin som är framtagen för att kunna använda i krig bl.a. Dessutom söker naturligtvis säkerhetspolisen efter de båda rymlingarna för att kunna mörka deras existens. En psykopatisk lönnmördare har också fått upp spåret efter hunden efter att ha mördat de vetenskapsmän som arbetade på laboratoriet. Sammantaget är det en ganska typisk Koontz-berättelse som de såg ut under 80- och 90-talet. Det är genmanipulation, konspirationer från regeringen, vanliga hederliga människor som snubblar över hemligheter och dras till varandra m.m.

Efter att ha läst Koontz några år blev jag ganska trött på att berättelserna ofta liknade varandra ganska mycket. När jag läste Väktare hade jag ännu inte läst så mycket. Troligen var det hunden som fascinerade mig i tonåren och gjorde boken till en favorit. När jag nu har läst om den blir jag tvungen att stryka den från favoritlistan. Den är visserligen lite spännande, men också ganska förutsägbar och klyschig. Naturligtvis vill alla moraliska personer i boken skydda hundens frihet och markera den enskildes rätt mot staten. Koontz blandar också in lite religiösa motiv som känns ganska krystade i sammanhanget.

Om jag åter ska läsa en bok av Koontz får det nog bli någon av hans nyare då han har utvecklats en del som författare sedan han skrev böcker som Väktare och liknande.

Detta är ett inlägg i utmaningen tre på tre som dragits igång av Pocketlover.

Återvinning: Främlingen i huset

Doktor Faraday kallas till Hundreds Hall där den välbärgade familjen Ayers bor för att se till tjänsteflickan Betty som klagar över magont, men som i själva verket är uppskrämd av någonting. Efter det blir Faraday en allt mer vanlig besökare på godset och han får därmed bevittna en fruktansvärd händelse. På en fest för de nyblivna grannarna biter husets hund Gyp grannflickan i ansiktet så illa att hon blir vanställd. Hunden avlivas men det visar sig bara vara början på familjen Ayers bekymmer.

Berättelsen utspelar sig i slutet på 40-talet och familjen Ayers problem och huset Hundreds Halls förfall får symbolisera den förändring som sker i ett England där överklassens dominans bryts och ett mer modernt samhälle växer fram. Ayers består av mor, son och dotter som kämpar för att driva godset vidare. Sonen Rod som efter faderns död är herrn i huset börjar prata om märkliga händelser och krafter som hotar både honom och hela familjen. Han lider av en skada från kriget som Faraday försöker bota med moderna läkarmetoder. Faraday blir inte bara deras husläkare utan allt mer en del av familjen och är den som berättar historien. Rod förefaller dras allt mer in i en psykisk sjukdom och efter en brand i hans rum och andra utfall beslutar Faraday att sonen ska placeras på institution.

De spöklika händelserna på Hundreds Hall fortsätter men kvinnorna i huset gör allt för att hålla stället igång. Det visar sig dock att gamla tragedier kommer ikapp dem och påverkar deras själsliv. Huset är en viktig karaktär med ett eget liv och det blir allt svårare att skilja på vad som verkligen händer och vad som är olika personers hallucinationer. Faraday är i alla fall klar över att det som händer i huset måste ha någon naturlig förklaring, alternativt att de boende där drabbats av vanföreställningar. Han blir känslomässigt bunden både till familjen och till huset vilket gör att han engagerar sig mer än vad som är bra för hans eget bästa…

Till en början förstod jag inte riktigt att boken fått så mycket hyllningar, men Waters är skicklig på att bygga upp en känsla för karaktärerna. Vid ett tillfälle diskuterar några av huvudpersonerna hur problemen för Ayers ackumuleras och det är ett bra sätt att beskriva läsupplevelsen också. Boken växer för varje sida och man dras ofrånkomligen mot upplösningen som är en katastrof för familjen Ayers, men som också skildrar hur ”vanligt folk” får det allt bättre. Som symbol för det står bl.a. tjänsteflickan Betty och nya familjehus som byggs på mark som tidigare tillhört Hundreds Hall. Boken bjuder också på intressanta resonemang kring psykisk sjukdom eller ”galenskap” och övernaturliga fenomen. Hur tacklar det moderna rationella samhället gamla förklaringar som lever kvar som sanningar hos folk?

Främlingen i huset är en klassisk spökhistoria och en skildring av ett samhälle i brytningstid då gamla värderingar möter nya och många är osäkra på hur framtiden ska te sig. Skräcklitteratur när den är som bäst!

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2010

Återvinning: Under kupolen

Dale ”Barbie” Barbara är på väg att lämna småstaden Chester Mills där han jobbat som kock. Just när han närmar sig stadsgränsen sänker sig en kupol som stänger in hela staden likt en osynlig ostkupa. Det första han ser är ett murmeldjur som delas på mitten av kupolen, det andra ett flygplan som störtar. Kupolen ger förutsättningarna för att beskriva en innesluten stad med rädda invånare och en värld utanför som tittar på. Två frågor blir viktiga att lösa för Chester Mills ledande personer, bl.a. den osympatiske Jim Rennie som är bilhandlare, vice borgmästare och i praktiken högsta hönset; vem har skapat kupolen och hur kan man få bort den igen? Flygkraschen och attacken mot civila får naturligtvis amerikanerna att misstänka terrorister för det som hänt och armén engageras i fallet, liksom hela landet. Barbie som tjänat i armén i Irak utses på order av president Obama att ta över ledningen i staden, men hamnar i en förödande maktkamp med Rennie som själv letar syndabockar.

När folket i Chester Mills drabbas av förvirring och panik söker de sig till en stark ledare något som Jim Rennie utnyttjar. Han tillsätter en marionett som polischef och bygger upp en egen polisstyrka bestående av unga, våldsamma män som inte ifrågasätter order, hur märkliga de än ter sig. Istället för att arbeta för lugn och ordning i staden trappas motsättningarna upp mellan gott och ont. En av Kings starkare sidor är att bygga upp trovärdiga och intressanta karaktärer och det goda eller onda finns i alla stadens invånare och drar dem åt olika håll. Det är en fördel med dessa stora episka berättelser där författaren har tid att rita upp de olika personerna och organisera deras inbördes relationer. Man får känslor för alla inblandade trots att de är ganska många och det som de utsätts för berör. En känsla som dominerar läsningen av denna bok är frustration, över att de som vill tänka klart och göra gott hela tiden utsätts för egoistiska, cyniska eller bara fega människor som förstör möjligheterna att lösa den svåra situationen.

Med hjälp av en kupol över en småstad i Maine (var annars) lyckas King med att berätta mycket om vår samtid. Amerikansk utrikespolitik i form av Irakkrig och rädsla för terrorism ligger som en bakgrund genom hela boken. Jim Rennie som allt mer utvecklas till en despot genom berättelsen är också starkt involverad i den fundamentalistiska kyrka som har samlat många medlemmar. Han låter tron motivera politiska beslut och rättsväsendet förändras till ”skjut först – fråga senare” och ”guilt by association” som gör det lättare att fängsla människor på lösa grunder. ”Allt för stadens bästa” är mottot och alla som protesterar mot polisens provokationer och rättsliga övertramp ses som möjliga förrädare. Den kritiska lokaltidningen utsätts också för påtryckningar. Händelseförloppet i boken visar tydligt varför det är viktigt att följa regler om rättssäkerhet, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, särskilt vid krissituationer. Det finns många paralleller med den tidigare administrationen i USA även om det i denna berättelse är tillskruvat några varv. Det är också en kommentar till klimatförändringar, trots instängdheten fortsätter många av Chester Mills invånare att använda bilen…

Detta är en klassisk stor King-roman, både i volym (1074 sid.) och innehåll och det enda som inte riktigt känns helt klockrent är själva kupolen. Den är inte trovärdig när den slår ner över Chester Mills och förklaringen av dess existens är inte heller riktigt tillfredsställande. Bortser man från det, (även om det är en förutsättning för hela berättelsen…) så får man en spännande, omtumlande, tänkvärd och ganska skrämmande läsupplevelse!

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2009

Bokkavalkad

En boknörd måste ha starka armar för att kunna bära hem alla böcker. Utfallet på bokmässan blev helt överväldigande, jag fick bära hem närmare 50 böcker. Nej, de får verkligen inte plats i bokhyllan. Nej, jag behövde inte fler böcker. Nej, jag har inte läst de böcker som redan står i hyllan. Nej, jag kommer antagligen inte läsa alla dessa nya böcker. Vaddå då? Vad ska man göra när böcker kastas på en? Förlagen var verkligen generösa mot oss bloggambassadörer och endast en bråkdel av böckerna som jag släpade hem har jag köpt själv. Här kommer en liten bildkavalkad av alla böcker:

Här är merparten av böckerna som förlagen ville ge bloggambassadörerna vid bloggminglen. Förlagen som bidrog var bl.a. Hoi, Gilla, Ramus, Collings, Thorén & Lindskog, Excess, Bonnierförlagen, Forma Books, Månpocket, Massolit, 2244, Bazar, Mimer, Kalla kulor, Wahlström och Widstrand, Mix, Styxx, Rabén och Sjögren.

Barnen behövde ju också få ut lite av bokmässan som deras föräldrar åkte på. Även här är ett par gratisböcker från Hegas förlag. Dessutom köpte vi några böcker från Olika och Sagolikt förlag.

Lite satiriska serier blev det också. Mats Jonsson, Nanna Johansson, Sara Granér och Liv Strömqvist köpte vi från Galago, Hallongrottan och ABF:s montrar. En snygg tygpåse till det!

Som om det inte var nog så kompletterade jag lite under söndagen med tre böcker till, riktiga vill-läsa-böcker!

Skräck och normalitet

Under mässan var det många intressanta programpunkter som krockade. Men allra svårast blev det att välja klockan 12 på söndagen. Eftersom jag redan igår lyssnade på och träffade Amanda Hellberg, valde jag bort hennes samtal med Johanna Koljonen och Jenny Milewski, trots att det gjorde lite ont. Istället lyssnade jag till Mattias Hagberg och Johan Theorin i ABF:s monter. De pratade om skräckgenren utifrån föreställningar om normalitet bl.a.

Mattias Hagberg fick jag också en trevlig liten pratstund med, samt ett signerat exemplar av Herredjuret. Efter att ha läst hans Rekviem för en vanskapt som jag älskade, var jag nyfiken även på hans tidigare bok som inte är en skönlitterär roman. Johan Theorin har jag också gillat och vid samtalet insåg jag att hans novellsamling På stort Alvar innehåller en hel del skräck. Theorin som kom ut som stor skräckfantast, berättade om hur han som barn tog del av öländska spökhistorier och fick höra av bibliotekarien att de som gillar att bli skrämda nog borde vara inspärrade…

Hagbergs skräckdebut som jag recenserade på Litteraturmagazinet, handlar mycket om normalitet och hur vi skapar monster som blir en motbild till den norm som vi själva vill tillhöra. Lite paralleller till Gardells seminarium igår kunde jag dra om norm och ”den andre”. Theorin fyllde också i med att påstå att vi i skräckgenren söker en trygghet genom att se någon annan som utsätts för skrämmande saker. Hagberg menar att skräckgenren är utmärkt för att diskutera hur vi konstruerar normer, på 1800-talet såväl som idag. Det var intressant att höra hur han menade att ren rasism är sådant som vi till viss del har motat undan, men att den vite, heterosexuelle, mannen som norm blir allt starkare. Han fick också frågan om han inte med sin idéroman bryter mot en oskriven regel om skönlitteratur som enbart berättelse. Jag gillade hans svar; ”Skönlitteratur är som bäst när den vill någonting.”

Det var ett intressant samtal, men nu hoppas jag också att jag kan se Hellberg/Koljonen/Milewski i efterhand på något sätt…

Föll för frestelsen

I tre dagar har jag gått förbi Science Fiction-bokhandels utan att köpa någonting alls. Så kan jag ju inte ha det, så idag föll jag för frestelsen. Det blev Justin Cronins Flickan från ingenstans i pocket.