Hur gick den nordiska läsningen?

Fram till Bokmässan hade jag, liksom flera andra, tänkt läsa mer nordisk litteratur än vad jag gör i vanliga fall. Utgångspunkten var att läsa åtminstone två böcker av författare från de fyra nordiska grannländerna, in alles åtta stycken med andra ord. Som sig bör gjorde jag i ordning en lista på åtta böcker som jag tänkte läsa innan slutet av september. Det var följande:

Norge:
Beate Grimsrud – En dåre fri
Sigrid Undset – Kristin Lavransdotter

Danmark:
Carsten Jensen – Vi, de drunknade
Jussi Adler-Olsen – Kvinnan i rummet

Finland:
Sofi Oksanen – Stalins kossor
Väinö Linna – Okänd soldat

Island:
Jón Kalman Stefánsson – Himmel och helvete
Njals saga

Nu är Bokmässan lagd till handlingarna och det är dags att avlägga rapport. Hur gick det egentligen? Jo, även om jag inte fick läst alla de åtta som jag hade skrivit upp så tycker jag nog att jag klarade utmaningen. Enda plumpen är väl att det endast blev en bok av finsk författare och dessutom av Oksanen som jag redan läst sedan tidigare. Totalt läste jag elva böcker av nordiska författare, med betoning på norsk och isländsk litteratur. Flera av dessa var riktiga höjdare, t.ex. Grimsrud, Heivoll och Jensen. Jag har verkligen upptäckt flera författare som jag kommer återvända till. Här är hela listan med böcker som blev lästa:

Norge:
Beate Grimsrud: En dåre fri
Gaute Heivoll: Innan jag brinner
Aksel Sandemose: Varulven
Sigrid Undset: Kristin Lavransdotter

Danmark:
Jussi Adler-Olsen: Kvinnan i rummet
Carsten Jensen: Vi, de drunknade

Finland:
Sofi Oksanen: Stalins kossor

Island:
Stefán Máni: Skeppet
Eiríkur Örn Norðdahl: Gift för nybörjare
Sjón: Skugga-Baldur
Jón Kalman Stefánsson: Himmel och helvete

Året är ju inte slut och kanske kan jag beta av de sista böckerna som fanns med i den ursprungliga utmaningen, men det kändes passande att skriva en liten läsrapport efter mässan.

Vilka nordiska har du läst i år?

Gift för nybörjare

Halldór bor ihop med Dísa i en lägenhet i Reykjavik. De är inte tillsammans, men har ett band mellan sig som gör att de behöver varandra. Dísa har förlorat ett barn i en trafikolycka och lever ett ganska självdestruktivt liv. Halldór har inte något liknande trauma, men har ändå svårt att ta sig för något. Istället blir han ofta sittande i lägenheten. När Dísa tar hem den giftiga sommarcypressen väcks ett intresse hos honom för hur giftiga växter påverkar människor. Han börjar bl.a. experimentera på sig själv genom att koka te på sommarcypressen. Hans verklighetsbild börjar vackla, han blir instängd i lägenheten utan möjlighet att ta sig ut och har svårt att hantera förhållandet till Dísa.

Eiríkur Örn Norðdahls roman om Halldór, Dísa och hennes relation till genusvetarstudenten Högni, är en fantastisk berättelse om tre människor som lever självutplånande liv, men kämpar för en tillvaro som de kan greppa. Språket innehåller en känsla för detaljer och en något sarkastisk form av humor. Eftersom jag vet att författaren är islänning till ursprunget så tycker jag mig se vissa likheter med andra isländska berättare, t.ex. Hallgrímur Helgason. Huvudpersonerna lever vardagliga liv, men hamnar också i tillstånd av existentiella funderingar.

Det spelar ingen roll hur man kämpar, man slutar alltid där någon annan har tänkt att man ska sluta, där likaväl som någon annanstans, någon helt annanstans än man själv tänker sluta. Föreställningen om att man råder över sitt eget liv är ren idioti, så galen att det gränsar till något slags autistiskt tillstånd att hålla fast vid den. De variabler som kommer in och styr varje individs liv är så oändligt många, och mycket få av dem har någonting med individens vilja att göra.

Emellanåt blir Halldórs upplevelser ganska drömlika och som läsare vet man inte alltid om man befinner sig i romanens verklighet eller i hans fantasi. Giftet som han brukar gör att själva berättelsen blir hallucinatorisk.

Gift för nybörjare fick jag ur författarens hand på Bokmässan och det är jag tacksam för. På det sättet upptäckte jag ytterligare en isländsk berättare som jag gillar!

Missa nu inte heller Norðdahls ljuddikter som jag länkade till i förra inlägget!

Minne och glömska

Merethe Lindstrøm och Gaute Heivoll pratade om sina prisade böcker Dagar i tystnadens historia respektive Innan jag brinner utifrån temat Minne och glömska. Det blev ett intressant samtal om hur händelser kan leva kvar som fragment i människors minne och sedan föras vidare till kommande generationer. Lindstrøm kallade det mytologiska minnen och att de genom glömska kan förändras i olika riktningar. I Heivolls fall handlade det om hur ett helt samhälle bearbetar ett stort trauma och hur det med tid kan leda till berättelser som ger tröst och förlösning. Där menade han att om författaren har en inre förankring till det som skett kan skönlitteraturen spela en roll för att bearbeta trauman och skapa ett sammanhang också för de som själva drabbats av det.

Heivolls bok har jag läst och tyckte mycket om den, Lindstrøm är jag också sugen på att läsa.

Återvinning: Utrensning

Så här dagen innan Bokmässan drar igång kommer en repris på Sofi Oksanens brutalt läsvärda bok, som tidigare recenserats på bokbloggen.com 2010. Det är min personliga favorit när det gäller nordisk litteratur utom den svenska. Norden är tema för årets bokmässa och imorgon är det alltså äntligen dags!!!

Aliide Truu hittar en dag en ung och medtagen kvinna utanför sitt hus på den estniska landsbygden. Efter mycket tvekan angående kvinnans ursprung och ärende hjälper hon henna in. Zara som kvinnan heter har inte hamnat hos Aliide av en slump, de är främlingar med gemensamma rötter. Zara som är på flykt från sin hallick håller till en början inne med uppgifter som tvingar den äldre Aliide att minnas sitt fasansfulla förflutna.

Aliides egen förmåga till rädsla var något som borde ha hört till en förgången tid. Hon hade lämnat den bakom sig och den hade ingenting att göra med några stenkastare. Men nu när en främmande flicka befann sig i hennes kök och spred ut sin nakna rädsla över vaxduken kunde hon inte torka bort den som hon borde ha gjort, i stället lät hon den slinka in mellan tapeten och det gamla klistret i gliporna som fanns kvar efter gömda och senare förstörda fotografier. Rädslan slog sig ner som i ett välbekant hus. Som om den aldrig hade varit borta. Som om den bara hade varit på besök någonstans och återvänt hem till kvällen.

Det självständiga Estland på 1990-talet möter sovjetrepubliken Estland efter andra världskriget genom de två kvinnornas gestalter. Under andra världskriget ockuperas Estland när Aliide är en ung kvinna. Hela tiden lever hon i skuggan av sin vackra och skickliga syster Ingel. Hon är kär i sin svåger som är ”vit” motståndsman, men hamnar själv i det röda lägret och träffar en hängiven kommunist. Det stalinistiska förtrycket med angiveri, brutala förhörsmetoder och arresteringar drabbar Aliide och hela familjen. Aliide bär en stor skuld trots att hon är offer.

Zara som är uppvuxen på andra sidan kontinenten i Vladivostok, träder in i vuxen livet ungefär samtidigt som kommunistsystemet brakar samman. En ny tid är kommen där unga drömmer om väst och allt är möjligt att sälja. Många unga kvinnor hamnar i traffickingnätet som styrs av maffian som tagit över säkerhetstjänstens förtryck.

Allt upprepade sig. Trots att rubeln var utbytt mot kronan, att stridsflygplanens turer över hennes huvud hade minskat och officersfruarna sänkt sina röster, trots att självständighetssången tonade ur högtalaren i Långe Hermann varje dag, kom det alltid en ny kromläderstövel, det kom alltid en ny stövel, likadan eller olik, den trampade på samma sätt över strupen.

Utrensning är en roman som griper över mycket och är oerhört gripande. Den skildrar både Estlands traumatiska historia och två kvinnor som inte knäcks trots övergrepp och förnedring. Istället plockar de fram en inre styrka för att ta kontroll över sina liv. Oksanen är redan en stor författare som i unga år nämns som en framtida kandidat till Nobelpriset. Efter att ha läst Utrensning är jag inte förvånad. Hon växlar mellan outtalat och poetiskt språk till rakt och brutalt, anpassat efter den situation som beskrivs och den karaktär som är huvudperson i handlingen. Förutom att Oksanen visar på stor berättarkonst tar hon också upp angelägna teman som är avgörande för människan och mänskligheten.

En bok att drunkna i

I det lilla danska kustsamhället Marstal kretsar livet kring havet och sjöfarten. Männen försvinner i stora skaror iväg över havet och kvinnorna sköter livet i byn. Barnen saknar sina fäder och drivs på samma gång av en längtan att få följa i deras spår. Under 100 år och 700 sidor får man följa människorna i krig och fredstid. Berättelsen tar sin början i slesvig-holsteinska kriget 1948 där flera danska flottister tas som krigsfångar efter att deras skepp sänkts av tyska trupper. Det är en ganska humoristisk inledning som sätter tonen i boken som präglas mycket av magisk realism och absurda sammanträffanden.

Carsten Jensen är en skicklig berättare som låter sina karaktärer uppleva äventyr och dramatiska händelser. Det gör att man som läsare drunknar i sidorna och grips av människornas öden. Till en början känns personteckningen både lite parodisk och stereotyp, men ju djupare man dras ner mellan bokens pärmar så upptäcker man fler sidor hos karaktärerna. Det gör också att man får en relation till dem och berörs av deras lycka, lidande och sorg.

Karaktärerna avlöser varandra som huvudpersoner och vi får följa dem när 1800-tal går över i 1900-tal och två världskrig följer på varandra. Det är förändringarnas tid, men vissa saker förblir ganska likt. Havet är ständigt närvarande, liksom mycket av människornas bryderier och drömmar. När boken kommer i hamn på slutet knyts berättelsen ihop på ett vacker sätt som trots att det utspelas på 1940-talet säger en hel del om vår egen samtid. Tack vare satsningen på nordisk litteratur i år har jag hittat en dansk författare som jag säkert kommer läsa mer av!

Återvinning: Frostnätter

I en sommarstuga vid en insjö på Þingvellir hittas Maria som har hängt sig i en av takbjälkarna. Hon har varit deprimerad sedan moderns död och det finns inget som verkar onaturligt med hennes död, om än tragisk. Kommissarie Erlendur Sveinsson får ett kassettband av en väninna till Maria som är en inspelning från en seans. Känslan efter att ha hört bandet får Erlendur att inleda en egen undersökning kring Marias död. Det visar sig att hon har varit mycket intresserad av livet efter detta och ifall döda släktingar kan visa sig för de levande.

För Erlendur handlar polisarbete mycket om att hitta ledtrådar i de inblandades historia. Så även i detta fall. Marias pappa föll i sjön när hon var tio år och mycket tyder på att hela sanningen om faderns död inte kom fram då. I samma veva som Erlendur börjar nysta i Marias liv återkommer några tidigare försvinnanden i hans medvetande. Olösta mysterier där de anhöriga inte har kunnat sluta hoppas gör att Erlendur åter får brottas med sina minnen från barndomen, då brodern dog på fjället i ett snöoväder medan han själv klarade sig med nöd och näppe.

Erlendur är en trivsam, mänsklig polis med ett bekymmersamt förhållande till sina barn och före detta fru, som han motvilligt träffar i denna bok. Demonerna från barndomen lämnar honom aldrig och påverkar det mesta han gör i sin tjänsteutövning. Denna gång blev jag inte lika berörd av berättelsen som i tidigare böcker. Troligen beror det på att man inte på samma sätt lär känna karaktärerna, vilket Arnaldur annars brukar lösa skickligt. Dessutom är det en ganska förutsägbar och inte så spännande historia om människors sökande efter svaren på vad som händer i livet efter detta.

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2009

 

Nedräkningen har börjat på allvar

Till höger om inläggen här finns en nedräkning till Bokmässan och fram tills härom dagen har där bara visats antal månader kvar. Nu räknar den ner dagar och det betyder ju att det inte är långt kvar! Jag känner mig långt ifrån förberedd, även om jag har gått igenom mässprogrammet flera gånger. Nu tänkte jag i alla fall våga mig på ett litet axplock av de punkter som jag tänker försöka fånga. För enkelhetens skull tar jag varje dag för sig i olika inlägg och här kommer torsdagens höjdpunkter enligt mig:

Det börjar bra på torsdag förmiddag med Paret Ajvides absurda värld då Mia och John deltar.

Skolspåret har jag tänkt följa en del under torsdagen, bl.a. En rosa pedagogik om genus i skolan och Lärarens dubbla uppdrag.

Mycket historia finns det att ta del av på mässan. Dick Harrison pratar om Söderköping, staden som nästan blev huvudstad. Jan Guillou fortsätter med sin romansvit om 1900-talet och andra delen har kommit lagom till mässan. För mig som gillar medeltiden finns också ett seminarium om Erikskrönikan med Thomas Småberg.

Det nordiska temat kommer verkligen bli en höjdare och på torsdagen är det ett seminarium som jag är mer nyfiken på än mycket annat; Minne och glömska. Två norska författare samtalar och en av dem, Gaute Heivoll, läste jag i våras och gillade mycket. Den andra är vinnaren av nordiska rådets litteraturpris, Merethe Lindstrøm, vars bok jag också är mycket nyfiken på.

För den som är intresserad av hur jag har tänkt planera min mässa kan man kolla in min planering här.

Återvinning: Änglarösten

I helgen hade jag tänkt ta tag lite i bokmässeplaneringen eftersom det nu bara är drygt en månad kvar. Det kommer också några inlägg om detta på bloggen, men så länge blir det lite nordisk litteratur… En av favoritdeckarförfattarna är islänningen Arnaldur Indriðason och detta är hans tredje roman på svenska, tidigare recenserad på bokbloggen.com 2009.

En tillbakadragen vaktmästare på ett stort hotell i Reykjavik hittas halvnaken iförd tomtedräkt och knivhuggen till döds i den skrubb på hotellet som han använder som bostad. Erlendur Sveinsson bosätter sig själv på hotellet för att utreda mordet. Det är juletid och hotellet är fullbelagt med både gäster och personal som kan verka misstänkta. Det visar sig att vaktmästare Gudlaugur var en stor barnstjärna fram till dess att målbrottet förstörde hans sångkarriär. Hans drivande pappa hade svårt att smälta misslyckandet och resten av Gudlaugurs liv.

Hemligheterna är många i denna berättelse. Gudlaugurs familj, som inte vill veta av honom, visar sig sitta inne med mycket information men är motvilliga till polisens efterforskningar. Hotellets chefer verkar se mellan fingrarna vad gäller allehanda tvivelaktig verksamhet bl.a. prostitution. Erlendur själv gömmer många minnen inom sig för sin omgivning. Till dess att han träffar en patolog som får honom att öppna sig. Barndomens trauman väller upp och vistelsen på hotellet blir någon form av terapi för honom.

Arnaldur Indriðason är verkligen en deckarförfattare som lyfter sig något över mängden. I denna bok är det karga isländska något nertonat men finns som en bakgrund. Kulturens och sagornas ö visar andra sidor som inte är lika vackra. Karaktärerna känns äkta med alla sina sidor och även om Erlendur passar ganska bra in i mallen för deckarpoliser; ensamvarg, grubblare med relationsproblem, blir det inte uttjatat. Upplösningen av mordgåtan är väl inte så originell, men tillräckligt för att tilltala även en ganska van deckarläsare.

Återvinning: Stormland

Nedräkningen inför Bokmässan fortsätter och här är en recension av islänningen Hallgrímur Helgasons Stormland som tidigare publicerats på bokbloggen.com 2009.

Berättelsen om den självutnämnde profeten Böddi, eller Bödvar H. Steingrímsson, börjar med att han får sparken från sin tjänst på gymnasieskolan i byn Saudarkrokur på norra Island. Det ger honom mer tid till att skriva krönikor på sin blogg ”Stormland” som delar namn med Böddis hem. Han bor med sin mamma som är storkonsument av TV, vilket fyller den kulturella idealisten med frustration. Hans krönikor är vassa, spydiga påhopp på personer och samhället. Han ser sin by och sitt land fördärvas av ytlig mediekonsumtion, skräpmat och liknöjdhet. Detta trots Islands stolta historia och kultur. Böddi är en pessimistisk revolutionär med en vurm för den tyska romantikens kultur efter tio års studier i Berlin.

Han var den orakade typ som man då och då träffar på i det mörkaste hörnet av baren och börjar diskutera de yttersta ting med. Och allting han säger är så sant och riktigt och läggs fram på ett så klart och enkelt sätt att man förundrar sig över att en sån person inte är rektor för universitetet eller statsminister. Men genast när man kommit över på andra sidan gatan och ser honom på avstånd står det klart för var och en att han tillhör de besvikna. Helt oberoende av anlag, utseende och intelligens har livet kommenderat in honom i den kategorin; han är brännmärkt av bitterhet för all framtid; en panelhöna. I ett större samhälle hade Böddi givetvis varit förstklassigt material till en högintelligent massmördare men här i landet fanns det ingen mordtradition. Istället fimpade han cigaretter.

Böddi upplever många stora förändringar under det år som boken skildrar, omvälvningar som han har svårt att hantera. Han förlorar sitt arbete, får ett nytt, förlorar en stor kärlek, hittar tillfälligt en annan – som föder hans barn, förlorar sin mor och sitt hus. Det som finns kvar är bloggen och hans kall att öppna ögonen på den isländska befolkningen. Krönikorna innehåller en ordsvada som är oemotståndlig, liksom resten av berättelsen om Böddi. Det är en känslomässig historia med ett sluttande plan mot en ganska kaotisk upplösning. Helgason använder också mycket svart humor och låter karikatyren Böddi pendla mellan litterära referenser och plumpa utfall mot sin omgivning. I kombination med den isländska miljön och det sömniga landsortslivet blir Böddis cynism en hissnande politisk satir av det isländska samhället. Dessutom kryddas det emellanåt både med underhållande scener och one-liners:

Om sex är Hitler är kärleken Bush: ytlig, dum och full av felsägningar. Men bestämmer ändå allt.

Island fascinerar och överraskar ofta. Dess historia är rik på sagor och skrönor. Detta är också en sådan om än något annorlunda. Jag skulle tro att den då och då ursinniga språkdräkten och Böddis karaktär gör att man kan tycka att detta antingen är riktigt bra eller ganska usel läsning. Men jag gillar det, språket tilltalar och Böddis förvandling är både intressant och lite skrämmande.

Nordisk återvinning: Närmast anhörig

Med sju veckor kvar till Bokmässan kommer här en recension på en dansk deckare som tidigare publicerats på bokbloggen.com 2009.

Journalisten Dicte Svendsen jobbar på Avisen i Århus och får sig tillsänt en cd-skiva med en film. Filmen visar en maskerad person som halshugger en annan. Svendsen kontaktar kriminalkommissarie Wagner innan hon publicerar en artikel med bild från filmen. Media och polisen betraktar genast mordet som en del i muslimsk terrorism som nu slagit till mot Danmark. Samtidigt som historien om avrättningen rullas upp återupptar Svendsens dotter Rose sitt förhållande med Aziz, en polisaspirant med invandrarbakgrund och kriminellt förflutet.

Berättelsen tilldrar sig efter att Irak-kriget har dragit igång, Danmarks hårdare invandrarlagar har införts och Mohammed-karikatyrerna har publicerats. En liknande bok hade varit svår att göra trovärdig i svensk miljö, åtminstone just nu. Det är intressant att få en skildring av hur människor påverkas av att leva i ett land som dels är ganska gott ställt och samtidigt präglas av en officiell politik som är främlingsfientlig. Vad gör det med människors tänkande? Det spelas upp flera exempel på hur misstänksamheten och rädslan försvårar mänskliga relationer och leder till förhastade slutsatser.

Det var inte första gången som problemställningen dök upp. Det var inte heller första gången som hon måste ge upp för dess komplexitet. Dagligen blev man bombarderad med nya åsikter och ny statistik så att allting till sist gick runt i huvudet. Hon blev så ohyggligt upprörd över vissa politikers okänsliga eller direkt hjärndöda uttalanden som ledde tankarna till trettiotalets Tyskland. Andra gånger var det lika hårresande uttalanden från förmörkade imamer. Och någonstans mittemellan fanns den stora gruppen invandrade muslimer och infödda danskar som bara önskade leva i lugn och ro och slippa allt bråk. Men det gick inte. Det hade gått troll i debatten. Ord och utsagor slungades mellan parterna som vassa stenar, högt över huvudet på den tigande majoriteten.

Titeln Närmast anhörig anspelar på vem man anger vid olycksfall och liknande. Dicte Svendsen grubblar mycket på varför just hon har fått inspelningen av mordet. Någonting i hennes förflutna verkar ha med mordet att göra. Hennes egna närmast anhöriga påverkas också av att hon blir en kändis som förknippas med terrorism. Sidohistorien om dottern och hennes pojkvän är lite klassiskt Romeo-och-Julia-tema.

Det finns intressanta bottnar i boken, men tyvärr känns det inte som att dessa följs upp fullt ut. Så länge handlingen kretsar kring hur karaktärerna och samhället förhåller sig till mordet håller intresset för historien i sig ganska bra. Några av huvudpersonerna får också anledning att fundera på vad man kan vara kapabel till om ens närmaste utsätts för grova brott. Tankarna känns trovärdiga. Upplösningen är emellertid varken originell, trovärdig eller särskilt spännande trots att författaren har försökt lägga ett komplicerat pussel. En deckare som ändå hade flera poänger slarvas bort i ett forcerat avslut.