Påsken är nästan här och därför kändes det naturligt att ta sig an en deckare, eller ”påskekrim” som norrmännen säger. Påsklovsläsningen fick inledas med en hygglig deckare av Håkan Östlundh. Inkräktaren är hans femte deckare med Fredrik Broman på Gotland.
När Malin Andersson och Henrik Kjellander kommer hem till sitt hus på Fårö efter semestern hittar de oväntade ”rester” efter de sommargäster som hyrt deras hus. Det som skrämmer mest är deras familjefoton där någon stuckit ut ögonen på dem. Är det ett dåligt skämt eller är någon ute efter att skada dem och deras barn? När deras dotter Ellen senare kidnappas utanför sin förskola råder det inte längre någon tvekan om att det finns ett allvarligt hot mot familjen. Visbypolisen med Fredrik Broman som återinträtt i tjänst efter sjukskrivning tar nu hoten på allt större allvar, liksom familjen som skaffar sig övervakningskameror för att skydda sig.
Tempot i boken är ganska lugnt och bygger upp mot en chockartad vändning av berättelsen ungefär i mitten. En katastrofal händelse drabbar familjen som vänder upp och ner på alla förutsättningar. Från att det innan den händelsen har handlat mest om Malin och vem som kan vara ute efter henne, blir det istället Henrik och hans liv som hamnar i fokus. Hans släktingar som han har en arvstvist med utreds mer och hans arbete som fotograf skärskådas för att hitta eventuella hot. Det är denna vändning som är bokens stora behållning och väcker läsaren för en stund. Den riktiga spänningen och känslan för karaktärerna har inte riktigt infunnit sig innan den.
Efter att man som läsare hämtat sig från katastrofen tas man ner på liknande makliga tempo som innan. Fler misstänkta presenteras när det visar sig att Henrik kanske inte riktigt levt det helylleliv som man tidigare trott. Inte ens upplösningen blir särskilt upphetsande även om det känns hyfsat realistiskt. Förklaringen känns lite långsökt och som läsare blev jag besviken över slutet. Det hade kunnat räddas med ett mer intressant budskap än ”lita inte på någon, så se upp vem du har ihop det med”. I efterordet skriver författaren att Inkräktaren är inspirerad av verkliga händelser och jag kan inte låta bli att tänka att man kanske i så fall ska välja fokus; hitta på eller skildra det verkliga fallet. En reportagebok om kriminalfall kan vara oerhört spännande, som t.ex. Tobias Barkmans Jakten på en mördare om Skånepolisens mordutredningar. Men blandningen av fakta och fiktion blir i det här fallet tyvärr bara hygglig och inte så minnesvärd.
