Zlatan?

När jag igår skrev ett inlägg på Litteraturmagazinet om dagens nomineringar till Augustpriset tänkte jag nästan ta med Zlatan-biografin som kandidat, mest på skämt. Det visade sig att den tydligen på allvar kunde bli nominerad. Jag missunnar inte Ibrahimovic/Lagercrantz lovorden, med tanke på hur många som tack vare biografin har läst sin första bok. Men jag är väl lite tveksam till om den håller Augustpriskvalitet. Sedan att det är den enda boken bland de 18 nominerade som jag har läst…

Ingen av mina tips eller förhoppningar slog in, men Ingenbarnsland har jag tänkt läsa någon gång. Johannes Anyuru blev jag mer nyfiken på när jag nu insåg att det var prosa och inte poesi. Det ökar chanserna en hel del att jag faktiskt kommer att läsa den. Av barn- och ungdomslitteraturen hade jag fått med mig en bok hem från mässan; Jag är världen. Sara Stridsbergs barnboksdebut som jag trodde skulle få en nominering blev utan, men hon finns med bland skönlitteratur istället.

Jag har ingen känsla för vilka tre böcker som kommer tilldelas priset, men den 26 november står det i alla fall mellan följande:

Skönlitteratur

En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru, Norstedts
Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson, Norstedts
Sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling, Natur och Kultur
Springa med åror av Cilla Naumann, Bonniers
Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz av Göran Rosenberg, Bonniers
Medealand och andra pjäser av Sara Stridsberg, Bonniers

Facklitteratur

Det enda könet av Katrine Kielos, Bonniers
Ur regnskogens skugga av Daniel Rolander, James Dobreff, Helene Schmitz, Arne Jönsson, Max Ström
Det står ett rum här och väntar på dig - Berättelsen om Raoul Wallenberg av Ingrid Carlberg, Norstedts
Den amerikanska höger. Martin Gelin, Natur och Kultur
Jag är Zlatan Ibrahimovic av Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz, Bonniers
Sanningens vägar – Anne Charlotte Lefflers liv och dikt av Monica Lauritzen, Bonniers

Barn- och ungdomslitteratur

Only väg is up av Emmy Abrahamson, Rabén och Sjögren
Jag blundar och önskar mig något av Moa-LinaCroall, Alfabeta
Jag älskar Manne av Pija Lindenbaum, Bonnier Carlsen
Elin under havet Sofia Malmberg av Raben och Sjögren
Jag är världen av Mårten Melin, Pegas
ABC å allt om D av Nina Umaja, Bonnier Carlsen

Återvinning: Utrensning

Så här dagen innan Bokmässan drar igång kommer en repris på Sofi Oksanens brutalt läsvärda bok, som tidigare recenserats på bokbloggen.com 2010. Det är min personliga favorit när det gäller nordisk litteratur utom den svenska. Norden är tema för årets bokmässa och imorgon är det alltså äntligen dags!!!

Aliide Truu hittar en dag en ung och medtagen kvinna utanför sitt hus på den estniska landsbygden. Efter mycket tvekan angående kvinnans ursprung och ärende hjälper hon henna in. Zara som kvinnan heter har inte hamnat hos Aliide av en slump, de är främlingar med gemensamma rötter. Zara som är på flykt från sin hallick håller till en början inne med uppgifter som tvingar den äldre Aliide att minnas sitt fasansfulla förflutna.

Aliides egen förmåga till rädsla var något som borde ha hört till en förgången tid. Hon hade lämnat den bakom sig och den hade ingenting att göra med några stenkastare. Men nu när en främmande flicka befann sig i hennes kök och spred ut sin nakna rädsla över vaxduken kunde hon inte torka bort den som hon borde ha gjort, i stället lät hon den slinka in mellan tapeten och det gamla klistret i gliporna som fanns kvar efter gömda och senare förstörda fotografier. Rädslan slog sig ner som i ett välbekant hus. Som om den aldrig hade varit borta. Som om den bara hade varit på besök någonstans och återvänt hem till kvällen.

Det självständiga Estland på 1990-talet möter sovjetrepubliken Estland efter andra världskriget genom de två kvinnornas gestalter. Under andra världskriget ockuperas Estland när Aliide är en ung kvinna. Hela tiden lever hon i skuggan av sin vackra och skickliga syster Ingel. Hon är kär i sin svåger som är ”vit” motståndsman, men hamnar själv i det röda lägret och träffar en hängiven kommunist. Det stalinistiska förtrycket med angiveri, brutala förhörsmetoder och arresteringar drabbar Aliide och hela familjen. Aliide bär en stor skuld trots att hon är offer.

Zara som är uppvuxen på andra sidan kontinenten i Vladivostok, träder in i vuxen livet ungefär samtidigt som kommunistsystemet brakar samman. En ny tid är kommen där unga drömmer om väst och allt är möjligt att sälja. Många unga kvinnor hamnar i traffickingnätet som styrs av maffian som tagit över säkerhetstjänstens förtryck.

Allt upprepade sig. Trots att rubeln var utbytt mot kronan, att stridsflygplanens turer över hennes huvud hade minskat och officersfruarna sänkt sina röster, trots att självständighetssången tonade ur högtalaren i Långe Hermann varje dag, kom det alltid en ny kromläderstövel, det kom alltid en ny stövel, likadan eller olik, den trampade på samma sätt över strupen.

Utrensning är en roman som griper över mycket och är oerhört gripande. Den skildrar både Estlands traumatiska historia och två kvinnor som inte knäcks trots övergrepp och förnedring. Istället plockar de fram en inre styrka för att ta kontroll över sina liv. Oksanen är redan en stor författare som i unga år nämns som en framtida kandidat till Nobelpriset. Efter att ha läst Utrensning är jag inte förvånad. Hon växlar mellan outtalat och poetiskt språk till rakt och brutalt, anpassat efter den situation som beskrivs och den karaktär som är huvudperson i handlingen. Förutom att Oksanen visar på stor berättarkonst tar hon också upp angelägna teman som är avgörande för människan och mänskligheten.

I taket lyser stjärnorna – Johanna Thydell

Ibland blir man tvungen att läsa skönlitteratur i arbetet som lärare. Till ett tema som vi ska ha kring levnadsvillkor, socialisation m.m. använder vi i år Johanna Thydells debut; I taket lyser stjärnorna.

Handlingen är säkert bekant för många, inte minst som boken fick Augustpriset och blev film. Jenna är 13 år och går i 7:an, hon funderar mycket på allt sånt som många tonåringar oroar sig för; hur man duger som person, hur man hittar kärlek, hur kroppen utvecklas osv. Förutom det tvingas hon också oroa sig för sin mamma som är svårt sjuk i cancer. M & M, Jennas mormor och morfar, tar hand om henne och allt praktiskt när mamma inte orkar, vilket inte alltid går helt smärtfritt. Jennas kompisrelationer skiftar också i och med att hennes intressen ändras.

Detta är en ungdomsbok som verkligen inte väjer för de svåra frågorna och den har gått hem hos de gymnasieettor som jag undervisar. Ur en 13-årings perspektiv skildras kärlek, svek, och sorg, vilket ibland blir mycket känslosamt oavsett läsarens ålder.

Återvinning: Jag var en arier

I en parallell verklighet har nazi-Tyskland vunnit andra världskriget och hela Europa lever i det tredje Riket. Thomas och Karin lever som par i 1970-talets nazi-Sverige och umgås i de ledande kretsarna. Thomas som arbetar som sportjournalist, är son till Kurt Robladh som är vän med führern. Efter Hitler, eller Den Gamle, har Albert Speer tagit över som ledare för Riket. Han har lyckats bygga ett välordnat och framgångsrikt samhälle efter ”befrielsekriget”. Sverige är ett av de mest pålitligaste länderna i Hitlers imperium och svenskarna ser också sig själva som urgermaner och förebilden för arier.

Sverige, det var en bundsförvant att räkna med. Sverige hade alltid varit en klippa, neutrala under kriget och kanske inte så samarbetsvilliga i början men ju närmare segern och fredsslutet, desto mer realistiska. Ett duktigt folk som gjorde upp på gatorna, sedan rättade sig förlorarna in i ledet. Utan Sveriges stålhårda, pålitliga stöd och rikliga naturtillgångar hade Riket inte kunnat vara vad det är idag, resonerar Speer.

Thomas får möjlighet att intervjua en f.d. straffånge och författare, Jan Sundberg i sin serie om idrottsminnen. I och med kontakten med Sundberg stöter han på allt fler uppgifter om vad som egentligen hände under kriget och i utkanten av Riket. De judar som överlevde har deporterats bortom Uralbergen och andra ”slaggfolk” har också rensats bort så att det ariska folkets ska kunna förfinas. Dessutom upptäcker Thomas att hans egen historia har förfalskats och hans världsbild raseras allt mer. Som sportjournalist har han relativt fria händer och kan använda sina reportage till att skildra sådant som inte hade låtit sig göras på annat sätt.

Karin får ett arbete som assistent hos sin favoritförfattare Ullman, som hon träffar via Thomas. Eftersom konsten och kulturen enligt Speer är samhällets fundament har författarna fått en särskilt upphöjd position i rådgivande församlingar. Själv är hon medlem i en hemlig antinazistisk motståndsrörelse som planerar ett attentat mot führern. Hennes uppdrag hos Ullman och Thomas upptäckter driver dem allt mer ifrån varandra trots att deras gemensamma nämnare blir fler.

Detta är inte den första kontrafaktiska romanen som skildrar en värld där nazismen har nått framgångar. Philip Roths Konspirationen mot Amerika är en annan och jag tycker inte att Samuelsson når upp till dess storhet. Men det är en intressant beskrivning av ett Sverige där den starkes rätt genomsyrar synen på människa och samhälle. Idag tar vi för självklart att vi har en av världens främsta demokratier där mänskliga rättigheter och jämställdhet är givna förutsättningar. Det är lätt att glömma att det för bara 60-70 år sedan fanns ett ganska utbrett stöd för den tyska politiken och inte minst den rasforskning där Sverige var ledande och fungerade som förebild. I Jag var en arier har man tagit forskningen ett steg vidare när alla barn får genomgå en skiktröntgen av hjärnan för att få ett utlåtande på den s.k. Kellerskalan som visar hur arisk man egentligen är.

Det är viktigt med litteratur som vänder på perspektiven och får läsaren att tänka. Detta är en sådan bok. Även om man som jag inte fångas så mycket av de inblandades öden, tvingas man ändå att fundera över hur tunt samhällets skydd mot totalitära tendenser är. När högerextrema rörelser avancerar i hela Europa krävs det att vi ser tillbaka och lär av historien så att en annan verklighet inte framträder.

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2009

 

Återvinning: Slutspelat

Vad skulle hända om Usama bin Ladin skulle bosätta sig i en svensk förort och genom gudomlig försorg begåvas med svenskspråkighet? Hur skulle en fanatisk terroristledare förändras av mötet med det svenska, liberala samhället? I Lena Anderssons Slutspelat är det den ökända terroristen Vladimir Ibn Nilad (lös anagrammet i efternamnet) som tillsammans med sina lojala vänner slår sig ner i en lägenhet i Tensta. Där planerar de nästa dåd som ska utplåna den världsliga mänskligheten för att komma till paradiset.

I Stockholm rakar Vladimir av sig skägget och går på gatorna som en vanlig man. Han lockas att se en Beckettpjäs och träffar därefter Kristina som är både prostituerad och intellektuell. Han dras till Kristina och upplever en stark konflikt mellan kärleken till Gud och kärleken till kvinnan. Kristina är inte troende men är beredd att ompröva vissa sanningar för Vladimirs skull.

Vladimirs vistelse i Stockholm blir inte som han har tänkt sig och de föreställningar han har burit med sig om livet efter detta kommer också på skam. Det är både religionskritik och ett försök att tränga in i terroristens psykologiska tillstånd. Under ytan uppfattar man också ett hopp om att även de mest extrema motsatser kan mötas och hitta godhet och kärlek hos varandra. Perspektiven vrids och vänds på t.ex. i Vladimirs möte med journalisten som hyllar den liberala demokratin men som inte står för den liberala politiken. För Vladimir kan det inte finnas olika tillåtna sanningar om det redan finns en gudomlig.

Vilket nedslående drag hos demokratin, att en valbar ledare inte kunde uppvisa ansiktsbehåring. Det var bara en känsla hos väljarna, en förnimmelse om något ohederligt byggd på empiri och avlagrade fördomar samt slutsatser som inte höll reda på vad som var det ena och vad som var det andra. Men folkets förnimmelser måste ledarna vörda och krypa för. Den som mött Gud däremot visste vem som var skickad att bestämma. Hur genant var det inte att ledare gjorde sig till folkets dressyrhundar.

I den hårdföra terroristcellen ryms mer tvivel än vad som är nyttigt för deras sak. Religiösa regler, attribut och föreställningar ställs på ända. Ett exempel är när Awazazir ifrågasätter alla nakna jungfrur som väntar i paradiset på martyrerna.

- Och det krävs enorma mängder flickor i himlen för att var och en av oss ska få vår beskärda del. De är med nödvändighet engångsartiklar och därför fordras för många för att det sa gå ihop. Jag frågar mig vidare: varför är det så bra att kvinnorna är nakna där, när vi vill att kvinnorna här inte ska få visa ens lillfingrets nagel? Och vart försvann deras kläder? För att komma ifråga måste de haft på sig en hel del.

Vladimir svarar att:

- Det är barnsligt att ställa sådana frågor. Att vara så konkret. Vi talar om Guds verk och Guds mysterium. Självklart är inte kläder ett problem för den som är utanför och bortom skapelsen.

Slutsatsen blir att paradiset är något som finns i våra föreställningar och endast där. Så småningom kommer människan skapa sig sitt paradis och kanske är vi redan där. Det blev inte bättre än så här…

 

En bok att drunkna i

I det lilla danska kustsamhället Marstal kretsar livet kring havet och sjöfarten. Männen försvinner i stora skaror iväg över havet och kvinnorna sköter livet i byn. Barnen saknar sina fäder och drivs på samma gång av en längtan att få följa i deras spår. Under 100 år och 700 sidor får man följa människorna i krig och fredstid. Berättelsen tar sin början i slesvig-holsteinska kriget 1948 där flera danska flottister tas som krigsfångar efter att deras skepp sänkts av tyska trupper. Det är en ganska humoristisk inledning som sätter tonen i boken som präglas mycket av magisk realism och absurda sammanträffanden.

Carsten Jensen är en skicklig berättare som låter sina karaktärer uppleva äventyr och dramatiska händelser. Det gör att man som läsare drunknar i sidorna och grips av människornas öden. Till en början känns personteckningen både lite parodisk och stereotyp, men ju djupare man dras ner mellan bokens pärmar så upptäcker man fler sidor hos karaktärerna. Det gör också att man får en relation till dem och berörs av deras lycka, lidande och sorg.

Karaktärerna avlöser varandra som huvudpersoner och vi får följa dem när 1800-tal går över i 1900-tal och två världskrig följer på varandra. Det är förändringarnas tid, men vissa saker förblir ganska likt. Havet är ständigt närvarande, liksom mycket av människornas bryderier och drömmar. När boken kommer i hamn på slutet knyts berättelsen ihop på ett vacker sätt som trots att det utspelas på 1940-talet säger en hel del om vår egen samtid. Tack vare satsningen på nordisk litteratur i år har jag hittat en dansk författare som jag säkert kommer läsa mer av!

Återvinning: No Country for Old Men

Llewelyn Moss råkar av en slump på flera döda män i ödemarken i västra Texas när han jagar antiloper. Det visar sig vara en knarkaffär som har gått snett, både pengar och heroin finns kvar. Moss faller för frestelsen och tar hand om pengarna, en portfölj full med stora sedlar. Vad han inte upptäcker är att väskan är försedd med sändare och ganska snart inser han att han är jagad av flera olika personer. Framför allt är den hänsynslöse psykopaten Chigurh efter honom. Den lokale sheriffen, Bell, försöker också hitta honom när han inser vilken situation Moss har försatt sig i. Bell följer i spåren efter Moss/Chigurh och bevittnar hur förödelsen sprider sig runt de två. Det är en våldsam historia som vevas upp.

McCarthy är en skicklig författare som skapar levande karaktärer och intressant prosa, men han är också en riktig dysterkvist. Precis som den utmärkta dystopin Vägen handlar No Country for Old Men om en värld i förfall, även om det ännu inte har kommit lika långt. Sheriffen Bell grubblar mycket kring mänsklighetens tillkortakommanden, ondska och ”det var bättre förr”.

Jag sa till en journalist här för en tid sen – en ung flicka, hon verkade trevlig. Hon försökte bara göra sitt jobb. Hon sa: Hur kommer det sig att du låtit våldet gå så långt i ditt county? Jag tyckte att det var en befogad fråga. Det kanske det var. Hur som helst sa jag till henne: Det börjar med att man struntar i om folk är ohövliga. Så fort folk slutar säga sir och ma´am, då är slutet nära. Det var vad jag sa till henne, jag sa: Det tränger ner i alla skikt. Du har väl hört talas om det? Alla skikt? Till sist råkar man ut för en så fullständig kollaps i affärsmoralen att det plötsligt sitter ett antal döda gubbar ute i öknen i sina fordon och vid det laget är det för sent.

Bell är uppgiven och känner att han slåss, både mot spöken och väderkvarnar. Nyckelordet är moral, vilket han anser är något som saknas i det land han lever i. Gud har abdikerat, Mammon styr och mänskligheten är förlorad. Han börjar ifrågasätta sitt yrkesval samtidigt som han mer och mer uppskattar stunderna med hustrun Loretta. Pessimismen blir lätt tröttsam och visserligen ställs många frågor kring världens tillstånd, men det ges inga positiva motbilder.

No country for Old Men är troligen mer känd som bröderna Coens film, vilken har hyllats väldeliga. Boken motsvarade inte de förväntningarna som filmens rykte ger den. Det ges inte mycket utrymme för hopp utan läsaren lämnas hängande i luften.

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2009

Återvinning: Jag vill inte tjäna

Den assisterande stadsläkaren i Uppsala, Stig Ekeberg, har fått den något tvivelaktiga uppgiften att ha uppsikt över stadens prostituerade. Tillsammans med polis patrullerar han stadens gator nattetid och en gång i veckan tar han emot dessa ”offentliga” kvinnor för ”besiktning”. En dag vädjar en ung kvinna som nyss kommit till staden, Sara Kristina Olofsdotter, om hans hjälp.

God morgon och ett ansikte skärt och lite svullet som ett nyläkt sår: är det herrn som är doktor och ingenting hade han egentligen att säga henne denna första morgon, han förstod inte då att hon stått där och väntat på honom, kanske i timmar, medan orden vändes som småsten i hennes mun.

Mötet med kvinnan som får hjälp med en av bieffekterna med att försörja sig som prostituerad, blir början till en svår period för Ekeberg. Han märker hur känsligt det är att associeras med dessa tabubelagda ting som dessutom är olagliga. Ryktena går och en tystnad fortplantar sig kring honom både i läkarkretsar och i relationen till hans hustru. Larsmo har skickligt beskrivit svårigheten med dessa tabun genom att inte alltid skriva rent ut vad karaktärerna ser och upplever. Det ger en känsla hos läsaren som blir tydligare än om allt hade redovisats i detalj.

Sara Kristina får flera gånger ta tag i sitt liv för att leva upp till sin devis: Jag vill inte tjäna. På samma sätt tvingas också Ekeberg hitta nya vägar för att återupprätta sitt renommé som läkare och sin roll som familjefar. Möjligen hittar han kraft i bekantskapen med den unga kvinna som han själv räddar.

Berättelsen skildrar ett Sverige i slutet av 1800-talet som inte liknar dagens. Synen på sexualitet är en annan. Klasskillnaderna är påtagliga och den starkes rätt mot den svage kan ta otäcka uttryck. Behandlingen av kvinnorna är praktisk från myndigheternas sida och mycket nedlåtande från de som utnyttjar deras tjänster. Ekeberg sätts på prov som läkare när han måste välja mellan att följa lagen och sitt samvete. Det är en stark historia om samhällets skuggsida och mänsklig moral.

Återvinning: Dragspelarens son

Baskien har en spännande historia och i Dragspelarens son lever huvudpersonerna mitt i den. Boken tar sin början på andra sidan Atlanten på en ranch i Amerika där Joseba träffar sin barndomsvän David i slutskedet av livet. Efter hans död får Joseba en bok av frun Mary-Ann, skriven på baskiska, som handlar just om dragspelarens son, David. Memoarerna efter David innehåller hans uppväxt såväl som anekdoter som spelat stor roll i hans liv. David växer upp med en far som, förutom dragspelare, också har varit en lokal politisk kraft på fascismens sida.

David tar efter faderns dragspelande, hela tiden med viss motvilja. Fadern är eventuellt skyldig till mord under inbördeskriget och när David får reda på det blir deras relation än frostigare än tidigare. Dragspelet får stå som symbolen för bandet mellan far och son som är svårt att bryta trots det som har hänt. Även om David helst vill slippa spela, slutar det oftast med att han fortsätter i faderns fotspår. Så småningom blir han också politiskt involverad, precis som sin far, fast på motsatt sida. Memoarerna är en uppgörelse med sitt ambivalenta förhållande till sin far och till det öde som följt av hans tillhörighet som baskisk övre medelklass. Han får gå i skola i San Sebastián, men längtar hela tiden till byn Obaba där han har sina vänner och sin morbror Juans gård Iruain.

Till en början blev det bara några enstaka eftermiddagar; därefter hela dagar; senare i slutet av juni när morbror Juan kom, blev det vistelser på tre, fyra dagar. Och dessa besök upphörde inte när examenstiden var över. Under sommarens lopp for jag många gånger fram och tillbaka längs vägen till Iruain.

Ángel – jag föredrar att omtala honom med hans förnamn framför att kalla honom ”far” – blev arg på mig: ”Nu ränner du på den där bondgården igen. Och dragspelet står där på stolen och skrattar ut dig.” Han kallade Iruain för ”bondgård” trots att där bara fanns hästar.

Davids berättelse löper parallellt med Baskiens och landar i den nationalism som uppstår ur det fascistiska förtrycket i Spanien. Betydelsen av att värna hemlandet och dess språk tar han med sig i flytten till ranchen Stoneham som han tar över efter sin morbror. Tillsammans med sina döttrar begraver han baskiska ord i tändsticksaskar för att de ska lära sig några av dem. När Joseba gräver upp en ask, efter Davids död, hittar han en benämning från ”det gamla språket” på fjäril – Mitxirrika. Han förklarar för Mary-Ann varför David använde baskiska, som hans fru och döttrar inte förstår, för att skriva sina memoarer:

”Att skriva på spanska eller på engelska skulle ha varit svårt för David”, sa jag. ”Vi är mycket få. Mindre än en miljon människor. Så fort en enda av oss överger språket får man en känsla av att han medverkar till dess utdöende.”

Det är en oemotståndlig berättelse om vänskap och kärlek. Men det är också en intressant skildring av hur tunn gränsen kan vara mellan kärleken till hembygden och politisk nationalism. Författaren tar som tur är ställning till vilka metoder som är rimliga i kampen för att försvara den egna ”nationen”, oavsett vilken sida man befinner sig på.

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2009

 

Återvinning: Vi måste prata om Kevin

Kevin Katchadourian ska fylla 16 om tre dagar när han genomför en massaker mot elever på sin skola. Hans mamma, Eva, bearbetar händelsen genom att skriva brev till fadern, Franklin, två år efter händelsen. Då har Kevin hamnat på ungdomshem och hon själv blivit dömd i en civilrättslig process som tagit ifrån henne det framgångsrika företag hon drev innan torsdagen. Breven som utgör boken i sin helhet är en genomgång av hennes eget liv och hur Kevin från födseln och framåt inte är som andra barn. Allt kokar ner i frågan: Varför?

Hela Evas redogörelse genomsyras förutom av en önskan att förstå, också av hennes skuldkänslor. Skulden gör att man som läsare först får intrycket av en efterkonstruktion som ska förklara och försvara ett ofattbart beteende hos sitt eget barn. Hon beskriver Kevin som ett illvilligt och beräknande barn redan från spädbarnsåren. Kevin verkar inte heller intressera sig för någonting, förutom Robin Hood som han bekantar sig med i samband med en sjukdom. Som läsare och förälder till ”normala” barn har man svårt att sätta sig in i och acceptera Evas bild av Kevin. Kan små barn verkligen vara så renons på nyfikenhet och så medvetet benägna att göra ont? Man får ifrågasätta sin egen människosyn när man följer Kevins uppväxt. I breven förändras emellertid Evas beskrivning efter hand och Shriver har skildrat de insikter som Eva gör på ett trovärdigt sätt.

Skolmassakrer börjar redan när boken utspelar sig 2000-2001 bli vardagsmat i USA och fenomenet sprider sig över världen. Detta är ingen verklig händelse som berättas, men det är en psykologiskt intressant bok om hur unga människor förvandlas till massmördare. I en intervju ger Kevin sin egen förklaring. Det nutida samhället skapar människor som blir vana vid att passivt titta på och man får svårt att hitta en mening med någonting. I sitt eget självförhärligande menar Kevin att i denna passivitet längtar man efter någon som honom. Rättsliga instanser, sociala myndigheter, media, folk framför TV:n och många andra får behov uppfyllda genom dramatiska händelser.

Boken är inte bara dramatisk eller en spekulativ berättelse om massmord. Det handlar mycket om föräldraskap och familjeliv och flera tabun avhandlas. Hur hanterar man att som nybliven förälder inte känna någonting för sitt barn? Framför allt, hur påverkar det barnet och relationen med den andra föräldern? Berättelsen har flera bottnar och några skruvar på slutet som höjde läsupplevelsen lite ytterligare.

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2009