Fragment av en stjärnas tankar

En av de största läsupplevelser jag har haft på senare år var när jag läste Blonde av Joyce Carol Oates. Boken gjorde mig mycket nyfiken på människan bakom filmstjärnan Marilyn Monroe. Hon levde ett fascinerande liv och bakom den blonda filmstjärnefasaden fanns en intellektuell konstnärssjäl med ganska mörka djup inom sig. Därför ville jag gärna läsa Fragment där upphittade anteckningsböcker, brevpapper och annat har använts av Marilyn för att plita ner dikter, reflektioner om händelser i hennes liv, påminnelser inför repetitioner m.m. Förutom brev som har skickats till olika personer är det ofta tankar som inte är avsedda för någon annan än henne själv. Det ger en unik (om än etiskt diskutabel) insyn i hennes inre funderingar.

När man läser Fragment slås man verkligen av vilken litterär talang Marilyn Monroe hade. Dikterna berör, men framför allt är det de lite längre styckena där hon med ett poetiskt bildspråk har satt ord på ögonblick i hennes liv som allra mest imponerar. Hennes självbild och syn på livet är sällan ljus, men i flera av fragmenten verkar hon ta det med jämnmod. Mot slutet av hennes liv finns några dramatiska texter som bl.a. handlar om när hon tvångsvårdades på psykiatrisk klinik. Om man vill ha snaskiga detaljer från hennes omtalade relationer och äktenskap, är detta inte rätt bok. Arthur Miller och Joe Di Maggio nämns emellanåt, men när hon närmar sig sina förhållanden blir det ofta omskrivningar och flyktiga antydningar.

Kanske kunde boken ha fyllts ut lite mer med Monroes liv för att få den lite mer överskådlig för en läsare som inte vet så mycket om henne. Det hade heller inte gjort något om man hade utelämnat recept och andra anteckningar som mest känns som utfyllnad. Ändå är det en underbar läsning, med intressanta texter och bilder från Monroes liv – ofta med en bok i handen. Nu är jag sugen på att leta upp någon bra biografi om hennes liv!

Återvinning: Ordets makt och vanmakt

Det börjar på en numera känd internatskola, Solbacka. Jan Guillou skulle bli jurist eller författare och ge igen på sina gamla plågoandar. Han lyckades också med det fast som journalist, vilket blev ett yrke han mer eller mindre påtvingades. Därefter rullas en fascinerande levnadsberättelse upp. IB-affären ägnas med rätta mycket utrymme eftersom det är en historia som innehåller så mycket av det som journalistiken handlar om; yttrandefrihet, censur, källskydd, grävande reportage m.m. Boken handlar inte så mycket om Hamilton och Arn som man kanske förväntar sig då dessa böcker är bland de mest lästa i Sverige.

Alla har en åsikt om Jan Guillou, inte minst han själv. Det sista blir väldigt tydligt i hans berättelse om sitt skrivande liv. Hans egna reflektioner och omdömen om sina olika insatser som journalist och författare lyfter denna historiebeskrivning till att blir så intressanta som memoarer kan vara. Guillou kan uppfattas som en ganska arrogant person och den sidan av självhävdelse visar han upp även här. Men det som också blir tydligt är den emellanåt ganska hänsynslösa självkritik som bedrivs. Samtidigt är det inte svårt att förstå dem, t.ex. Peter Bratt som var med att avslöja IB, som känner sig orättvist karikerade. Charmen med memoarer är att huvudpersonen kan få stort utrymme utan filter, men den som utpekas har också svårt att få replik.

Politik har präglat socialisten Guillou, inte bara som medlem i kommunistpartiet. Hans gärningar har alltid ett politiskt syfte oavsett om det handlar om ett reportage eller skrivandet på en ny bok. Ordets makt och vanmakt blir därför också en intressant politisk skildring av samhällsklimatet, yttrandefriheten, internationella relationer m.m. Som sjuttiotalist känns det som att stiga in i en annan värld när svensk politik, både inrikes och utrikes beskrivs ur kalla krigets perspektiv. Man får en historielektion som känns riktigt påtaglig.

Samtidigt som jag påbörjar och läser Guillous memoarer slås nyheten upp i Expressen att han har haft kontakter och lämnat information till KGB. Jag kan förstå syftet med att utelämna detta i memoarerna, men samtidigt känns det lite som urvalsförfalskning då detta sker en tid innan IB och har viss relevans. Som läsare blir man fundersam till hur det står till med resten av det som nystas upp, har det utelämnats eller lagts till något mer av vikt? Guillou ska skriva ett tillägg om KGB-kontakterna och man kan väl konstatera att journalisten, författaren och kolumnisten Guillou är i högsta grad aktuell och en del två kommer det säkert finnas material till.

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2009

 

Återvinning: Jessica Andersson-biografi

När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var är Jessica Anderssons självbiografi vars titel inte får plats i rubrikfältet… Recensionen har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2009.

När Jessica är barn flyttar hon runt mycket med sin mamma som lever ett stormigt liv med missbruk och olika män som har dåligt inflytande över familjen. Tidigt lär sig Jessica att leva med besvikelser och en dålig självkänsla. Socialtjänsten är ständigt närvarande, men kanske inte alltid till barnens bästa. Så småningom splittras syskonskaran hos olika fosterfamiljer och situationen förbättras på sätt och vis. Hela tiden får Jessica brottas med känslan av att inte riktigt höra till och kämpa mot förutfattade meningar om dottern till en missbrukande mamma. Någon gång i tonåren bestämmer hon sig för att hon inte ska gå i mammans fotspår som många förväntar sig.

Jessica Andersson är en framgångsrik och folkkär popstjärna. Tillsammans med författaren Lena Katarina Swanberg har hon skrivit historien om sitt liv. Enligt Jessica Andersson själv vill hon ta kontroll över sin egen bakgrund innan någon annan gör det. Hennes uppväxt med missbrukande föräldrar och en problematisk uppväxt har hon mörkat fram tills nu.

Boken behandlar förutom uppväxten också Jessicas framgångar som artist och svårigheterna med att kombinera karriären med familjelivet. Segern i melodifestivalen och andra händelser i hennes mer offentliga liv beskrivs utifrån hennes egna upplevelser. Det görs ofta i relation till den bakgrund hon har och till det privata livet. Många gånger känns det nästan lite väl utlämnande. Det är naturligtvis författarens val och i skildringar av detta slag kan det säkert vara svårt att inte säga hela sanningen och inget förtiga.

Syftet med boken är att berätta en egen historia och kanske ge hopp åt dem som befinner sig en liknande situation. Som sådan funkar den bra. Det är tydligt att det är en historia utifrån Jessica Anderssons egna perspektiv, vilket också uttryckligen påpekas. Ibland skulle man som läsare vilja veta lite mer om hur t.ex. socialtjänstens handläggare och fosterföräldrar ser på det som beskrivs. Det hade blivit en mer intressant bok, fast med ett syfte som hade varit ett annat. Dessutom känns det lite problematiskt ibland när andra personer i omgivningen lämnas ut, utan möjlighet att förklara eller försvara sitt handlande.

Detta är en intressant bok för sitt innehåll, med starka berättelser om händelser i Jessica Anderssons liv. Tyvärr är den inte särskilt välskriven, vilket hade varit lätt att bortse ifrån ifall den hade varit skriven enbart av Jessica själv som inte är författare i första hand. Nu finns en medförfattare som, vad jag har förstått, har skrivit boken utifrån intervjuer. Hon borde kunnat bearbetat denna intressanta livshistoria till något med mer struktur i. Det staplas händelser på varandra som ibland avslutas abrupt och man kastas vidare till nästa minne. Förutom denna reservation är det en läsvärd bok och genom att köpa den stödjer man dessutom Rädda Barnen.

Återvinning: Kleopatra

Kleopatra VII regerade över det ptolemeiska riket i Egypten strax innan Jesu födelse. Hon är en av de allra mest kända historiska personerna och ändå vet man egentligen inte så mycket om henne. Förstahandskällorna till drottning Kleopatra är få och det kan ibland vara lite frustrerande att läsa en biografi utifrån de förutsättningarna. ”Men hur var det egentligen” funderar man ofta när olika utsagor, förklaringar och tolkningar presenteras som skulle kunna beskriva en händelse för drygt 2000 år sedan.

Den som förväntar sig en komplett biografi över Kleopatras liv blir besviken om man läser denna bok av den enkla anledningen att det inte går att skriva en sådan. Av hennes barndom finns nästan inga säkra fakta alls och det vi vet om resten av hennes liv har framför allt nedtecknats av romerska politiker och historiker, dvs. många av de som såg henne som Roms fiende. Mycket av boken handlar också om romerska rikets historia snarare än om huvudpersonen. Julius Caesars maktövertagande och maktkampen mellan Octavianus och Marcus Antonius är utförligt beskrivna och det är verkligen inte ovidkommande eftersom Kleopatra är en central gestalt i dessa historiska skeenden. Ändå känns det ibland som om berättelsen om Kleopatra hamnar i bakgrunden av den romerska historien.

Det går att dra paralleller till en annan nyligen utkommen biografi om en person som levde nästan samtida med Kleopatra. Precis som i Jonas Gardells Om Jesus försöker Klynne skilja på den historiska Kleopatra och den föreställning om henne som eftervärlden har skapat. Bilden av Kleopatra har naturligtvis tecknats av samtidens ögon och hon har tillförts egenskaper som troligen inte har med den historiska personen att göra.

Bokens stora behållning om man inte är så intresserad av romersk politik är diskussionerna kring eviga frågor om kärlek, makt och könsroller. Vad handlade t.ex. Kleopatras relationer med Julius Caesar och Marcus Antonius om, kärlek eller politisk strategi? Nidbilderna av Kleopatra som sprids i Rom under och efter hennes liv visar också hur synen på kvinnor i maktposition kan ses som extra hotfullt. En kvinna som ledare utmanade den romerska patriarkala samhällsbyggnaden. När hon inledde relationer med de romerska ledarna blev hon ”den egyptiska skökan” som förledde de romerska männen till otrohet mot Rom och sina fruar. När hon dessutom födde potentiella arvtagare till Roms mäktigaste män blev det än mer politiskt viktigt att svartmåla henne.

Även om man som läsare inte får en fullständig bild av Kleopatras liv så tjänar boken som en bra beskrivning av hur historiker försöker hitta den verkliga personen bakom alla berättelser.

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2009

 

Återvinning: Om Jesus

Jonas Gardell är aktuell med sin första del i romansviten Torka aldrig tårar utan handskar, en bok som jag senare denna månad kommer att recensera på Litteraturmagazinet. Här är så länge recensionen av hans bok Om Jesus som jag recenserade på bokbloggen.com 2009:

Oavsett om man är troende eller inte har de flesta en föreställning om Jesus. Vår bild av honom som ljushyad, skäggig, reslig och välnärd är ganska allmänt vedertagen i det gemensamma medvetandet. Gardell har i sin bok försökt tränga in bakom den föreställningen för att ta reda på vem den historiske Jesus kan ha varit, hur uppståndelsen gjorde honom till Guds son och på vilket sätt kristendomen har förvaltat Jesu budskap. Eftersom nästan allt man vet kommer från Nya Testamentet är det svårt att säga någonting alls med säkerhet om Jesus.

Alla som någonsin skrivit om Jesus har gjort det i syfte att få sina läsare att tro det ena eller det andra. Det gäller Paulus, och det gäller de för oss okända författare som traditionen så småningom kallade ”Markus”, ”Matteus”, ”Lukas”, och ”Johannes”.

Gardell är noga med att påpeka att i likhet med alla andra som har skrivit om Jesus skriver han boken utifrån sin egen världsbild, även om han har en objektiv ansats. Det är en källkritisk redovisning som diskuterar mycket av det som är motsägelsefullt i bibeln. Bara genom att jämföra evangelierna ser man att det ursprungliga budskapet har förändrats av tidens tand och författarnas intresse. Den som har läst Gardells Om Gud känner igen sig. Det som gör berättelsen både trovärdig och intressant är att Gardell själv är troende. Han vill genom sin egen forskning i Jesu liv hitta det kärleksfulla budskapet i Jesu budskap som är hans egen kristna tro. Det är inte alltid enkelt eftersom både Gud och Jesus lika ofta kan vara hatiska och fördömande.

Det löper genom bibeln två parallella linjer. De löper aldrig samman. De står emot varandra och låter sin inte förenas: försoningens Gud och hämndens, kärlekens inkluderande Gud och den Gud som gör ett urval.

Gång på gång kommer Gardell tillbaka till det som är hans huvudtes. Jesus själv vände sig till syndarna och bjöd dem att följa honom, utan att kräva motprestation. Kyrkan har genom alla tider varit bra på att utesluta och peka ut dem som eventuellt kan vara värdiga Guds frälsning. Gardell visar att den människosynen inte rimmar med Jesu budskap. Kopplat till bokens tema om den historiske Jesus med ett humanistiskt kärleksbudskap, finns Gardells personliga betraktelser som är hans författarskaps stora styrka. Det gör att Om Jesus inte bara är en historisk biografi eller en redovisning av Jesus andliga betydelse, här är ett exempel:

Titta runt omkring er i samhället, i er egen församling, eller låt bli, men tro mig när jag säger att omkring er finns knarkare och alkoholister och människor som har skurit sig och svultit sig och straffat sig på de hemskaste vis, några tycker kanske att det är förkastligt att jag är homofil, men här finns varenda sexuell variant fantasin kan hitta på, här finns människor som gjort sina närmaste så illa att det skulle du aldrig vilja veta. Här finns människor som blivit våldtagna och sönderslitna och trampade på och slagna. Här finns människor som själva har trampat och slagit och slitit sönder. Och alla måste vi våga steget utför stupet och överlämna oss i Guds kärlek. Gud älskar oss inte för att vi förtjänar det, utan för att vi behöver det. Saliga är inte de goda och rättfärdiga, utan saliga är de nödställda, för Gud är kärlek och står med middagsbordet dukat.

Det är så bra att en inbiten ateist nästan kan vilja bli lite troende.

Återvinning: Min far hade en dröm

I höst blir det presidentval i USA igen och då kan det vara idé att läsa Obamas självbiografi. Här är recensionen som jag skrev innan han blev vald.

I skrivande stund leder Barack Obama demokratiska partiets primärvalskampanj i USA. I jämförelse med tidigare presidenter ter sig Obama som en ganska osannolik kandidat. En svart relativt ung man från arbetarklass född av en frånvarande pappa med viktig position i kenyanska regeringen och en amerikansk vit mamma. Dessa memoarer skrev han 33 år ung och det är ett självporträtt som innehåller en familjekrönika, en varierad uppväxt med frågor kring sin identitet och många tankar om hur människor i USA och världen placeras i olika fack med olika värde.

Det som gör boken så intressant, förutom att läsa den parallellt med nyheterna om kampen mot Hillary Clinton, är att den är skriven långt innan Obamas politiska karriär tog fart. Man får ta del av hans ganska ärliga funderingar kring vem han själv är, hur han ser på diskrimineringen som han och andra utsätts för, klassamhället i USA och vad man kan göra för att skapa förändring. Den är inte slipad för att passa i en politisk form utan behandlar bl.a. Obamas droganvändande som ung och hans sökande efter en tillhörighet i samhället med bakgrund i två världar. Ungdomens ilska över att bli särbehandlad t.ex. i skolan förändras till energi för att arbeta som organisatör för medborgerliga rättigheter.

I sista delen av boken får läsaren följa med Obama på resan till faderns hemland Kenya. Fadern dör tidigt både i boken och i Obamas liv, men släkten i Afrika är stor och de välkomnar honom. Han får en insikt i de värden som finns långt från den bekväma tillvaron i Chicago (där man bara brottas med droghandel, ungdomskriminalitet och diskriminering i förorten). Han menar att en sak som kolonialismen medförde förutom den vite mannens förtryck av den afrikanska kontinenten är medvetenheten om fattigdom. Känslan av att vara fattig handlar mycket om jämförelsen med hur andra har det och man skapar sig nya behov. Resan till Kenya ger en del svar och upphov till fler frågor, men verkar skapa en fastare grund för Obama att stå på i livet.

Memoarer och biografier är som bäst när man mellan kapitlen ibland glömmer bort att det inte är en skönlitterär bok man läser. Min far hade en dröm är välskriven och de historier som berättelsen rymmer är intressanta utdrag ur ett brokigt liv. Obama framstår som en intelligent, ambitiös och empatisk person och efter att ha läst hans bok så får han i alla fall min röst.

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2008

Återvinning: Att vara Per Gessle

Per Gessle har haft enorma framgångar över hela världen med sin popmusik och för alla fans är denna auktoriserade biografi ett absolut måste! Sven Lindström har följt Gessle sedan de första stapplande stegen i studion och på scenen med Gyllene Tider. Han har skrivit en tung bok i LP-format om Gessles historia. Genom att intervjua personer i hans närhet har Lindström försökt visa på så många sidor som möjligt av huvudpersonen. Man får följa honom från en barndom med mycket utanförskap och många LP-skivor till att bli firad världsstjärna med Roxette.

Är man som jag uppväxt med Gyllene Tider, Per Gessle och Roxette är detta en oerhört intressant läsning. Även för läsare som inte är stora fans kan få ut en del av biografin. Det är inte enbart en hyllningssaga utan en del kritiska röster får också plats i berättelsen. Konflikter inom Gyllene och Roxette skildras vid sidan av alla listettor och sålda skivor. Ibland blir det möjligen lite mycket av uppräkning av siffror, turnélistor m.m. Är man inte kalenderbitare kan man hoppa över dessa.

Gessle framstår i biografin som ett kontrollfreak och en musiknörd som lever för pop och rock med alla dess tillbehör. Han visar en viss kluvenhet inför kändisskapet. Samtidigt som han vill vara popstjärnan som är ”helt rätt” och toppar billboardlistan vill han inte gärna kompromissa med sin person. Även denna bok är ett exempel på det eftersom familjelivet med frun Åsa och sonen Gabriel inte tar särskilt mycket plats. Uppväxten är mer ingående beskriven men hela tiden utifrån syftet att förklara hur Per Gessle blev en skicklig musiker och affärsman. Att Gessle är kommersiell är inget han själv sticker under stol med och han har ofta blivit kritiserad för det. Men man kan inte annat än imponeras av talangen och motivationen som finns för att alltid skriva än låt som helst är ännu bättre än den förra.

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2008

 

Återvinning: Mig äger ingen

Åsas pappa Leif Andersson är Sveriges bästa härdarmästare på Metallverken i Västerås. Detta är en berättelse om den stolte arbetaren som älskar sin dotter och kämpar med livet.

Linderborg har nog skrivit den bästa skildringen av barndom och uppväxt jag har läst. Familjen har en del sociala problem, bl.a. går mycket av pappans inkomster till alkohol och ett tag förlorar han nästan sin lägenhet. Ändå är det inte misär som präglar intrycket av boken. Pappa Leif gör allt för att Åsa ska få en kärleksfull uppväxt och är nog en ganska otypisk ensam förälder i sjuttiotalets Sverige. Mamman finns kvar i Åsas liv och i tonåren flyttar hon också dit, men det är helt klart pappan som är huvudpersonen. Som läsare får man följa relationen mellan Åsa och hennes far fram till hans död. Linderborg spelar upp händelser ur vardagen som visar alla sidor hos sin far, men även hos sig själv.

Förutom att boken är en underbar skildring av Åsas uppväxt och hennes ensamstånde far är det en oerhört träffsäker beskrivning av arbetarklassen. Ibland har den nästan allegoriska drag när hennes pappa får representera den svenske arbetaren på sjuttio- och åttiotalet. I den brokiga Anderssonska/Linderborgska familjen, som splittras redan när Åsa är fyra år, ryms både revolutionär och reformistisk vänster.

Mamma och pappa var inte vänster på samma sätt. Pappa kände sig förtryckt – också om han aldrig skulle använda ordet om sig själv då han uppfattade det som förnedrande – men han kämpade inte. Mamma varken kände sig eller var särskilt förtryckt men kämpade för dem som var det.

Pappa Leif drömmer om det klasslösa samhället men rädslan för att sticka ut och bli till åtlöje hindrar honom från att engagera sig. Tidigare hade jag läst Linderborgs mycket intressanta avhandling om svensk socialdemokrati. Det känns som att en del av hennes akademiska slutsatser också går igen i denna skildring.

Det ryms kärlek, nostalgi, politik och en del sorg i Mig äger ingen. Läsupplevelsen var enorm och gripande. Eftersom jag nyss läst Alakoskis Svinalängorna blir jämförelsen nästan oundviklig. I mitt tycke är Linderborg snäppet bättre!

Karlstad Zoologiska – Hanna Hellquist

Jag vet inte om någon har räknat hur många olika djurarter som passerar på sidorna i Hanna Hellquists självbiografi. Det är många anekdoter, en del ganska vardagliga och andra helt galna, där djur är inblandade. Som barn till en pappa med ett beroende att ha djur omkring sig blir det en väldigt ”naturlig” uppväxt. Även om det är många djurhistorier, är det ofta något annat som Hannas korta kapitel handlar om. Framför allt är det relationen till pappan som står i centrum. Mamma finns naturligtvis också med, men man får uppfattningen att den relationen är mindre komplicerad. Pappan ser gärna att Hanna vågar pröva och utforska saker på samma sätt som han själv inte väjer för ett äventyr.

En del böcker man läser är som att ha en egen ljudbok i huvudet. När jag läser Karlstad zoologiska är det verkligen med Hannas värmländska som berättarröst som jag ”hör” texten. Anledningen är troligen det personliga anslaget och att Hannas skriftspråk inte skiljer sig så mycket från hur hon pratar. Jag gillar ju Hanna och hennes betraktelser, t.ex. i Morgonpasset och att läsa hennes bok är som att få ha henne för sig själv lite. Hennes uppväxt är både ovanlig och samtidigt ganska vanlig, vilket också gör det till igenkänningsläsning för en som också är uppväxt under 80-talet.

Jag är Zlatan – Zlatan Ibrahimovic, David Lagercrantz

”Jag är Zlatan”. Eftersom jag är några år äldre än honom var han aldrig stjärnan som jag själv låtsades vara som barn. I min generation var Maradona den givna profilen om man var tio år och fotbollstokig. Under 2000-talet har mannen från Rosengård haft samma status för många killar och tjejer som älskar fotboll. Därför är det inte så överraskande att hans självbiografi blir en enorm försäljningssuccé. Det talas om att många kanske för första gången kommer att läsa en bok i och med att den handlar om Zlatan. Därmed blir hans betydelse som förebild för många unga än viktigare.

I denna bok som är nedskriven av en meriterad författare, David Lagercrantz, får vi följa Zlatans väg från en ganska strulig barndom med ganska knapra förhållanden, till de stora arenorna och titlarna som professionell fotbollsspelare. Är man någorlunda intresserad av fotboll är det inte särskilt mycket nyheter. Det är Zlatans eget perspektiv som gäller, inte helt oväntat. Ibland känns det lite väl enögt, kanske hade det varit mer intressant med en mer nyanserad biografi för att få lite andra synpunkter. Vad tänker personerna i ”Ibras” omgivning om det som han hävdar? Det är en öppenhjärtlig skildring av olika turer kring värvningar, konflikter och annat och det är ingen skönmålning av Zlatan. Han är ganska rak om sina egna brister, bl.a. hur hans humör ofta ställer till det för honom själv, familjen och lagkamraterna. Men det är ändå Zlatans egen sida av saken som gäller.

Det är öppenheten i berättandet som räddar boken och ändå gör den ganska intressant och underhållande. Det är en personlig bok som är rak och passionerad och det känns att Zlatan själv har velat styra över vad som står på sidorna. Han avslöjar mer än vad han kanske behöver t.ex. om sina familjeförhållanden under uppväxten och när hans son blir sjuk. Dessutom får man lite inside om olika mediala händelser, t.ex. förhållandet till Lagerbäck i landslaget och avstängningen efter pubkvällen i Göteborg. Däremot kan man ibland bli lite trött på attityden som innebär att Zlatan kan göra lite som han vill i alla sammanhang. Men utan det hade det kanske inte varit en bok om Zlatan?