Bästa deckaren

I måndags presenterade Deckarakademin sina nomineringar till årets bästa svenska och bästa utländska deckare. Det är mestadels kända namn och flera tidigare vinnare. En författare var obekant för mig; Tove Alsterdal och Grebe/Träff har jag ännu inte läst, men den nominerade boken ligger i bokhyllan. Det enda bok jag läst är Två soldater som jag inte tyckte var någon av Roslund/Hellströms bästa, men de har ändå en hög lägstanivå. I övrigt är det fullt kapabla deckarförfattare som jag har läst tidigare böcker av. Belinda Bauer är en alldeles ny bekantskap som jag kommer att läsa mer av då hon skriver lite originellt. De båda isländska författarna har jag också tyckt om.

24 november får vi veta vem som tar hem priset av följande nominerade:

Tove Alsterdal: I tystnaden begravd
Camilla Grebe/Åsa Träff: Innan du dog
Lars Kepler: Sandmannen
Åsa Larsson: Till offer åt Molok
Anders Roslund/Börge Hellström: Två soldater

Belinda Bauer: Ni älskar dem inte
Belinda Bauer: Skuggsida
Arnaldur Indriðason: Den kalla elden
Peter Robinson: En förgiftad man
Yrsa Sigurðardottir: Eldnatt

Mörk jord – Belinda Bauer

Deckaren som genre har tappat allt mer mark när jag ska välja bok. Allt för många medelålders poliser med alkoholproblem och psykopatiska seriemördare skildrade med ett ganska fantasilöst språk har passerat som läsning under åren. Därför är det skönt att man ibland ändå kan hitta författare som lyckas uppbringa den där spänningen som ändå riktigt bra kriminallitteratur kan innebära. Belinda Bauer sällar sig nog till den ganska begränsade skara som jag fortfarande läser.

Bauer har nästan inga poliser med i sin första bok Mörk jord. Redan där blir den ganska originell. Istället är det 12-årige Stephen och barnamördaren Arnold Avery som för berättelsen framåt. Stephen är ute på Exmore-heden och gräver, han letar efter sin morbror Billy som försvann för flera år sedan liksom många andra barn. Avery dömdes för mord på flera av barnen, men ställdes aldrig till ansvar för Billys död då dennes kropp aldrig hittades. När Stephen blir allt mer desperat börjar han ta reda på fakta om mördaren som kanske tog hans morbrors liv och kontaktar denne i fängelset genom brevväxling. Det blir en psykologiskt intressant skildring av arbetarklasskillen som försöker ta sitt öde i egna händer genom att konfrontera monstret som han håller ansvarig för familjens situation. Sökandet efter Billys kropp är också sökandet efter en väg ut ur fattigdomen och den hopplösa tillvaro som han känner. Relationen till den stränga mormodern är en viktig anledning till Stephens engagemang att hitta Billy. Han vill också att hans mamma som är ganska uppgiven ska se honom för den han är och inte som en potentiell efterträdare till den försvunne fadern.

Så länge Stephens vardagliga liv och tankar, samt hans kryptiska brevväxling med Avery dominerar bokens handling är det en mycket spännande berättelse. Tyvärr tappar den i intensitet på slutet när upplösningen blir ganska ordinär. Ändå är Bauer en trevlig ny bekantskap som jag nog kommer att läsa mer av.

Återvinning: Frostnätter

I en sommarstuga vid en insjö på Þingvellir hittas Maria som har hängt sig i en av takbjälkarna. Hon har varit deprimerad sedan moderns död och det finns inget som verkar onaturligt med hennes död, om än tragisk. Kommissarie Erlendur Sveinsson får ett kassettband av en väninna till Maria som är en inspelning från en seans. Känslan efter att ha hört bandet får Erlendur att inleda en egen undersökning kring Marias död. Det visar sig att hon har varit mycket intresserad av livet efter detta och ifall döda släktingar kan visa sig för de levande.

För Erlendur handlar polisarbete mycket om att hitta ledtrådar i de inblandades historia. Så även i detta fall. Marias pappa föll i sjön när hon var tio år och mycket tyder på att hela sanningen om faderns död inte kom fram då. I samma veva som Erlendur börjar nysta i Marias liv återkommer några tidigare försvinnanden i hans medvetande. Olösta mysterier där de anhöriga inte har kunnat sluta hoppas gör att Erlendur åter får brottas med sina minnen från barndomen, då brodern dog på fjället i ett snöoväder medan han själv klarade sig med nöd och näppe.

Erlendur är en trivsam, mänsklig polis med ett bekymmersamt förhållande till sina barn och före detta fru, som han motvilligt träffar i denna bok. Demonerna från barndomen lämnar honom aldrig och påverkar det mesta han gör i sin tjänsteutövning. Denna gång blev jag inte lika berörd av berättelsen som i tidigare böcker. Troligen beror det på att man inte på samma sätt lär känna karaktärerna, vilket Arnaldur annars brukar lösa skickligt. Dessutom är det en ganska förutsägbar och inte så spännande historia om människors sökande efter svaren på vad som händer i livet efter detta.

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2009

 

Okänt offer

Jag är verkligen glad för att jag har upptäckt Tara Frenchs böcker! Hon har varit omtalad och omkramad ett tag bland andra bokbloggare och jag förstår verkligen varför! Till skogs gjorde att jag hittade tillbaka till deckargenren igen och nu inser jag att man ska inte slösa bort tiden på halvdanna kriminalromaner när det finns så här bra läsning att få!

French låter olika karaktärer stå i centrum i sina böcker och i Okänt offer är det kommissarie Cassie Maddox som är huvudperson. Efter fallet i Till skogs har hon ett tag huserat på avdelningen för familjerelaterat våld. När man en dag hittar en kvinna som är nästan på pricken lik Maddox dras hon åter in i sin gamla roll som infiltratör. Det visar sig att den döda kvinnan har använt den identitet som Maddox själv tillverkat för ett tidigare uppdrag. Kvinnans vänner som hon delar boende med vet inte att hon är död. Maddox chef Mackey föreslår att man ska fejka kvinnans överlevnad, genom att skicka in Maddox i huset för att spela rollen som kvinnan och försöka hitta ledtrådar som kan lösa mordet.

Cassie Maddox är verkligen en cool karaktär och jag gillar stämningen och miljöerna som French placerar henne i. Vad hon inte riktigt är beredd på när hon ansluter sig till den döda kvinnans fyra vänner är att hon kommer att skapa känslomässiga band till dessa. Hennes professionalitet och objektivitet som polis ruckas, vilket för följder för henne själv och för de andra i huset. Berättelsen har liknats vid Den hemliga historien och jag kan förstå varför. Det finns en del gemensamma drag hos grupperna i de båda böckerna; några unga akademiker som lever nära varandra lite avskilt från resten av världen och som bär på mörka förflutna som leder till problem. Å andra sidan tycker jag också att det skiljer en hel del och för mig som inte blev helt såld på Tartts bok gör det ingenting.

En sak skaver lite, vilket gjorde att läsupplevelsen inte blev samma Hallelujah-moment som Frenchs debut. Jag har lite svårt att till fullo köpa själva intrigen, den döda kvinnan som återvänder i Maddox gestalt och ska lura vännerna. Det hela blir en kedja av mindre trovärdiga beslut och långsökta sammanträffanden. Först hittas en kvinna som är helt lik Maddox och man råkar kontakta hennes kollegor, dessutom lever kvinnan med Maddox påhittade identitet (långsökta sammanträffanden?). Då tar polisen det märkliga beslutet att låta Maddox spela kvinnan som levande och det ska inte kvinnans nära vänner upptäcka? Låter man detta passera någorlunda blir det ändå en spännande berättelse, men högsta betyg kan det inte bli denna gång.

Återvinning: Änglarösten

I helgen hade jag tänkt ta tag lite i bokmässeplaneringen eftersom det nu bara är drygt en månad kvar. Det kommer också några inlägg om detta på bloggen, men så länge blir det lite nordisk litteratur… En av favoritdeckarförfattarna är islänningen Arnaldur Indriðason och detta är hans tredje roman på svenska, tidigare recenserad på bokbloggen.com 2009.

En tillbakadragen vaktmästare på ett stort hotell i Reykjavik hittas halvnaken iförd tomtedräkt och knivhuggen till döds i den skrubb på hotellet som han använder som bostad. Erlendur Sveinsson bosätter sig själv på hotellet för att utreda mordet. Det är juletid och hotellet är fullbelagt med både gäster och personal som kan verka misstänkta. Det visar sig att vaktmästare Gudlaugur var en stor barnstjärna fram till dess att målbrottet förstörde hans sångkarriär. Hans drivande pappa hade svårt att smälta misslyckandet och resten av Gudlaugurs liv.

Hemligheterna är många i denna berättelse. Gudlaugurs familj, som inte vill veta av honom, visar sig sitta inne med mycket information men är motvilliga till polisens efterforskningar. Hotellets chefer verkar se mellan fingrarna vad gäller allehanda tvivelaktig verksamhet bl.a. prostitution. Erlendur själv gömmer många minnen inom sig för sin omgivning. Till dess att han träffar en patolog som får honom att öppna sig. Barndomens trauman väller upp och vistelsen på hotellet blir någon form av terapi för honom.

Arnaldur Indriðason är verkligen en deckarförfattare som lyfter sig något över mängden. I denna bok är det karga isländska något nertonat men finns som en bakgrund. Kulturens och sagornas ö visar andra sidor som inte är lika vackra. Karaktärerna känns äkta med alla sina sidor och även om Erlendur passar ganska bra in i mallen för deckarpoliser; ensamvarg, grubblare med relationsproblem, blir det inte uttjatat. Upplösningen av mordgåtan är väl inte så originell, men tillräckligt för att tilltala även en ganska van deckarläsare.

Återvinning: Det varsamma bruket av komplimanger

Att vara filosof gör att verkligheten ibland måste balanseras mellan det man vet är etiskt riktigt och känslan att vilja något annat. Isabel Dalhousie, redaktör för tidskriften ”Praktiskt tillämpad etik” vet en del om detta. När hon blir kickad som redaktör för tidningen trots att hon har lyft dess försäljning och kvalitet brottas hon med överlämnandet till Dove som manipulerat bort henne. Hon har barn med den 14 år yngre Jamie som tidigare varit ihop med hennes brorsdotter. Barnflickan Grace är pålitlig men kanske lite väl påstridigt när det gäller skötseln av Charlie.

När Isabel på en konstauktion bjuder på en tavla av en favoritkonstnär, McInnes, blir hon inblandad i en eventuell konstförfalskningshärva. Tavlan är på pricken lik konstnärens andra verk, men några detaljer gör att hon fattar misstanke. Dessutom drunknade McInnes för flera år sedan, för övrigt på samma plats där Orwell skrev 1984. Historien med tavlan bidrar med lite brittisk deckarstämning över denna ganska harmlösa roman. Det är för övrigt den andra boken i rad med tema konstförfalskning – Edinburgh som jag läst denna sommar (se också Ian Rankins Öppet hus), verkar vara ett vinnande koncept.

Efter succén med Damernas detektivbyrå har McCall Smith återvänt till Skottland, vilket märks. Det är storslagna beskrivningar av hemlandet och framför allt den skotska landsbygden. Isabels liv beskrivs också som ett föredömligt liv trots den emellanåt kaotiska tillvaron. Det blir tyvärr lite väl högdraget ibland och väl konservativt när författaren beskriver världen och människan. Kulturer som kanske borde hållas åtskilda trots allt och beskrivningar av fria kvinnor som billiga, lättfotade eller i bästa fall förvirrade.

Även om vissa beskrivningar känns lite hårdsmälta, har karaktärerna personlighet och handlingen är ganska trivsam. Den dramatik som finns känns inte hotande för läsaren. Detta är ingen svår läsning trots att det blandas upp med en del filosofiska resonemang.

Skulle Immanuel Kant ha vetat hur man håller en bebis? undrade hon för sig själv. Det var högst osannolikt; bebisar var alldeles för irrationella, alldeles för stökiga för honom, fast han skulle naturligtvis ha ansett att varje litet barn skulle behandlas som ett mål i sig och inte bara som ett medel. Skälet till att man skaffade barn borde vara att man ville att just det barnet skulle födas och få ett liv, inte att man själv ville ha nöjet att ha barn; det var den kantianska synen på den saken.

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2009

 

Återvinning: Öppet hus

Mike Mackenzie är uttråkad. Efter att ha sålt sitt dataföretag är han stenrik och det enda som fångar hans intresse är konst. Det och kvinnan som förestår auktionshuset. När Mikes vän Robert, som är professor och konstexpert, föreslår en kupp mot Nationalmuseet är både han och en tredje vän, Allan, med på noterna. Det börjar som en lek där de ska ”befria” konstverk som är undangömda för offentligheten i en lagerlokal. Varje år hålls öppet hus hos olika institutioner och det är då man tänker sig byta ut några tavlor mot välgjorda kopior. De tre konstälskarna tar hjälp av Edinburghs lokala maffia i form av Mikes tidigare skolkamrat Chib Calloway och leken blir plötsligt på blodigt allvar.

Den skotske författaren Ian Rankin har haft stora framgångar med sin deckare John Rebus som också har blivit tv-serie. Detta är en kriminalhistoria utan Rebus men med en polis vid namn Ransome. Han har med hjälp av en informatör koll på Calloway och har snart vittring på gänget bakom konstkuppen. Det visar sig också att den idiotsäkra planen har många svaga punkter som både polis och andra kan utnyttja. I och med samarbetet med Calloway har Mike, Robert och Allan också blivit insyltade i gangsterns andra affärer, där en skandinavisk Hells Angels-medlem utövar påtryckningar på ett mycket påtagligt sätt.

Öppet hus är fristående och troligen ett försök att hitta lite nya sätt att berätta om ett kriminalfall. ”Vanligt folk” lockas att bli kriminella för att tillfredsställa ganska materiella behov och råkar i problem. Det känns inte så väldigt nyskapande och det blir inte heller särskilt spännande. Karaktärerna förses med diverse attribut men blir ändå inte särskilt intressanta. Många män figurerar i denna berättelse och de två kvinnor som har kastats in i handlingen är antingen bihang eller irriterande störningsmoment. Det finns bättre deckare man kan läsa, inte minst av Rankin själv.

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2009

 

Återvinning: Hotet

Stanley Kent, vetenskapsman, mördas på en utsiktsplats i Los Angeles. Foton av Kents fru, naken och bunden till händer och fötter, har använts för att få honom till platsen med en last av radioaktivt cesium i utbyte mot fruns frihet. Harry Bosch kallas in för att utreda mordet som har lett till att det livsfarliga ämnet hotar storstadens invånare. Terrorhotet gör att Bosch får konkurrens av FBI m.fl. när det gäller att hitta mördarna. Cesiumet blir viktigare än mördaren, men Bosch är övertygad om att mördaren är nyckeln till att avvärja hotet. För att kunna sköta sin utredning som han vill måste han undanhålla information från andra myndigheter bl.a. sin före detta partner Rachel Willing som numera jobbar för en enhet inom byrån.

Den hotande terrorismen är numera nästan ett obligatoriskt inslag i deckargenren. Den klassiska mordgåtan verkar inte räcka till för deckarförfattarna. Ändå börjar det redan kännas tjatigt att läsa om hur den traditionella snuten ska jaga eventuella muslimska terrorister. Till fördel för de flesta och bästa i denna kategori är att de skildrar samhällets ibland orimliga skräck för ett terrordåd. Karaktärerna i boken ser i inledningen av utredningen terrorister i varje skägg och arabisktalande människa och handlar därefter. Någonstans på vägen inser man att mördarna har utnyttjat oron i syfte att lägga ut dimridåer för det verkliga uppsåtet.

Bosch är vid det här laget en känd polis bland deckarläsarna och Connelly är en av världens bästa författare av kriminalromaner. Hans Poeten (som visserligen inte är en Bosch-roman) är en av de absoluta deckarfavoriterna. Därför blir det en liten besvikelse att han har åstadkommit denna mediokra historia. Det är absolut inte dåligt, men läsningen lämnar inget bestående intryck. Tidsförloppet i berättelsen är kort, liksom boken. Från mord till upplösning på 220 luftiga sidor. Med en mer originell story kan det funka, men Connelly har gjort det lite för lätt för sig denna gång och låter försäljningen leva på gamla meriter.

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2009

Återvinning: Tre sekunder

Polisen tillåter kriminalitet i utbyte mot en tjänst som infiltratör inom den organiserade brottsligheten. Ingen kan spela kriminell som en riktig kriminell och man värvar tjallare på häkten och fängelser. Det är temat i Roslund och Hellströms femte spänningsroman.

Med en förfalskad bakgrund som ger respekt i kriminella sammanhang har Piet Hoffmann avancerat så långt som man kan i den polska narkotikaorganisationen Wojtek. I nästan tio år har han varit polisens öron och ögon och kontrollerar den svenska grenen av Wojtek, som planerar att ta över försäljningen av amfetamin på svenska fängelser. Han har nyss varit inblandad i ett mord på en annan infiltratör vid en knarkaffär, men sanningen begravs av högsta polisledningen. Hoffmann, eller Paula som är hans kodnamn i den lilla kretsen som styr hans verksamhet, ska sättas i fängelse för att kunna slå ut den narkotikahandel som finns där och ersätta den med polskt knark. På Wojteks fråga hur han ska gå till väga svarar han: ”med tulpaner och poesi”.

Hoffmann lever ett dubbelliv och hans familj, frun Zofia och sönerna Hugo och Rasmus, vet ingenting om hans uppgifter som agent för polisen. Operationen som han planerar är mycket riskfylld, att avslöjas som infiltratör inne på en anstalt innebär en säker död och en uppdragsgivare som kommer förneka all kännedom. Förberedelserna inför fängelsevistelsen är minutiösa för att så långt som möjligt undvika ett misslyckande. I det skarpa läget inser Hoffmann hur mycket som står på spel och planerar för familjens framtid ifall han skulle råka på problem.

Han öppnade den tomma förvaringsboxen med en av sina två nycklar och la ner ett brunt och ett vitt kuvert, låste och klev någon minut senare in i bilen och körde mot Södermalm och Hökens gata.

Han såg på dem igen, han skämdes så.

Han hade passerat gränsen. Två pojkar han älskade mer än något annat i baksätet och amfetamin och nitroglycerin i bagageluckan.

Han svalde, de skulle inte se att han grät, han ville inte det.

Kommissarie Ewert Grens brottas med andra kval och drunknar nästan i känslor av sorg och skuld efter hans hustrus bortgång. Han städar undan sin kära Siw Malmkvist-samling samtidigt som han utreder det mord som han inte vet att Hoffmann har fått immunitet från. Så småningom börjar Grens förstå att något inte står rätt till och blir tvungen att skärpa sig för att reda ut fallet.

Det är spänning rakt igenom de nästan 600 sidorna och även om Hoffmann äger nästan övernaturlig förmåga att förutspå omgivningens agerande bjuder handlingen på överraskningar. Dessutom bjuder författarna som vanligt på aktuell kritik och diskussion kring samhällets och myndigheternas syn på brott, straff och kriminella personer.

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2009

 

Återvinning: Sötvatten

Christy Kennedy är kriminalinspektör och återhämtar sig efter en skada i tjänsten. Under rehabiliteringen får han åta sig fall som inte är så betungande. Ett sådant är John Rileys försvinnande. Familjen Riley är omskakad av att den trygge familjefadern är plötsligt spårlöst försvunnen. Ett stöd både för familjen och Kennedys utredning blir prästen Vincent O´Connor. Efter en tid hittas Harry Ford, en nära vän till O´Connor, mördad på en kyrkogård. Spåren i Kennedys mordutredning, som nu får gå före Riley-fallet, går i cirklar runt kretsen kring ”de fyra musketörerna” – O´Connor, Ford, deras gemensamma kärlek från ungdomen, Alice och hennes bror Neil.

Kennedy är en ganska sympatisk, eftertänksam person som gillar människor och framstår som en skicklig polis. Han filosoferar en hel del och beskrivs som motsatsen till den stereotypa mordutredaren. Nu är väl inte skillnaderna så stora, han dricker te istället för whiskey och är visserligen inte frånskild men har problem att få sin relation med journalisten ann rea att fungera. Charles skildrar dessutom en ganska trovärdig polisutredning, där Kennedy mer letar fakta än försöker spekulera sig till mördarens identitet, vilket gör Sötvatten till en intressant och småtrevlig deckare. Istället för gissningar kring sitt fall grubblar Kennedy en del över sådant som han ser och upplever:

Varför måste vissa möta ond bråd död, medan somliga lever ett långt stillsamt liv och sedan får dö i sömnen helt utan svårigheter? Är det kanske så att döden mest är en sak för de som blir kvar än för den som drabbas? Döden blir en väckarklocka för de efterlevande – maken, frun, fadern, modern, barnen, vännerna, kollegorna, älskarinnan, älskaren. Du ställs inför fakta – din egen möjliga död. Det brukar också betyda mer omtanke om andra och en vilja att ordna upp saker och ting i sitt liv till det bästa.

Det är en avspänd pusseldeckare av känt brittiskt märke som utgör trevlig läsning. Bland annat blandar den förre musikagenten Charles in lite musikreferenser i texten som extra krydda. Det blir aldrig ”olidligt spännande” men man dras in i historien ganska effektivt. När pusslet ska lösas på slutet blir det kanske lite för fantasifullt när mordet klaras upp. Sättet som Ford har mördats känns inte helt trovärdigt. Dessutom tycker jag att det är lite tråkigt när så många pusselbitar i en deckare presenteras först i lösningen av fallet. Att bevis och motiv pekar åt olika håll under bokens gång är helt i sin ordning, men lite mer vill man ha som läsare för att ha en chans att kunna säga: ”Det var som jag trodde!”