Återvinning: Erövringen

Sista recensionen som återvinns är ett riktigt bottennapp… Det var också sista boken jag recenserade på bokbloggen.com 2010. Alla recensionerna finns under Läst.

Andra legionen deltar i invasionen av Britannien. Året för denna erövring är 43 e.Kr. och utgången är långt ifrån given då den romerska armén är i numerärt underläge och britannerna kämpar med medel som romarna är ovana vid. Centurionen Macro och hans optio, den 17-årige Cato, kämpar under legat Vespasianus för framgång. Det är också kring dessa tre män berättelsen kretsar. Kejsar Claudius vill ha ett avgörande under året och ämnar själv delta i det avgörande slaget, ridandes på elefanter. De britanniska stammarna är splittrade och detta vill han utnyttja.

Erövringen är andra delen i Scarrows Silverörnserie och är en dramatisering av hur det kunde gått till när Romarriket intog Britannien. Scarrow har utgått från antika historieberättare för att skildra händelsen. Det märks allt för tydligt att han vill visa sina kunskaper om denna epok då det är mycket beskrivningar som ägnas militär hierarki och strategi:

Långt bort från all pompa och ståt kring kejsarens ankomst gick Cato vaktrundan runt fortet som tilldelats hans halva av centurian. Femhundra steg längre bort längs med höjden låg fortet som bemannades av Macro och de övriga fyrtio legionärerna. Raden av fort bildade ett yttre försvarsverk framför huvudlägret som låg en mil längre bort nere vid floden, och från toppen av höjden hade man god utsikt över landskapet norr om Tamesis. I dagsljus skulle ingen britannisk styrka kunna närma sig obemärkt och de små garnisonerna skulle ha gott om tid att falla tillbaka till huvudarmén om det skulle bli nödvändigt.

Under fältslaget uppenbaras också en konspiration mot kejsaren som löper genom historien och som berör de tre huvudpersonerna då det är närstående till dessa som är inblandade. Det är illvilliga antagonister som agerar för egen vinning, svekfulla kvinnor som inte går att lita på och manliga hjältar som räddar dagen. Stereotypt och ointressant med andra ord. Scarrow försöker fördjupa innehållet med några resonemang kring imperiestatens rätt att erövra andra folks territorium. Det hade kunnat lyfta läsningen, men ges alltför lite utrymme för att kunna bidra med något bestående.

Boken riktar sig tydligt till den historieintresserade läsaren men tyvärr är det inte bara ointressant utan också historielöst emellanåt. Kejsaren skildras som en riktig klåpare, vilket troligtvis beror på att författaren har använt sig av ganska partiska och tendentiösa historieskrivare som källor. Eller så vill han ge en känsla av hur den vanlige mannen överträffar makten, men det blir ändå inte trovärdigt. Språket har inte heller någon historisk känsla, vilket kan bero på översättningen, men ”stick och brinn” var knappast något antik uppmaning.

Scarrows serie om Romarriket säljer bra så naturligtvis finns det något som fångar många läsare. Är man intresserad av strategi, brutala slag och klassisk manlig stridsmoral, kryddat med lite intriger så finns det mycket att hämta. Men mig gav det inte blodad tand.

Återvinning: En kamp för frihet

Aung San Suu Kyi har blivit en symbol för frihetskamp och mänskliga rättigheter. Oppositionsledaren i det slutna landet Burma fick Nobels fredspris 1991 och sedan dess har hon stått i centrum för motståndet mot militärjuntan som håller befolkningen i ett järngrepp. Största delen av de senaste 20 åren har hon suttit i husarrest med begränsade möjligheter att bedriva sitt politiska arbete. Jesper Bengtsson beskriver i sin biografi hur hon ändå har haft en avgörande indirekt betydelse som en samlande kraft för motståndsrörelsen.

För den som vill ha en koncentrerad beskrivning av Burmas historia sedan kolonialtiden är denna biografi en utmärkt läsning. Bengtsson är en kännare av Burma med flera utgivna böcker om landet som placerar sig i samma liga av slutna, fattiga diktaturer som t.ex. Nordkorea och Eritrea. Juntan gör allt för att hålla omvärlden utanför och genom propaganda hålla befolkningen i schack trots fattigdom, etnisk splittring och förtryck.

När munkar gick ut i fredliga demonstrationer efter kraftiga höjningar av bränslepriserna 2007 hamnade Burma i fokus. Protesterna slogs ner med våld och försöken att tysta ner händelserna visade sig svårare nu än tidigare år tack vare nya media. Inte så långt därefter drabbades hundratusentals burmeser av en orkan som drabbade fattiga människor hårt. Ändå lyckas juntan sitta kvar och omvärlden tappar intresset efter ett tag. Aung San Suu Kyi och hennes parti NLD har en svår situation men fortsätter med sin icke-vålds-strategi á la Gandhi.

Aung San Suu Kyis kamp är inte bara politisk utan även mycket personlig. Hennes far Aung San är en burmesisk frihetshjälte som kämpade för landets frihet från både brittisk och japansk ockupation. Han mördades innan självständigheten och under lång tid hade inte dottern någon ambition att ta över hans roll. Men ödet och hennes patos gjorde det nästan oundvikligt för henne att bli ledare för oppositionen. För detta har hon emellertid också fått försaka mycket i sitt privatliv. Aung San Suu Kyis man, Michael Aris, och hennes söner har inte kunnat bo med henne i Burma och hon har inte kunnat resa ut ur landet p.g.a. risken att nekas inresetillstånd igen. Därför blir en biografi över hennes lite inte bara intressant och fascinerande utan också ganska sorglig läsning.

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2010

Återvinning: Arkeologiska upptäckter i Sverige

De största arkeologiska fynden i Sverige presenteras här i formen av presentbok. Eketorps fornborg som får pryda framsidan är ett av många kända fornminnen som blandas med mindre kända men lika viktiga upptäckter. Ambitionen är att lyfta fram de fynd som har ändrat vårt sätt att se på historien och oss själva. Det är också en beskrivning av det arkeologiska hantverket när historierna bakom fynden berättas.

Bokens största behållning är den indelning som författaren har valt. Kapitlen är uppdelade efter olika sorters kvarlevor och med viss kronologisk ordning. Det ger ett bra sammanhang för läsaren och det blir tydligt vilken betydelse fynd av olika karaktär har haft för historisk forskning. Ibland finns det en risk att historisk litteratur blir en uppräkning av fynd och händelser utan att sammanhanget framgår. I den första delen av Norstedts Sveriges historia som är en fördjupad redogörelse över svensk forntid, blir det emellanåt för mycket av arkeologisk metod och historien drunknar i detaljer. Jämfört med den är Arkeologiska upptäckter i Sverige mer läsarvänlig om än inte så detaljrik. Även om den är mer sammanfattad och inte tar upp lika mycket av den arkeologiska forskningen är det ingen ytlig sammanställning. De arkeologiska fynden får utgöra exempel på historiska händelser och historiesynen som har rått i olika tider.

För den forntidsintresserade är det förstås intressant läsning. Författaren visar också att arkeologi inte nödvändigtvis behöver vara enbart uråldrig historia, när t.ex. lämningar från andra världskriget beskrivs. Tolkningarna som har gjorts av historiska fynd säger också något om det samhälle som ska skriva historien. I olika tider har perspektiven varierat och det blir tydligt i de beskrivningar som Lihammer tar upp.

Förutom den utmärkta läsningen är boken också full av snygga och informativa bilder som bidrar till förståelse och känsla. För en populärvetenskaplig läsning rekommenderar jag den varmt.

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2010

Jerka: Facklitteratur

Denna veckas bokbloggsjerka hos Annika behandlar följande:

Läser du facklitteratur ibland och vad är det i så fall som intresserar dig?

Parallellt med all skönlitteratur som jag läser har jag alltid minst en facklitterär bok igång. Oftast är det historisk litteratur, just nu är jag halvvägs igenom fjärde delen i Norstedts serie om Sveriges historia. För det mesta kan dessa böcker ligga ganska länge för att ibland tas upp. Inte minst den bok jag nu håller på med, har samlat damm i läshögen ett bra tag då jag inte är så himla peppig på stormaktstiden i svensk historia. Här kommer istället några favoriter inom facklitteratur/populärvetenskap/samhällsreportage:

Inom historia är Dick Harrison en personlig favorit, jag gillar hans språk och sätt att skildra historien, även om han ibland blir lite väl idealistisk i sin historiesyn. Hans böcker Slaveri, Jarlens sekel och Stora döden kan rekommenderas!

Andra historieskrivande favoriter är Maja Hagerman (Det rena landet) och Peter Englund (Brev från nollpunkten).

Inom samhällsreportage måste jag framhålla Gellert Tamas Lasermannen, en skildring av en tid som inte har tagit slut, när rasismen vinner mark och bidrar till vansinniga våldsdåd.

Jag läser också en del böcker om genus och där vill jag bl.a. framhålla Fanny Ambjörnssons I en klass för sig, som jag använde i mitt examensarbete och Nina Björks Under det rosa täcket som var en ögonöppnare.

Helt historiskt

Under mässan tänkte jag försöka hinna med en del av utbudet av historia som erbjuds. Hittills har det inte blivit så mycket av med det. Men i förmiddags inledde jag i alla fall mitt mässbesök med att lyssna på en favorithistoriker; Dick Harrison.

Söderköping är staden som nästan blev huvudstad i Sverige, då den var oerhört betydande under medeltiden när riket formades. Att det inte blev så har olika anledningar. Att vi vet så lite om Söderköpings historia som storstad beror på att historien skrivs i nutid. Det finns ett uttryck som bl.a. historiker använder; ”gräv där du står”, vilket ofta gör att man väljer att berätta den historia som präglas av rådande föreställningar. Harrison betonade att det finns så många berättelser och levnadsöden som aldrig tränger igenom i historieskrivningen, vilket beror just på att vi utgår från oss själva när vi pratar historia.

Återvinning: Brons-åldersmordet

För knappt 3000 år sedan blev en man ihjälslagen vid en sjö några mil nordväst om Stockholm. Lämningarna efter honom hittas igen 1953 på godset Granhammar av en lantarbetare som dikar en åker. Ytterligare ett halvsekel senare inleder författaren en mordutredning för att försöka hitta lösningen på ”Granhammarmannens” död och vem han var. Lindström är själv arkeolog och arbetar på bred front för att försöka gräva fram historien om denna människa som levde under det som kallats för bronsåldern.

En hel bok om några skelettdelar och en liten samling bronsåldersverktyg låter väl inte märkvärdigt, men det blir riktigt intressant och spännande. Genom att omvandla den arkeologiska upptäckten till en rättsteknisk undersökning tar Lindström ett grepp om läsaren och likt kommissarie Grissom i CSI använder han sig av alla upptänkliga metoder. Utifrån Granhammarmannens personliga livsöde broderas texten ut och blir en grundlig genomgång av bronsåldern. Det känns dock lite märkligt att Lindström använder ett numera ganska ålderdomligt begrepp som bronsåldern utan att diskutera det. Men i övrigt äger han en historisk trovärdighet som funkar även när han resonerar lite mer yvigt kring tänkbara förlopp och företeelser i forntiden.

Granhammarmannen blir mördad med en s.k. holkyxa och lämnas att dö i vattnet där han så småningom sjunker till botten. Som alla deckarhistorier tar också Bronsåldersmordet en oväntad vändning i slutet. Lindström lyckas beskriva det arkeologiska arbetet på ett mycket livfullt sätt där hans eget liv på 2000-talet blandas med flintstensskärvor, benflisor, hällristningar och andra bronsåldersfynd.

Med hjälp av DNA-analyser, isotopsarkeologi, meteorologi, astronomi m.m. tecknas en ganska fullständig bild av hur Granhammarmannnens liv skulle kunnat sett ut. Var han har bott, vilket yrke han hade, familjeförhållanden, språk, status m.m. Dessutom får läsaren en genomgång av hur samhället styrdes på bronsåldern, vilken världsbild man hade och vilka relationer människor hade till varandra. Hela tiden beskrivs Granhammarmannen, hans omvärld och undersökningen kring hans liv med såväl saklighet som värme och humor!

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2009

Återvinning: De som viskade

Ska man läsa en bok om Sovjettiden är detta ett bra tips. Den recenserades på bokbloggen.com 2009

Då och då stöter man på böcker som ger en insikt om varför historievetenskapen är viktig för människans framtid. Orlando Figes har i ett mastodontverk gett röst och utrymme åt alla de människor som direkt eller indirekt drabbades av diktatorn Stalins terrorvälde i Sovjetunionen. I ett myller av berättelser från verkliga människor kan man faktiskt som läsare få ett litet grepp om vansinnet som drev miljontals människor i döden och Gulag. De som viskade tar sin början under ryska revolutionen och lägger störst tonvikt vid det stalinistiska förtrycket.

Det mest bestående minnet kommer nog bli skildringen av hur så många människor dels accepterade regimens övergrepp och till och med fann sig i sitt öde när man blev placerad i arbetsläger eller när släktingar arresterades. Skräcken för vad man kunde råka ut för är visserligen en förklaring, men det är tydligt att de kommunistiska ledarna på ett skickligt sätt hade inympat föreställningen om att allt tjänade ett högre syfte. Barn vände sig mot sina föräldrar och äkta makar godtog att en fängslad man eller fru var folkfiende. Titeln på boken en talande beskrivning av ett folk som alltid levde i rädsla för angivare:

Att prata var farligt i det här samhället. Om man utanför hemmet återgav diskussioner som hade förts inom familjen riskerade man att bli arresterad och satt i fängelse. Barnen var den största anledningen till fara eftersom de var pratsamma av naturen men för unga för att förstå den politiska innebörden av vad de hade hört. På i synnerhet lekplatser florerade angivarna. ”Vi blev ombedda att vakta vår tunga och att inte prata med någon om vår familj”, erinrar sig dottern till en bolsjevikfunktionär på mellannivå i Saratov:

”Det fanns vissa regler när det gällde att lyssna och prata som vi barn var tvungna att lära oss. Det vi hörde de vuxna säga med en viskning och det vi hörde dem säga bakom våra ryggar visste vi att vi inte fick föra vidare till någon annan.”

Som sovjetmedborgare gällde det att anpassa sig så mycket som möjligt till samhällets regler. Förutom det politiska förtrycket levde många också i ekonomisk och social misär. Kollektiviseringen av jordbruket drev många familjer från hus och hem och trångboddheten i städerna var olidlig. Figes ger otroliga exempel på hur människor fick anpassa sig. Med en genomsnittlig boyta på 5 kvadratmeter och grannar som kunde misstänkas vara angivare fanns de som av eget val bodde i grottor utgrävda i marken för att få någon form av privatliv.

Kollektivlägenheterna var kommunistiska samhällen i mikroformat. Genom att tvinga folk att dela på bostadsyta trodde bolsjevikerna att de skulle kunna göra dem kommunistiska i sitt tänkande och uppförande. Privata bostäder och ägodelar skulle försvinna och familjelivet skulle ersättas av ett kommunistiskt broderskap och sätt att leva samman. Individens privata liv skulle bli föremål för kontroll från dem man hade i sin närhet.

I kapitlet om ”Den stora skräcken” skildras hur människor slits från sina familjer, barn i mängder får växa upp utan sina föräldrar. Figes tecknar några hjältar i dessa fasansfulla händelser och det är mor- och farmödrar som tar sig an barnen med risk för egen hälsa. Vansinnet byråkratiseras när 1,3 miljoner människor fängslas på under två år för ”brott mot staten”, ungefär hälften avrättas. Naturligtvis blir det ett samhälle med ständig paranoia och skräck. Med ideologiska motiv rättfärdigades politiken både av ledarna och sovjetmedborgarna själva. Så småningom övergår motiven till att bli mer egoistiska. För att nå status i detta samhälle gällde det att hålla med övermakten och se till att den personliga meritförteckningen tålde en stalinistisk granskning.

Även om berättarstilen är lite rörig där de muntliga historierna blandas om vartannat ger Figes en tydlig helhetsbild av den tystnad och terror som rådde i Stalins Sovjet. Den tar sig effektivt under skinnet på läsaren och man grips av alla dessa människors öden.

Återvinning: Jag var en arier

I en parallell verklighet har nazi-Tyskland vunnit andra världskriget och hela Europa lever i det tredje Riket. Thomas och Karin lever som par i 1970-talets nazi-Sverige och umgås i de ledande kretsarna. Thomas som arbetar som sportjournalist, är son till Kurt Robladh som är vän med führern. Efter Hitler, eller Den Gamle, har Albert Speer tagit över som ledare för Riket. Han har lyckats bygga ett välordnat och framgångsrikt samhälle efter ”befrielsekriget”. Sverige är ett av de mest pålitligaste länderna i Hitlers imperium och svenskarna ser också sig själva som urgermaner och förebilden för arier.

Sverige, det var en bundsförvant att räkna med. Sverige hade alltid varit en klippa, neutrala under kriget och kanske inte så samarbetsvilliga i början men ju närmare segern och fredsslutet, desto mer realistiska. Ett duktigt folk som gjorde upp på gatorna, sedan rättade sig förlorarna in i ledet. Utan Sveriges stålhårda, pålitliga stöd och rikliga naturtillgångar hade Riket inte kunnat vara vad det är idag, resonerar Speer.

Thomas får möjlighet att intervjua en f.d. straffånge och författare, Jan Sundberg i sin serie om idrottsminnen. I och med kontakten med Sundberg stöter han på allt fler uppgifter om vad som egentligen hände under kriget och i utkanten av Riket. De judar som överlevde har deporterats bortom Uralbergen och andra ”slaggfolk” har också rensats bort så att det ariska folkets ska kunna förfinas. Dessutom upptäcker Thomas att hans egen historia har förfalskats och hans världsbild raseras allt mer. Som sportjournalist har han relativt fria händer och kan använda sina reportage till att skildra sådant som inte hade låtit sig göras på annat sätt.

Karin får ett arbete som assistent hos sin favoritförfattare Ullman, som hon träffar via Thomas. Eftersom konsten och kulturen enligt Speer är samhällets fundament har författarna fått en särskilt upphöjd position i rådgivande församlingar. Själv är hon medlem i en hemlig antinazistisk motståndsrörelse som planerar ett attentat mot führern. Hennes uppdrag hos Ullman och Thomas upptäckter driver dem allt mer ifrån varandra trots att deras gemensamma nämnare blir fler.

Detta är inte den första kontrafaktiska romanen som skildrar en värld där nazismen har nått framgångar. Philip Roths Konspirationen mot Amerika är en annan och jag tycker inte att Samuelsson når upp till dess storhet. Men det är en intressant beskrivning av ett Sverige där den starkes rätt genomsyrar synen på människa och samhälle. Idag tar vi för självklart att vi har en av världens främsta demokratier där mänskliga rättigheter och jämställdhet är givna förutsättningar. Det är lätt att glömma att det för bara 60-70 år sedan fanns ett ganska utbrett stöd för den tyska politiken och inte minst den rasforskning där Sverige var ledande och fungerade som förebild. I Jag var en arier har man tagit forskningen ett steg vidare när alla barn får genomgå en skiktröntgen av hjärnan för att få ett utlåtande på den s.k. Kellerskalan som visar hur arisk man egentligen är.

Det är viktigt med litteratur som vänder på perspektiven och får läsaren att tänka. Detta är en sådan bok. Även om man som jag inte fångas så mycket av de inblandades öden, tvingas man ändå att fundera över hur tunt samhällets skydd mot totalitära tendenser är. När högerextrema rörelser avancerar i hela Europa krävs det att vi ser tillbaka och lär av historien så att en annan verklighet inte framträder.

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2009

 

Återvinning: Sveriges historia 13000 f.Kr. – 600 e.Kr.

För första gången på 40 år har ett stort verk om Sveriges historia börjat utges av Norstedts förlag och detta är första delen av åtta. En bok om arkeologi och om människorna i den del av världen som vi idag kallar Sverige. Under den period som boken behandlar fanns inte Sverige så titeln är i sig en anakronism. Stig Welinders beskrivning om det man vet om denna långa period visar tydligt hur präglat Sverige redan från början är av in- och utvandring. Frågan om vem som var först ställs, men besvaras inte eftersom det inte är en relevant historisk fråga.

När isarna drar sig undan den skandinaviska halvön börjar fler och fler hitta hit och bosätter sig allt eftersom det är möjligt. Mänsklig verksamhet har en tendens att lämna rester efter sig, till eftervärldens och arkeologernas lycka. Däremot är det en utmaning att tolka det man hittar i gamla stolphål från hyddor, gravar med brända ben och matrester. Det krävs mycket teknik och tolkning för att få fram något av hur människor levde då. Vad de tänkte är naturligtvis ännu svårare och det ges inte mycket svar på det.

För de gamla grekerna låg Skandinavien, som de aldrig hade haft anledning att höra talas om, vid världens obeboeliga rand, is och töcken, ibland ständigt mörker. De är förlåtna. Det var först sedan arkeologin under loppet av 1800-talet hade blivit en fungerande vetenskap som människorna i Skandinavien fick verkliga berättelser om det förflutna. För den tidsrymd, som behandlas i denna bok, är den skrivna historien kort och ofullkomlig, arkeologin är lång – och ofullkomlig.

Det är en ambitiös sammanställning som tyvärr blir lite tradig emellanåt. Som intresserad och lärare i historia var det en givande läsning. Den kommer säkert finnas med på diverse utbildningar som kurslitteratur. Men enligt omslaget är boken också skriven för en bred publik och ska fungera som ett fascinerande läsäventyr. Då blir jag mer osäker på om den är anpassad till sitt syfte. I allt för stor utsträckning ägnas boken åt otaliga uppräkningar av diverse fynd vid utgrävningar. Det kan ibland bli lite för mycket stolphål, benrester, stenverktyg och annat som gör att man förlorar översikten som läsare. Ganska mycket utrymme ges också åt arkeologisk metod, vilket kan vara intressant i sig, men stör ibland historiens innehåll. Samtidigt får man ha förståelse för svårigheterna att berätta spännande historier kring dessa år, om man ska ha en vetenskaplig hållning. De källkritiska problemen med internationella skriftliga källor som beskriver nordens människor gör att man lätt faller över i fantasifulla gissningar om man försöker använda dessa för att ge röst åt den tysta historien.

Den förhistoriska arkeologins människor är föremål. Att ordna människor i förhållande till varandra är sålunda detsamma som att ordna föremål: relationer mellan människor är relationer mellan föremål. Relationer mellan hushåll eller motsvarande små grupper av människor får sålunda bli relationer mellan hus.

Den stora förtjänsten med denna nya satsning är naturligtvis att den svenska historien uppdateras. Gamla sanningar vänds upp och ner och man får till sig nya kunskaper som den akademiska världen har känt till, men som inte har fått en stor spridning. Ett tydligt exempel på detta är när författaren inte längre använder indelningen stenålder-bronsålder-järnålder som länge varit vedertaget. Som inledning av en historisk resa var det lite trögstartat, men jag ser mycket fram emot nästa del som handlar om medeltiden och är skriven av Dick Harrison.

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2009

 

Nedräkningen har börjat på allvar

Till höger om inläggen här finns en nedräkning till Bokmässan och fram tills härom dagen har där bara visats antal månader kvar. Nu räknar den ner dagar och det betyder ju att det inte är långt kvar! Jag känner mig långt ifrån förberedd, även om jag har gått igenom mässprogrammet flera gånger. Nu tänkte jag i alla fall våga mig på ett litet axplock av de punkter som jag tänker försöka fånga. För enkelhetens skull tar jag varje dag för sig i olika inlägg och här kommer torsdagens höjdpunkter enligt mig:

Det börjar bra på torsdag förmiddag med Paret Ajvides absurda värld då Mia och John deltar.

Skolspåret har jag tänkt följa en del under torsdagen, bl.a. En rosa pedagogik om genus i skolan och Lärarens dubbla uppdrag.

Mycket historia finns det att ta del av på mässan. Dick Harrison pratar om Söderköping, staden som nästan blev huvudstad. Jan Guillou fortsätter med sin romansvit om 1900-talet och andra delen har kommit lagom till mässan. För mig som gillar medeltiden finns också ett seminarium om Erikskrönikan med Thomas Småberg.

Det nordiska temat kommer verkligen bli en höjdare och på torsdagen är det ett seminarium som jag är mer nyfiken på än mycket annat; Minne och glömska. Två norska författare samtalar och en av dem, Gaute Heivoll, läste jag i våras och gillade mycket. Den andra är vinnaren av nordiska rådets litteraturpris, Merethe Lindstrøm, vars bok jag också är mycket nyfiken på.

För den som är intresserad av hur jag har tänkt planera min mässa kan man kolla in min planering här.