Nobelpris och läshög – jerka

Annika har denna helg frågat två bokrelaterade saker och här kommer mina svar:

Det har väl knappast gått någon förbi vem det var som vann Nobelpriset i litteratur, och en av veckans frågor är naturligtvis om det var rätt person som kammade hem priset?

Mo Yan faller under kategorin ”författare-som-jag-fått-upp-ögonen-för-tack-vare-nobelpriset”. För en dryg månad sedan kan jag inte ärligt säga att jag hade hört talas om honom. Men när han nämndes i spekulationerna inför nobelpriset i litteratur blev jag naturligtvis lite nyfiken och när jag passerade Tranans förlag på bokmässan slängde jag ett öga på en av hans böcker. Nu när jag lärt mig lite mer om hans författarskap blev jag ännu mer intresserad och kommer definitivt läsa något av honom, kanske under nästa år.

Om det var rätt? Tja, det är väl en fråga av mer akademisk art…

Hur många böcker finns just nu i din att-läsa-hög?

Efter bokmässan har jag inte räknat dem. Jag tror att i vår gemensamma bokhylla finns det säkert ett par hundra böcker som jag inte har läst. Nu tror jag att det finns många böcker där som jag aldrig någonsin kommer att läsa, men för tillfället flödar det in fler böcker än vad jag läser upp. Bara från Göteborg har jag dryga femtio nya, olästa böcker…

Nobelpriset till Mo Yan!

Nej, jag lyckades inte tippa rätt två år i rad. Inte så konstigt kanske, eftersom sannolikheten för det tydligen är 1 på 2,5 miljon… Det är naturligtvis tråkigt att det åter blev en man, men annars verkar det vara en spännande författare! Det är i alla fall inte en äldre västerländsk man från övre medelklass, utan en något yngre man (nåja, 57 – allt är relativt) med enkel bakgrund från ett asiatiskt land. Jag är mycket nyfiken på Mo Yan, som jag ärligt talat först hörde talas om för några veckor sedan när han klättrade på vadslagningsbyråernas listor. Tidningen Vi Läser twittrade en kort beskrivning från Kristina Lugn av Mo Yan som verkar oerhört lovande: Rolig. Läskig. Samhällskritisk.

Bara några timmar kvar…

Efter veckor av spekulationer och vadslagning får vi snart veta vem som tilldelas årets nobelpris i litteratur. Haruki Murakami har lägst odds hos flera vadslagningsfirmor och jag skulle verkligen tycka att han vore ett utmärkt val som pristagare. Han är en favoritförfattare, men behöver nog mogna hos akademien några år till. Kinesen Mo Yan har också förts fram som möjlig vinnare. Några som inte nämns så mycket i förhandssnacket i år är Adonis och Ko Un, troligen har det att göra med att deras poetiska kollega Tranströmer fick priset i fjol.

Jag vidhåller mitt tips att det blir en kvinna med nordafrikanska rötter i år och att det står mellan Assia Djebar och Nawal el-Saadawi. Alice Munro har också tippats högt och om man ska tro ryktena att det är dags för en nordamerikansk författare tror jag att hon ligger bäst till.

Vem som än vinner, så är det just nu en pirrande känsla av förväntan inför att få veta vad Englund & co har kommit fram till. Det kan bli någon helt okänd, även för en litteraturnörd som mig. Men lite roligare tycker jag nog att det är om man har lite hum om författaren sedan tidigare och helst också ha läst något av denne. Visserligen är det kul att få tips på nya författarskap, men det blir också lite antiklimax på en stor händelse när nobelpriset i mitt favoritområde går till någon helt okänd.

Precis som förra året har jag planerat min föräldraledighet bra så att jag kan följa dörröppningen och tillkännagivandet av pristagaren live!

På torsdag öppnas dörrarna

Nej, något kuvert brukar Englund inte ha med sig ut, men bara det att dörrarna öppnas är ju en dramatisk händelse. Jag har i tidigare inlägg här och här tippat och önskat vinnare, så nu är det bara att invänta resultatet. Tills dess kan man ta DN:s nobelpristest, jag lyckades skrapa ihop 16 av 20 svar vilket jag är rätt nöjd med!

Tematrio: Nobelpristagare

Jag har tidigare tippat nobelpriset, bl.a. på Litteraturmagazinet. När Lyran då uppmanar oss att föreslå kandidater blir det lite av repris därifrån. Jag vill bara påminna om att jag tippade rätt nobelpristagare förra året! I år tror jag att flera kvinnliga kandidater har chansen, bland vadslagningsföretagen finns bl.a. italienska Dacia Mariani och kanadensiska Alice Munro som tänkbara namn. Men eftersom jag uppfattade tematrion mer som önsketänkande än tippande, får de inte plats på min lista då jag inte läst Mariani och inte blev så fångad av Munro. Här kommer istället mina tre favoriter:

1. Assia Djebar. På första plats sätter jag den fransk-algeriska författarinnan som jag inte bara önskar tar priset. Mitt tips är också att hennes namn läses upp av Peter Englund inom kort.

2. Nawal el-Saadawi. Fick Stig Dagerman-priset, vilket kan ge en liten fingervisning. Efter att ha sett flera intervjuer och läst hennes debut Röst ur djupet.

3. Ngugi wa Thiong´o. Om akademien återigen skulle välja en man vore det ingen större skräll. I så fall för jag fram den kenyanske författaren, vars En blomma av blod jag läste tidigare i år.

Bubblare: Haruki Murakami, Joyce Carol Oates, Stephen King. Det är ju inte så troligt, men visst vore det skoj om någon av de absoluta personliga favoriterna skulle få det! Att de inte kommer med på listan är väl för att jag ändå någonstans utgår från de som jag tror är tänkbara kandidater och för fram mina favoriter bland dessa.

Vem tror/önskar du får priset? Inom någon vecka vet vi!

”Världens bästa kärleksroman”

Berättelsen om Kristin Lavransdotter är en romantrilogi som är vida spridd, inte minst eftersom författaren Sigrid Undset tilldelades nobelpriset tack vare den. Kortfattad genomgång av handlingen i de tre delarna finns i tidigare inlägg. Första delen, Brudkronan,  var den som grep tag mest och gjorde att man ville fortsätta läsa. I andra delen Husfrun tycker jag att det blev ganska seg läsning, en hel del ältande som inte direkt förde handlingen framåt. Det tog sig igen till den tredje delen, Korset, då vissa avsnitt spännande och gripande. Sammanfattningsvis är det ett imponerande historiskt epos om medeltiden och naturligtvis är jag nöjd över att ha läst det. Prosan är ganska rak men med mycket detaljer och ett språk från början av 1900-talet som ska spegla ett medeltida språkbruk. Det gör läsningen lite trög emellanåt då man tappar tråden.

Kristin och Erlends kärlekshistoria är ganska klassisk om två unga människor som blir kära trots omgivningens uppfattning om vad som är lämpligt. De lever i ett medeltida samhälle som är väldigt patriarkalt präglat. Äktenskap är ett affärsavtal mellan män för att skaffa sig tillgångar och kärlek har inte så stor plats. När Kristin väljer att svika den man hon blivit utsedd att gifta sig med, går hon över gränsen för vad som förväntas av henne. Samtidigt visar Undset att det parallellt med de medeltida reglerna fanns en pragmatism i synen på att många sökte sig kärlek vid sidan om. Kristin lyckas övertyga sin far om det rätta i att vara med Erlend. Genom hela historien skildras de begränsningar som samhället sätter upp för kvinnors frihet i första hand. Men även männen begränsas av detta då Undset låter Erlend grubbla mycket över sin roll som make och far och hur han förväntas uppträda. I mitten av 1950-talet utsågs Kristin Lavransdotter till Världens bästa kärleksroman och när den gavs ut var den en ganska radikal skildring av kärlek och sexualitet.

Som historiskt intresserad är boken en intressant skildring av medeltiden som är något av en favoritepok. Även om en del säkert skulle ha invändningar mot vissa inslag, t.ex. en del nationalistiska föreställningar, är den historiska skildringen riktigt skarp. Det är en fantastisk insyn i medeltida familjeliv, religion, rättsskipning, politik m.m. som man får. Undset har varit väldigt noggrann med historiska detaljer och 1300-talet blir otroligt levande. Inte minst religionens stora inflytande över människornas val och samhällets regler och normer blir väldigt tydligt.

Med denna bok slog jag flera flugor i en smäll vad gäller mina läsutmaningar för 2012. Jag kan bocka av Undset både på min lista med nordisk läsning och på boktolvan! Dessutom har jag läst en nobelpristagare till, nu är jag uppe i 18!

Här är mina inlägg på respektive del: Brudkronan, Husfrun, Korset.

Nobelfavoriter

Idag får Tomas Tranströmer ta emot sitt Nobelpris, en syn som många har längtat efter. Jag har läst en av Tranströmers diktsamlingar; För levande och döda, men då jag inte är någon stor läsare av poesi så har jag ännu inte tagit till mig hans författarskap. Så småningom tänker jag ge honom fler chanser då jag har en samling med flera av hans verk. Jag har hittills läst 17 av de som har tilldelats Nobelpriset i litteratur. Här kommer en lista på de fem som jag har uppskattat mest:

1. William Golding
2. José Saramago
3. Doris Lessing
4. Orhan Pamuk
5. Pär Lagerkvist

Vilken är din Nobelfavorit?

Olika sidor på Nobelprisutdelning

Idag för exakt 20 år sedan tog Nadine Gordimer från Sydafrika emot nobelpriset i litteratur ur kungens hand. Då var jag på plats i Globen där prisutdelningen hölls då, eftersom det var 90-årsjubileum för Nobelpriset. Det var en ganska mäktig känsla att få ta del av amosfären och efter det har jag varje år följt med i rapporteringen av priset. Som 15-åring uppskattade man väl inte riktigt hela ceremonin utan blev ganska rastlös efter en stund, men det är definitivt ett minne för livet. Anledningen till att jag var där med 25 andra tonåringar var att jag hade vunnit DN:s nutidsorientering i mitt län. Därför fick vi också motta ett pris ur kunglig hand, prins Bertil och prinsessan Lilian tog emot på slottet och vi kände oss nog lika hedrade som nobelpristagarna vid det tillfället!

Man kan ju tycka att man borde ha läst Gordimer för länge sedan med tanke på detta, men det har ännu inte blivit av… Det var ju lite speciellt att hon fick priset just 1991 då Sydafrika just var på väg ur apartheid-epoken och året innan hade Nelson Mandela frigivits. Dessutom har hennes Hedersgästen funnits med på årets lista med hyllvärmare.

Dvärgen – Pär Lagerkvist

Dvärgen som Lagerkvists roman handlar om bor i ett italienskt rike under renässanstiden. Han lever och verkar i furstens närhet där han i dagboksform beskriver livet och människorna runt omkring honom och det hov han befinner sig i. Då Dvärgen är en misantrop av stora mått är det inga ljuva skildringar av de människor som omger honom. Fursten, en krigare och en da Vinci-liknande konstnär är de enda som han ger godkänt. Överhuvudtaget tycker han illa om människor och deras beteende. Själv anser han sig tillhöra en folkstam som är överlägsen de längre människorna och han äcklas av de mänskliga uttrycken som t.ex. kärleken och poesin. Enda tillfället då han lever upp är när han får tillåtelse att delta i kriget mot grannstaten, samt när han med furstens goda minne kan planera en fruktansvärd massaker. I Machiavellisk stil navigerar han för att stärka både furstens och sin egen makt.

Det är en intressant läsning av en av Nobelpristagare Lagerkvists klassiker. Man kan inte annat är fascineras av den person som framträder i Dvärgens berättelse, så fullständigt fri från skrupler och empati. Egoismen hos Dvärgen är också påfallande, allt han gör hänför sig till egen vinning eller nöje på bekostnad av andra. Hans fysiska kortvuxenhet har visserligen en viss betydelse för berättelsen, men hans litenhet som människa är knappast fysisk, utan handlar mer om summan av de samlade egenskaper han har i anden. Nästan varje mörk sida som en människa kan besitta finns hos Dvärgen. Boken är utgiven under 1940-talet då en annan relativt kort man med hemska egenskaper verkade och huruvida det är en allegorisk berättelse känner jag inte till, men det känns inte allt för långsökt.

Dagen då Nobelpriset blev populärt

Tomas Tranströmer har tilldelats Nobelpriset i litteratur och alla jublar. Ja, det verkar som om både priset och författaren, om inte över en natt men kanske på en eftermiddag, har blivit riktigt folkligt. Visst är det alltid en stor händelse när priset delas ut och visst är Tranströmer en poet som är läst av ovanligt många. Ändå är det väl i ärlighetens namn så att prisutdelningen av de allra flesta som är så där lagom eller inte alls litteraturintresserade eventuellt noteras och sedan glöms bort. Poesi är inte heller en jättebred konstform och det är långt ifrån alla svenskar som har läst något av honom. Därför är det lite extra kul att se hur genomslaget har varit under dagen på Facebook, Twitter och andra ställen för att en svensk poet fått priset! Den nationalistiska stoltheten är fortfarande effektiv för att skapa engagemang…

Själv kände jag faktiskt på mig sedan en tid tillbaka att det var Tranströmers tur. Bland annat därför satte jag mig en dag för ett tag sedan på biblioteket och läste en av hans diktsamlingar; För levande och döda. När skolbiblioteket på jobbet hade billig utförsäljning skaffade jag också en äldre samling av hans dikter (se bilden) och nu är det väl läge att ge honom en ny chans. Den första läsningen var väl något skummande och det är nog inte bästa sättet att läsa poesi på. Jag tänkte skaffa mig lite behandling mot det litterära handikapp jag har vad gäller poesi. Tranströmer ska vara en lättillgänglig poet och det är väl därför som han har fått en bred publik, både i Sverige och internationellt. Hans förlag har t.o.m. specialbeställt en ny upplaga av den samling som gavs ut tidigare i år, 100 000 exemplar! Någon skrev på Twitter att Akademiens val delvis kunde ha att göra med att man ville visa omvärlden att svensk litteratur inte bara är Läckberg, Larsson och Mankell. Oavsett hur medvetet valet var utifrån den aspekten finns det nu verkligen möjlighet att slå mynt av en både känd och plötsligt folkkär poet!