Halloween: Låt de gamla drömmarna dö

Det är en originell samling texter som samsas i Låt de gamla drömmarna dö. Någon har en gång hävdat att Stephen King skulle kunna ge ut sin inköpslista och få den såld. Det känns nästan som om John Ajvide Lindqvist har skrapat ihop lite olika alster för att testa om det kan funka. Sommarprogram samsas med tidigare utgivna noveller och manus till TV-program. Därför blir det också en ganska varierad kvalitet på texterna.

Författaren har skrivit en liten inledning där de olika texterna och dess tillkomst presenteras. För några noveller krävs nog det för att motivera varför de publiceras här. Själv gillar jag när man får lite extramaterial kring berättelserna. För det mesta brukar jag gå tillbaka till presentationen efter det att jag har läst novellerna.

Det finns några klara höjdpunkter i Låt de gamla drömmarna dö, inte minst den novell som gett samlingen dess namn. Det är fortsättningen på Låt den rätte komma in och det är svårt att skriva särskilt mycket om novellen utan att det blir en stor spoiler för romanen. Men det är en novell som behåller och förhöjer känslan från Låt den rätte…

Den andra stora favoriten är Ansiktsburk som är en metafiktiv berättelse där en Erik Pettersson berättar om JAL:s besök vid Göteborgs filmfestival. Enligt berättelsen har JAL fått ett uppdrag att skriva en text till festivalen, men drabbats av skrivkramp och därför kontaktat Erik för att överlåta skrivandet till denne. Det är en absurd och alldeles underbar historia om en paranoid JAL som hamnar i konflikt med Roy Andersson och tappar fattningen om verkligheten.

Övriga noveller är ganska typiska Lindqvist-berättelser och vissa lyckas bättre än andra att övertyga läsaren. Jag gillade Tindalos som är någon sorts bidrag till Chtulhu-myten. Även den korta Fulet om en mobbad tjej hade en lite oväntad twist.

Detta är ett av inläggen i Halloween-specialen som pågår 27/10-4/11.

Halloween: 3 x Rysare i repris

I samband med min Halloween-special tänkte jag sammanfatta min utmaning tre-på-tre när jag läste om tre rysare som varit gamla favoriter. Det är lite speciellt att läsa skräck som man tidigare har läst, då en del av charmen är att inte veta hur berättelsen ska utveckla sig. Spänningen är som bekant bäst innan monstret har visat sig eller när man lever i ovisshet om ifall karaktärerna ska klara sig. Av den anledningen brukar jag försöka låta det gå ganska länge innan jag läser gamla böcker. Risken man tar då är att man växer ifrån boken. Vissa berättelser tar man till sig vid olika tillfällen i livet och jag uppskattar inte alltid samma saker nu som för 10-20 år sedan… Å andra sidan finns också chansen att få återuppleva en storartad läsupplevelse, eller kanske upptäcka nya sidor av berättelsen.

Utmaningen som Pocketlover satte igång pågår hela november ut,  man jag kunde inte riktigt hålla mig, utan blev klar redan i oktober. Här är de tre böcker som jag läste, med länkar till respektive inlägg:

Den första boken blev Lida av Stephen King. En typisk skräckbok där man emellanåt hoppar till av läskiga överraskningseffekter. Då jag hade berättelsen i hyfsat minne blev det ingen skrämselhicka andra gången jag läste den. Istället blev upplevelsen denna gång att ta del av Paul Sheldons tankar kring skrivande, litteratur och förhållandet mellan författare och läsare. Dessutom skulle jag gärna läsa böckerna om Lida någon gång…

Läsningen av den andra boken, Väktare av Dean Koontz, misstänkte jag skulle leda till en strykning från favoritlistan. Som 15-åring älskade jag berättelsen om den intelligenta hunden och monstret som hade rymt från ett laboratorium som pysslade med genteknik. Det blev som jag trodde att boken inte längre gav mig så mycket, även om det fanns viss spänning ibland.

En favorit som däremot höll var Låt den rätte komma in. Tillsammans med avslutningen av Stephen Kings The Dark Tower var John Ajvide Lindqvists berättelse om vampyren i Blackeberg bästa läsupplevelser under 2005. Kanske upprepas det också i år.

 

 

Detta är ett av inläggen i Halloween-specialen som pågår 27/10-4/11.

Rysare i repris: Låt den rätte komma in

För ungefär sju år sedan läste jag två böcker som jag av olika tillfälligheter nästan snubblade över och fastnade för direkt. Då var det inte så många som hade hört talas om dem, men nu är det en stor del av svensk populärkultur och stora internationella succéer. Den ena var Män som hatar kvinnor och den andra, som knockade mig fullständigt, var Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist. Stieg Larsson kände jag till som antirasist och grundare av Expo, men Lindqvist var då okänd för mig. Det var någonting med omslaget till pocketboken och beskrivningen av en svensk vampyrberättelse som gjorde mig nyfiken. Sedan dess har jag ansett boken som en av mina absoluta favoriter, alla kategorier. Därför var det med viss vånda som jag tog med den i Pocketlovers utmaning tre-på-tre. Oron var dock obefogad, jag blev lika biten (!) denna gång. Jag sträckläste hela boken på en dag, passande nog på Stora läsardagen.

Det som gör Låt den rätte komma in till en så bra bok är att den har flera bottnar. Det är inte bara en rysare om vampyrer i Blackeberg utan också en uppväxtskildring i svensk förort på 1980-talet. Förutom att det innebär en hel del nostalgi för den som själv varit barn i samma årtionde, blir det ofrånkomligt en berättelse om klassamhället. Flera av karaktärerna i boken är också personer som tillhör samhällets utsatta. Oskar som är huvudpersonen plågas av mobbning och känslan av att inte höra till, men när han träffar Eli blir det början på ett nytt liv. Han får en vän, men också möjlighet till revansch och frigörelse. Låt den rätte komma in är en svart och brutal historia och författaren har inte sparat på blodet, vilket annars varit vanligt i moderna vampyrberättelser. Samtidigt finns det en väg ur hopplösheten och det är med humor och värme som Oskar och Eli tillåts hitta den, utan att ge avkall på sina personligheter.

Efter omläsningen av Låt den rätte komma in, tog jag tillfället i akt att också läsa den novell som är en fortsättning på berättelsen; Låt de gamla drömmarna dö. Det blir nog lite mycket spoiler att skriva om den. Men jag kan säga så mycket att känslan från romanen fanns kvar och novellen gav historien om Oskar och Eli ytterligare en tvist!

Allsång med skräckmästaren

Jag hann till seminariet om Sulky och Bebbe regerar okej. Mia och John Ajvide Lindqvist berättade om sin barnboksdebut som verkar fantastisk (vem trodde något annat?) Seminariet avslutades med en sång som jag misstänker handlar lika mycket om de själva som om Sulky och Bebbe och handlar om hur bra det är att vara tillsammans. Det blev allsång i refrängen, vilket kändes som en något oväntad start på min mässa! Å andra sidan är ju inte John främmande för allsång, minns Lilla stjärna… Hu!

Återvinning: Människohamn

På Domarö är havet ett ständigt närvarande hot mot dess invånare. Här har Anders vuxit upp och så småningom gjort till sommarställe för familjen i ”Smäcket” som deras stuga heter. På en vinterpromenad över isen till Gåvasten där fyren står försvinner dottern Maja spårlöst. Ena stunden syns hennes röda overall tydligt och i nästa är hon borta, mot all förnuftig logik. Efter katastrofen och skilsmässan söker sig Anders till Domarö igen och har hela tiden en känsla av att Maja finns närvarande, liksom något annat.

Vinden ven runt väggarna och Anders huttrade till. Plötsligt kände han sig utsatt. Som ett oönskat barn i skogen. Utsatt. Hans bräckliga lilla hus stod ensamt, utsatt på udden. Det djupa havet pressade sig uppåt och sträckte ut sina armar. Vinden ålade sig runt, spände sina muskler och sökte efter vägar in.

Ofärd stundar. Det vill åt mig.

Vad ”det” var för något visste han inte. Bara att det var stort, starkt och att det ville åt honom. Att hans befästningar var klena.

Människohamn är en sorglig och otäck berättelse. Anders saknad efter dottern och rädsla för det okända onda för honom orubbligt mot hans egen undergång. Han söker tröst i alkoholen och hos Simon och Anna-Greta som är hans farfar och farmor och som lever som särbo på ön, med egna hemligheter för varandra.

John Ajvide Lindqvist har ibland kallats Sveriges svar på Stephen King och det ligger en hel del i det, även om det också finns mycket som skiljer. Något de har gemensamt är att de på ett skickligt sätt bygger upp karaktärer som man bryr sig om och miljöer som verkar bekanta. Det gör att när verkligheten välts över ända, känner man som läsare verkligen skräcken som smyger sig på huvudpersonerna. Båda författarna har också en känsla för detaljer som levandegör berättandet. I Människohamn fungerar t.ex. pärlplattor, Bamse och en GB-glassgubbe (en blinkning åt Kings Det?) som rekvisita för att beskriva Maja och Anders.

Ett genomgående drag i boken är funderingar kring hur mycket man egentligen kan känna en annan människa, oavsett om man har levt ihop länge och har starka band. Vid flera tillfällen i boken uppenbaras hemligheter och insikter om nära och kära och besvikelsen som då infinner sig skildras ganska brutalt.

Jag kände henne aldrig.

Nej. När han stod mitt på köksgolvet med filten omkring sig insåg han att sakens kärna kunde uttryckas så: han hade aldrig vetat vem Maja var.

 

Omläsning 2012?

Än så länge hör det till ovanligheterna att jag läser om böcker. Ofta tänker jag på böcker som jag har gillat och som jag verkligen tänker läsa igen, men det blir liksom aldrig av. Det finns helt enkelt för många olästa böcker och för lite tid för att jag ska prioritera det. I år har det blivit en omläst bok; Jurtjyrkogården. Ibland finns det också ett motstånd i att läsa om böcker som man gillade mycket om det har gått lång tid. Tänk om man måste omvärdera sin mentala bild av en bra läsupplevelse? Å andra sidan är det väl oundvikligen så att vissa böcker passar olika bra vid olika tillfällen i livet. I tonåren tyckte jag att Väktare av Dean Koontz var den bästa bok jag läst, jag är inte säker på att så skulle vara fallet idag (jo, den står i hyllan t.o.m. inköpt för att kunna läsas igen…)

Just nu finns det ett gäng gamla favoriter som jag då och då funderar på att återuppleva, så kanske blir 2012 ett år med mycket återvinning. Ibland blir man triggad av att boken omtalas i andra sammanhang, t.ex. blir till film. Låt den rätte komma in som ju är en av mina stora favoriter har adapterats i flera olika former på film och teater och den ligger bra till för omläsning. Likaså Bag of Bones (Benrangel på svenska) av Stephen King som blivit TV-serie. King ligger bra till med fler böcker, framför allt kanske Det som jag har varit sugen på ett tag.

En annan anledning till omläsning kan vara att det kommer uppföljare och man behöver friska upp minnet lite. Så är det med Hon går genom tavlan, ut ur bilden (ska man någonsin lära sig den titeln utan att behöva kolla upp den?)som nog måste läsas innan jag kan ta mig an Gå din väg men stanna av Johanna Nilsson.

Läsa om eller läsa nytt? Är det ens en viktig fråga och i så fall vad är svaret?

Triss i vampyrer

Det känns som att jag är sist bland bokbloggarna att skriva ner min vampyrtrio, inspirerad av Lyran. Men jag kan väl inte avstå ett sådant ämne, så ni får stå ut med att det blir lite upprepningar från vad andra har tagit upp.

1. Stephen King höll ett brinnande försvar för den brutale, ondsinte vampyren som han ansåg hade urlakats av Twilight och andra mjäkigare kopior. Tillsammans med Scott Snyder skapade han American Vampire som blev ett seriealbum med mer klassiskt blodiga vampyrer. Ändå är det nyskapande, kanske är det formatet som gör skillnad, men det är en amerikaniserad berättelse med obligatoriska vampyringredienser.

2. Största vampyrfavoriten alla kategorier är Låt den rätte komma in som jag naturligtvis inte kan gå förbi. Jag hittade en dag en pocket med intressant framsida som visade sig vara en ny svensk författare som skrev om vampyrer. Långt innan hypen som blev både svensk och amerikansk film, samt teater, så skrämdes jag och älskade berättelsen om Eli och Oskar från Blackeberg.

3. På min vill-läsa-lista står Vampyrernas historia av Katarina Lindbergh som jag har spanat på ett tag. Många gånger är de historiska legenderna mer fascinerande än de mer moderna vampyrberättelserna.

Tjärven – John Ajvide Lindqvist

Avgångsklass -86 samlas på midsommar för en återträff med gamla gänget. Tillsammans åker sju tidigare klasskamrater ut till ön Tjärven, längst ut i Stockholms skärgård, för att grilla, dricka några öl, lyssna på 80-talsmusik från bergssprängare och prata minnen. Ganska snart visar det sig att firandet inte kommer bli som de har tänkt sig, då tre män kommer och rånar dem på båten och alla mobiltelefoner. De är strandade på en öde ö, med endast en fyr som är igenbommad, utan möjlighet att kontakta någon. Snart dyker en man upp ur havet och han visar sig vara allt annat än vänligt inställd, en odöd sjöräddningsman som tidigare drunknat.

De gör ändå ett försök att skapa lite feststämning och snart blir det lite så där typiskt nostalgiskt som det brukar på klassåterträffar. Gamla känslor och roller dyker upp igen, samtidigt som det är tydligt att den person man var då, inte är densamma 25 år senare. Nostalgin i berättelsen är central och det är också en del referenser till tidigare klassiska rysare i allmänhet och zombiegenren i synnerhet. Dessutom spelar Mumintrollen en viss roll som motbild till denna ganska geggiga historia. Lindqvist är väl bekant med alla ingredienser i skräckberättandet, men han vrider lite på begreppen också så att även den som tror sig veta utgången blir lite överraskad. Karaktärerna själva diskuterar också zombiegenren när de fortfarande undrar om det de är med om verkligen kan hända i ”verkligheten”.

Hotet från havet känns igen från tidigare Lindqvist-historier, t.ex. Människohamn och det finns en hel del kopplingar till Hantering av odöda. Denna berättelse skulle vara lite mer ”pang på” med klassisk skräck enligt den trailer som släpptes innan bokens utgivning. Det är ganska avskalat och de äckligheterna är väl beskrivna, men tyvärr saknas också en del av det som brukar göra Lindqvist så bra. Karaktärerna är inte lika tydliga, även om de har plockats utifrån lite olika kategorier. Även om det finns lite tänkvärt i hur personligheterna förändras med livet och hur de reagerar på den kris de hamnar i, så saknar jag djupare skildringar av personer och samhälle.

Eftersom Tjärven endast funnits tillgänglig som e-bok eller ljudbok valde jag för en gång skull att lyssna på en bok. Det passade bra som lite spännande kuliss till rundorna runt elljusspåret i skogen. Emellanåt infann sig den där spänningen som gjorde att skogen kändes lite mer kuslig, men oftast var det en hyfsad berättelse, inte mer.

Bok-zappande

Hur ska man göra när man inte kan bestämma sig? Pröva lite av varje och kolla runt naturligtvis. Hade jag haft en fjärrkontroll till bokhyllan hade jag använt den, men nu får man göra på det gamla sättet och maka sig ur soffan för att kolla något nytt. Alternativ saknas inte, men det gäller att hitta det där som funkar just för stunden. För det mesta brukar jag vara ganska mycket för en bok i taget, kanske två om det är olika genrer, men nu blandas det hej vilt. Det kanske beror på rastlöshet efter att ha haft semester ett bra tag då det har hunnits med många böcker. Ledigheten gör kanske också att det finns lite mer utrymme för att hålla flera böcker i luften samtidigt.

För tillfället har jag fem böcker igång, mer eller mindre aktivt, och dessutom har jag varit på väg att öppna en sjätte om Sveriges historia.

Huvudboken just nu är Ghost Story av Peter Straub, den är vad den heter och griper tag ordentligt, kan vara årets bästa hittills!

I mobilen rullar Tjärven av John Ajvide Lindqvist, när jag tar en runda runt elljusspåret eller på cross-trainern (jag tränar ibland, hör sen!) En zombiehistoria om en klassåterträff på en öde ö.

Det är väl ganska symptomatiskt för tillståndet i mitt läsande just nu att en av de fem böckerna är 1001 böcker du måste läsa innan du dör av Göran Hägg. Så om jag inte hade svårt att bestämma mig innan så får jag nu massor av tips på böcker som kanske borde läsas, även om jag är tveksam till hur många isländska sagor man egentligen måste läsa…

En av de äldre böcker som Hägg har tagit med i sin uppräkning hade jag faktiskt hemma och ja, det är en isländsk saga, eller kanske sagornas saga; Eddan: de nordiska guda- och hjältesångerna. Många av verserna i denna poetiska gudasaga är riktigt underhållande!

Den femte boken är novellsamlingen In the Shadow of the Master, där mästaren är Edgar Allen Poe. Michael Connelly är redaktören för samlingen och många kända spänningsförfattare har bidragit med krönikor. Just nu är den mest på sparlåga av de fem, men det är en högtidstund varje gång man läser lite i den.

Förutsättningen för att hålla på med flera böcker samtidigt tycker jag är att det är olika genrer och helst också olika form av läsning. Lite skönlitteratur blandat med fakta, lite vanlig roman och några noveller, lite läsande och lite lyssnande. Snart börjar jobb-verkligheten igen och då får antalet böcker begränsas lite igen, tills dess velar jag vidare!

 

Semesterläsningshögen

De nominerade till sommarens läsning är…Äntligen är sommarlovet här, även för lärare! Det blir kanske lite mer tid för läsning, eventuellt med ett glas rosé på uteplatsen några soliga kvällar? Låter som en plan eller hur! Finns det något särskilt som man vill ta sig an i sommar på bokfronten? Många andra verkar planera sin läsning väldigt mycket, det är Twilight-tema, Fantasysommar, tyskspråkigt (med tanke på bokmässan) eller en salig blandning, andra tipsar om bra läsning.

Själv har jag lite svårt för att planera läsningen eftersom den styrs mycket av vad man är sugen på för stunden. Men dessa böcker som jag hade i bokhyllan ligger i alla fall bra till:

Francys Evangelium av Amanda Lind: Johanna Nilsson är en favoritförfattare och detta är hennes första thriller under pseudonym, intressant!

Hundra procent fett av Liv Strömqvist: Seriealbum när det är som bäst, satir!

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie: Vinnare av Orange Prize och Adichie är nu mer aktuell med Lila Hibiskus. Nyfiken på gul.

Flyga drake av Khaled Hosseini: Efter Tusen strålande solar har jag länge tänkt läsa denna som var i ropet för ett par år sedan, både som bok och film.

Blodläge av Johan Theorin: En av Sveriges bästa deckarförfattare tycker jag efter att ha läst Skumtimmen och Nattfåk, man kan inte gå en hel sommar utan lite skön spänning!

Baby Jane av Sofi Oksanen: Utrensning var bland det bästa jag läst och Oksanen ska det bli mer av!

Någon i din säng av Andreas Roman: De svenska skräckförfattarna ploppar upp som svampar just nu, men Roman har varit med ett tag.

Härskarplanen av Heather Pringle: Lite riskfyllt med detta historiska reportage, med tanke på hur trött jag är på andra världskriget i historia-undervisningen, men denna kan nog vara riktigt bra.

Ett land i gryningen av Dennis Lehane: Inköpt på en bokrea för ett par år sedan, ingår i dammlistan trots att Lehane är en av de som inte brukar stå oläst särskilt länge här.

Blonde av Joyce Carol Oates: Den fiktiva biografin om Marilyn Monroe hyllas av så många och kanske är det läge för att ta sig an denna tegelsten. Jag väntar fortfarande på den där riktiga Oates-upplevelsen som så många har drabbats av.

Förutom dessa kan det säkert bli andra som seglar upp som sommarkandidater, t.ex. har jag en Amanda Hellberg på väg med posten, dammböckerna är fler än bara Lehane, biblioteket är inte stängt hela sommaren och dessutom ligger det två trilogier av Kerstin Ekman och väntar. Sommaren kan också vara en bra tid för lite ljudböcker och då är jag en av få som köpt Tjärven av John Ajvide Lindqvist, kan kanske passa bra ihop med mina nya löparskor? Brist på böcker är det aldrig, tid däremot…

Vad läser du i sommar?