Halloween: Stephen King och Joe Hill

Att Stephen King och hans son Joe Hill är stora favoriter hos mig kan knappast ha undgått någon som läser bloggen. När de båda skriver en berättelse tillsammans förväntar jag mig därför naturligtvis stor läsning. In the Tall Grass är den andra novellen som de ger ut tillsammans (den första var Throttle). Även om det finns saker som skiljer deras författarskap åt, så är det mer som förenar. Båda skriver skräck och gärna noveller som utforskar människans inre mörker. Denna novell är inget undantag.

Becky och Cal är syskon och väldigt nära varandra. De är ute på en road trip när de hör ett rop på hjälp från ett fält med högt gräs. De stannar och hör tydligare att det är en pojke som ropar, men konstigt nog verkar det som om hans mamma också finns inne i det täta gräset och uppmanar dem att inte komma till undsättning… Becky som är gravid ger sig ut i fältet, liksom Cal som håller ett lite högre tempo och de båda kommer ifrån varandra. Snart inser de att det inte är helt lätt att hitta i gräset och att deras sinnen dessutom verkar svika dem. Någonting i gräset vill att de varken ska hitta pojken eller vägen tillbaka till bilen.

King och Hill sparar verkligen inte på blod och brutalt äckliga scener när de beskriver hur Becky och Cal fångas av gräset och det som sedan sker. Hela berättelsen känns som en variant av Kings tidigare novell, Children of the Corn. Förutom det stora fältet där man kan gå vilse, finns det inslag av någon sorts religiös påverkan som påverkar de som har oturen att hamna där. Likheter finns också med andra noveller där gränsen mellan verklighet och mardrömmar suddas ut och karaktärerna börjar inse att de är på väg att förlora förnuftet.

In the Tall Grass är en novell där man verkligen känner igen King och Hill. Verkligheten skevar och på ett effektivt sätt skrämmer de läsaren från vettet, eller så blir man åtminstone ordentligt illamående. Båda två har skrivit bättre noveller än denna, men det var fullt godkänd underhållning så länge det varade.

Detta är ett av inläggen i Halloween-specialen som pågår 27/10-4/11.

Halloween: 3 x Rysare i repris

I samband med min Halloween-special tänkte jag sammanfatta min utmaning tre-på-tre när jag läste om tre rysare som varit gamla favoriter. Det är lite speciellt att läsa skräck som man tidigare har läst, då en del av charmen är att inte veta hur berättelsen ska utveckla sig. Spänningen är som bekant bäst innan monstret har visat sig eller när man lever i ovisshet om ifall karaktärerna ska klara sig. Av den anledningen brukar jag försöka låta det gå ganska länge innan jag läser gamla böcker. Risken man tar då är att man växer ifrån boken. Vissa berättelser tar man till sig vid olika tillfällen i livet och jag uppskattar inte alltid samma saker nu som för 10-20 år sedan… Å andra sidan finns också chansen att få återuppleva en storartad läsupplevelse, eller kanske upptäcka nya sidor av berättelsen.

Utmaningen som Pocketlover satte igång pågår hela november ut,  man jag kunde inte riktigt hålla mig, utan blev klar redan i oktober. Här är de tre böcker som jag läste, med länkar till respektive inlägg:

Den första boken blev Lida av Stephen King. En typisk skräckbok där man emellanåt hoppar till av läskiga överraskningseffekter. Då jag hade berättelsen i hyfsat minne blev det ingen skrämselhicka andra gången jag läste den. Istället blev upplevelsen denna gång att ta del av Paul Sheldons tankar kring skrivande, litteratur och förhållandet mellan författare och läsare. Dessutom skulle jag gärna läsa böckerna om Lida någon gång…

Läsningen av den andra boken, Väktare av Dean Koontz, misstänkte jag skulle leda till en strykning från favoritlistan. Som 15-åring älskade jag berättelsen om den intelligenta hunden och monstret som hade rymt från ett laboratorium som pysslade med genteknik. Det blev som jag trodde att boken inte längre gav mig så mycket, även om det fanns viss spänning ibland.

En favorit som däremot höll var Låt den rätte komma in. Tillsammans med avslutningen av Stephen Kings The Dark Tower var John Ajvide Lindqvists berättelse om vampyren i Blackeberg bästa läsupplevelser under 2005. Kanske upprepas det också i år.

 

 

Detta är ett av inläggen i Halloween-specialen som pågår 27/10-4/11.

Återvinning: Under kupolen

Dale ”Barbie” Barbara är på väg att lämna småstaden Chester Mills där han jobbat som kock. Just när han närmar sig stadsgränsen sänker sig en kupol som stänger in hela staden likt en osynlig ostkupa. Det första han ser är ett murmeldjur som delas på mitten av kupolen, det andra ett flygplan som störtar. Kupolen ger förutsättningarna för att beskriva en innesluten stad med rädda invånare och en värld utanför som tittar på. Två frågor blir viktiga att lösa för Chester Mills ledande personer, bl.a. den osympatiske Jim Rennie som är bilhandlare, vice borgmästare och i praktiken högsta hönset; vem har skapat kupolen och hur kan man få bort den igen? Flygkraschen och attacken mot civila får naturligtvis amerikanerna att misstänka terrorister för det som hänt och armén engageras i fallet, liksom hela landet. Barbie som tjänat i armén i Irak utses på order av president Obama att ta över ledningen i staden, men hamnar i en förödande maktkamp med Rennie som själv letar syndabockar.

När folket i Chester Mills drabbas av förvirring och panik söker de sig till en stark ledare något som Jim Rennie utnyttjar. Han tillsätter en marionett som polischef och bygger upp en egen polisstyrka bestående av unga, våldsamma män som inte ifrågasätter order, hur märkliga de än ter sig. Istället för att arbeta för lugn och ordning i staden trappas motsättningarna upp mellan gott och ont. En av Kings starkare sidor är att bygga upp trovärdiga och intressanta karaktärer och det goda eller onda finns i alla stadens invånare och drar dem åt olika håll. Det är en fördel med dessa stora episka berättelser där författaren har tid att rita upp de olika personerna och organisera deras inbördes relationer. Man får känslor för alla inblandade trots att de är ganska många och det som de utsätts för berör. En känsla som dominerar läsningen av denna bok är frustration, över att de som vill tänka klart och göra gott hela tiden utsätts för egoistiska, cyniska eller bara fega människor som förstör möjligheterna att lösa den svåra situationen.

Med hjälp av en kupol över en småstad i Maine (var annars) lyckas King med att berätta mycket om vår samtid. Amerikansk utrikespolitik i form av Irakkrig och rädsla för terrorism ligger som en bakgrund genom hela boken. Jim Rennie som allt mer utvecklas till en despot genom berättelsen är också starkt involverad i den fundamentalistiska kyrka som har samlat många medlemmar. Han låter tron motivera politiska beslut och rättsväsendet förändras till ”skjut först – fråga senare” och ”guilt by association” som gör det lättare att fängsla människor på lösa grunder. ”Allt för stadens bästa” är mottot och alla som protesterar mot polisens provokationer och rättsliga övertramp ses som möjliga förrädare. Den kritiska lokaltidningen utsätts också för påtryckningar. Händelseförloppet i boken visar tydligt varför det är viktigt att följa regler om rättssäkerhet, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, särskilt vid krissituationer. Det finns många paralleller med den tidigare administrationen i USA även om det i denna berättelse är tillskruvat några varv. Det är också en kommentar till klimatförändringar, trots instängdheten fortsätter många av Chester Mills invånare att använda bilen…

Detta är en klassisk stor King-roman, både i volym (1074 sid.) och innehåll och det enda som inte riktigt känns helt klockrent är själva kupolen. Den är inte trovärdig när den slår ner över Chester Mills och förklaringen av dess existens är inte heller riktigt tillfredsställande. Bortser man från det, (även om det är en förutsättning för hela berättelsen…) så får man en spännande, omtumlande, tänkvärd och ganska skrämmande läsupplevelse!

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2009

3x Rysare i repris: Lida

Ett kriterium för att jag ska ge en bok högsta betyg är att den ska vara värd att läsa igen och att den då helst ska vara lika bra. Eftersom jag sällan tar mig tid att läsa om böcker har jag nu ändå plockat ut tre favoritrysare som jag ska ta mig an igen. Pocketlover utmanade i tre på tre och jag valde ut en bok vardera av Stephen King, John Ajvide Lindqvist och Dean Koontz. Det är tre böcker som jag har gett högsta betyg och ansett som några av mina favoriter vid olika tidpunkter i livet.

Först ut blev Lida av King och jag tror att berättelsen är ganska känd, framför allt efter filmatiseringen med en brutalt bra Kathy Bates i den ena huvudrollen. Författaren Paul Sheldon kör av vägen en vinterdag efter att ha skrivit färdigt en ny roman. Han räddas av sitt största fan, Annie Wilkes, som visar sig vara galen. Hon låser in honom i ett rum och vårdar honom efter bilkraschen. Dessutom tvingar hon honom att återuppliva romanfiguren Lida, som han skördat stora framgångar med och som han tog död på i den sista boken. För att hålla Annie på gott humör (hon är inte snäll när hon är arg…) spelar han med, samtidigt som han bättrar på sin fysik och försöker hitta en väg ut ur sitt fängelse.

Första gången jag läste Lida så var det en otroligt nervkittlande upplevelse. Den känslan är svår att återskapa när överraskningsmomenten i boken redan är avslöjade vid omläsningen. Istället återupptäckte jag hur mycket boken handlar om Paul Sheldons tankar kring författande och läsande. Han jämför sig själv där han sitter fången hos Annie med Sheherazade i Tusen och en natt. På samma sätt som i den gamla sagan använder han berättandet för att befria sig själv. Han inser också att han måste vara sann i sitt berättande annars avslöjas han av ”sitt största fan”. Det är naturligtvis allegoriskt som bara den när King skildrar författarens våndor och förhållandet till sina läsare.

Även om det blev en annan läsupplevelse än den första, så håller Lida fortfarande och femman i betyg är intakt om än något naggad i kanten.

Återvinning: Duma Key

Att överleva en olycka är inte alltid till sin fördel. Edgar Freemantle som är byggnadskonstruktör blir överkörd av en lyftkran och förlorar sin högra arm, minnet delvis och sin fru i skilsmässa. Deprimerad och nedbruten beslutar han sig för att hyra ett hus vid Duma Key i Florida för rehabilitering. Han börjar måla tavlor, vilket får honom på bättre humör och läker hans kropp och själ. Dessutom träffar han en ny god vän, Jerome Wireman, som alltid har ett talesätt på lager för att understryka en situation eller företeelse. Hans dotter Ilse kommer på besök, men verkar vara hotad av något på ön.

Duma Key är givetvis en skräckroman med mycket övernaturliga inslag. Men framför allt skulle jag vilja säga att det handlar om konst. Det är ett försök att berätta om konst, hur den blir till, vad den betyder och vad den kan åstadkomma. I boken ägnar sig konstnären Freemantle åt teckning och målning, men det skulle lika gärna kunna vara författande eller något annat. Eftersom Freemantle brottas med ett sämre minne efter olyckan kretsar en hel del av hans vardag kring minne och minnesförluster. Minnet är viktigt för att kunna uttrycka sig konstnärligt och vid något tillfälle säger Elizabeth Eastlake, ägaren till ”Big Pink”, att ”Konst är minne” och ju klarare minne desto klarare konstverk.

När Freemantle målar märker han snart att han kan se in i framtiden i sina tavlor och t.o.m. förändra den. Att bra konst kan förändra världen är väl känt och han kan på ett mycket konkret sätt ändra på saker och ting bara genom att måla det. Därför har konstnären också ett ansvar att hålla sig sanningsenlig. Det är något som King ofta återkommer till, att i hans fall skriva sanna berättelser i den meningen att det som uttrycks är äkta. Eftersom det man gör kan påverka många människor och inte minst måste man som konstnär leva med sina verk. Freemantle blir inbjuden att ställa ut sin konst och gör stor succé, till hans familjs stora olycka…

Onda krafter härjar vid Duma Key och Freemantles nya gåvor är inte enbart hans egna utan utnyttjas av dessa krafter. Det är spännande och gripande när berättelsen om Freemantle varvas med Elizabeth Eastlakes gamla historia. Hon slog i huvudet som tvååring och fick tillbaka minne och förmågor genom att teckna. Hon slutade igen när hennes systrar drunknade i havet på ett dramatiskt sätt. Elizabeth visade sig ha liknande gåvor som Freemantle, båda efter att ha varit med om olyckor, brutna människor som är speciella människor. Även om upplösningen inte följde upp den första 2/3-delarna av boken på samma utmärkta sätt var det en upplevelse att läsa Duma Key. Man kan bara instämma i lovorden från Marcus Birro och P.O. Enquist på omslaget, de är väl förtjänta.

Min Det-analys från 1995

Jag insåg efter det att jag hade skrivit om min upplevelse av att läsa om Det 20 år efter första gången, att jag faktiskt också hade skrivit om detta i mitt specialarbete på gymnasiet. Redan då var jag fanatisk Stephen King-läsare och producerade ett 50-sidigt arbete om honom som jag tror överraskade min lärare till att höja betyget i svenska. Jag letade fram arbetet och här följer det avsnitt i specialarbetet som handlar om Det och det har ganska mycket likheter med förra inlägget:

Jag anser att en av Kings romaner är värd ett eget kapitel. Oavsett vad man tycker om skräckböcker, tror jag att man håller med om att det är en prestation att skriva ett verk som ”Det”. Jag tycker t.o.m. att titeln på den nästan 1200 sidor långa romanen vittnar om att boken är ett mästerverk. Den svenska titeln är ”Det”, på engelska heter boken ”It”, och den tyska översättningen har fått namnet ”Es”. En mer neutral titel går knappast att hitta, och ändå känns ”Det” så skräckinjagande på något sätt. Naturligtvis har det delvis att göra med författarens namn. Men just för att ordet är så intetsägande och inte går att greppa, känns det med detsamma att det döljer sig något kusligt mellan pärmarna.

Fyra år tog det för King att skriva ”Det”, vilket säger en hel del om det stora arbete, som har lagts ner i boken. ”Det” är framför allt ett försök från Kings sida att definiera begreppet ondska. Var kommer ondskan ifrån? Vad är ondska? Hur bekämpar man ondskan? Dessa frågor och många fler, vill King besvara genom ”Det”. För att lättare kunna beskriva ondskan använder han barn som huvud-personer.

De sju barnen bor i den lilla staden Derry, som ungefär vart 27:e år råkar ut för en brutal och okänd mördare. Alla sju barnen känner sig utstötta och miss-lyckade. Därför har de samlats i ett gäng, som de själva kallar ”Förlorarna”. Medlemmarna i Gänget är Bill Denbrough, Richie Tozier, Ben Hanscom, Eddie Kaspbrak, Stanley Uris, Mike Hanlon och Beverly Marsh. Bland dem kan vi hitta de flesta anledningar, som man kan ha för att mobba eller reta någon. Här finns fetknoppar, glasögonormar m.m. Men tillsammans känner de en gemenskap och de ställer alltid upp för varandra. När Det dyker upp på 50-talet och dödar bl.a. Bills bror, Georgie, svär gänget att de ska leta reda på monstret och döda Det. Det är nu man ser fördelen med att vara barn. Man tror ofta på det, som av vuxna avfärdas som fantasier. Det är just det som är det fina i kråksången, barn använder fantasin för att lösa verkliga problem. När frågan kommer upp hur man ska bära sig åt för att döda Det, är svaret självklart. Hur dödar man ett monster? Med silverkulor såklart, det vet väl alla? Eftersom Det dyker upp i olika skepnader, oftast som clownen ”Snåljåp”, vet gänget var de kan hitta Det. Deras jakt tar sin väg ner i kloakerna under Derry och de lyckas skrämma iväg Det ner någonstans i underjorden. Men Det är inte död. Därför svär de en ed, att ifall Det återvänder ska de samlas för att återigen besegra ondskan.

Det kommer tillbaka 27 år senare och likadant gör ”Förlorargänget”, vars medlemmar knappast är förlorare längre. Bill är en känd författare, Richie har en egen TV-show och är en populär stå-upp-komiker, Ben har blivit en välbetald arkitekt etc. Det är emellertid en som inte når Derry efter att ha pratat med Mike Hanlon, som är ende kvarvarande Derry-bo av de sju. När Stanley Uris har avslutat telefonsamtalet med Mike, tappar han upp ett bad åt sig och tar självmord genom att skära av underarmarnas pulsådror, både på tvären och längden. På badrumsväggen står ”Det” skrivet med blodiga versaler… Med decimerat manskap och sämre fantasi p.g.a. åldern går, de numera sex till antalet, förlorarna en svår och oviss kamp till mötes. Ska de lyckas besegra Det ännu en gång?

Det antar hela tiden olika skepnader, och oftast är det personernas egna fantasi-bilder som Det visar upp. Fantasin är det mest framträdande i ”Det”. Tron kan försätta berg heter det, och i ”Det” är den tesen gällande i allra högsta grad. Man använder ramsor för att skrämma ondskan, Eddie riktar sin inhalator mot Det och skriker: ”Detta är batterisyra!”. Det överraskade inte mig speciellt mycket när också det hjälper som vapen mot Det.

Jag tycker ”Det” ger en klar bild över vad ondskan är. I boken förklarar Bill att Det är Derrys psyke och själ, dvs. Derry och Det är samma sak. Då och då kryper monstret fram för att skaffa föda, och på så sätt leva vidare. Det gör Det genom att döda, framför allt barn. Min tolkning av det är att ondskan bor inuti alla människor och ibland visar det sig i våldshandlingar eller liknande. Ondskan är egentligen inget väsen, som styr människan till att ta sig för saker som att förstöra och döda. Det är tvärtom så att de onda handlingar människan utför föder ondska, som påverkar fler att använda våld eller på annat sätt göra ont. Vad King menar med ”Det” är att man inte får blunda för ondskan och stå handlingsförlamad. För att inte de representanter som företräder onda krafter i samhället ska kunna härja fritt, krävs det att vi genomskådar de attraktiva erbjudanden och löften vi får. När vi har gjort det måste vi bekämpa det som strävar mot kaos och oreda i samhället. Om vi ska lyckas med det är det viktigt att alla ställer upp för varandra, och att man tillsammans aktivt hjälps åt för att övervinna ondskan. Här ser vi, precis som i ”Pestens tid” en kamp mot det onda och hur viktigt det är att man tar ställning, så att godheten kan överleva.

”Det” är inte bara en berättelse, utan flera episoder som har förts samman med historien om Det, som är den röda tråden i boken. På olika sätt har King fogat in upplevelser, som Förlorarna har varit med om i andra sammanhang, och påhittade historiska berättelser, i den huvudsakliga handlingen. Dessutom finns det, som i alla King-böcker, detaljer som är tänkvärda. Förlorarna har en diskussion om pistoler, som slutar i att man är överens om att pistoler är till för att döda, och inget annat. Man kan ju inte gärna använda den till att tända cigaretter i alla fall… Det är ett exempel på den klarsynthet King vill visa att barn har. Varför tillverkar man något som enbart är gjort för att döda människor? Det är helt absurt, och ändå har man inte tänkt på det viset, innan King, på barns vis, avslöjar faktumet för en.

Jag vill avsluta kapitlet om ”Det” med en haiku (japansk dikt med sjutton stavelser i), som Ben skrev i hemlighet till Beverly. I vanliga fall är jag inte mycket för dikter, men denna kändes äkta på något sätt (även fast den är påkommen i huvudet på en författare, som själv kanske inte menade så mycket med den).

Ditt hår är vintereld

januariglöd

Mitt hjärta brinner och.

Det: andra sommaren

Var tredje decennium hemsöks staden Derry av ett monster som har sin hemvist under staden. Den tar gestalten av en clown och favoritfödan är barn. Ett av de barn som råkar illa ut i inledningen av Det är George Denbrough, sex år. I den numera klassiska inledningsscenen jagar han en pappersbåt i regnet och hamnar vid en avloppsbrunn där båten försvunnit. För första gången möter läsaren Pennywise, clownen som lockar till sig George. Pappersbåten hade Georges storebror Bill gjort och han tillsammans med sex andra barn som närmar sig tonåren bestämmer sig för att jaga och försöka döda Det. 27 år senare när alla sju är spridda över världen samlas de igen för att fortsätta kampen mot monstret. Parallellt får läsaren följa ”förlorar-gänget” 1958 och 1985 i nästan 1200 sidor.

Mitt minne av första gången jag läste det för ungefär 20 år sedan är att jag var fullkomligt fast de sista 600 sidorna som jag sträckläste på en helg. Nu när jag åter öppnade boken var jag inte lika uppslukad av berättelsen, den hade nog tjänat på att kortas lite grand för att bli mer spänstig. Samtidigt är det en sagolikt bra rysare där karaktärerna får stort utrymme att presentera sig för läsaren och man lär känna de sju olika personligheterna så mycket att det blir viktigt hur det går för dem.

Bill, Eddie, Beverly, Ben, Mike, Stan och Richie är sju ganska vanliga barn och alla har de någon egenskap (stamning, fetma, mörk hudfärg, judisk härkomst m.m.) som gör att de blir tacksamma måltavlor för Henry Bowers, stans tonårsgangster, och hans kompisar. Tillsammans inser de dock att de blir starka och modiga nog att stå emot faror som hotar dem. Det ger dem också en tro på sig själva att övervinna ondskan, en form av barnatro som är temat för boken och ett medel i kampen mot Det. Frågan är om de 27 år senare har kvar samma tro?

Även om det inte följer cykeln i Derry, återvänder jag för att möta Det efter 20 år och det blir också en resa tillbaka i tiden för egen del. Det är ibland intressant att ta upp böcker lång tid efter att man läste dem för första gången, då det blir som ett fönster till det egna förflutna. Kombinerat med att man läser om barnen och hur de ser på världen, minns jag lite av hur man själv upplevde omgivningen och uppväxten när jag läser boken. Det är samma känsla som när en låt, en doft eller något annat väcker minnen till liv som man inte riktigt är medveten om längre. På samma sätt är det för gänget i Det när de återvänder till Derry efter lång bortavaro, minnena från sommaren -58 kommer tillbaka till dem gradvis.

Ett genomgående tema i Det är att ondskan kommer i olika former och ser olika ut. I många scener i boken får vi möta Det i olika skepnader genom ögonen på bokens karaktärer. Det finns ändå en viktig sens moral i boken om hur goda människor tilllsammans kan övervinna hemskheter. Det finns en solidarisk grundtanke som tilltalar mig. Ensam är inte stark, även ett gäng förlorare kan bli vinnare om man ser olikheter som någonting bra och man står upp för varandra.

Återvinning: Blaze

Blaze, eller Clayton Blaisdell Jr som han egentligen heter, är en stor kille med ett hål i pannan efter det att hans pappa slängt honom ner för trappan. Blaze får en hjärnskada och stannar i den mentala utvecklingen, även om hans minne är skarpt. Han åker in och ut på ungdomshem och där får han ta del av kunskaper av kriminella kamrater. Bästa kompisen, George Rackley, kommer på den lysande idén att kidnappa barnet till det stenrika paret Gerard. Innan de hinner genomföra det planerade brottet som ska göra dem rika dör George. Blaze fortsätter ändå, nu med Georges röst som vägleder och kritiserar honom. Vad Blaze inte har räknat med är att han ska bli så fäst i bebisen Joe…

Blaze är den efterblivna pojken med en utsatt barndom som blir brottsling. När han kidnappar ett barn till en rik familj blir han naturligtvis jagad av ett stort polisuppbåd. Bachman beskriver händelseförloppet utifrån Blazes perspektiv med stor medkänsla, trots det vidriga brottet. Med den förmåga som Blaze har, tar han hand om lille Joe och försöker samtidigt få lösensumma från honom. Som läsare känner man med Blaze och det är vad som håller berättelsen intressant. Det är inte polisjakten som är spännande utan hur Blaze ska ta hand om Joe och försöka reda ut den knipa han har satt sig i.

I inledningen av sin numera otroliga författarkarriär drabbades Stephen King av skrivkramp. Då föddes pseudonymen Richard Bachman som skulle lösa upp den. Blaze är en roman som påbörjades för många år sedan, men som King nyligen skrev färdigt, bl.a. för att stödja en fond till minne av en kollega som drabbats av en olycka.

Bachmans historier har ofta något sorgligt över sig. Han skriver om tragiska människor och samhällen som är på väg att möta undergången. Ett annat exempel som också har blivit film med Arnold Schwarzenegger är Den flyende mannen/The Running Man där en dödsdömd får chansen i ett TV-program att bli fri om han lyckas hålla sig levande på flykt, i direktsändning. Blaze är en helt okej historia som griper tag emellanåt, men kanske inte riktigt lika bra som Bachmans övriga böcker.

 

Återvinning: Liseys berättelse

Stephen King är skräckförfattaren som alltmer börjar accepteras i lite mer vida litterära kretsar. Härom året fick han till exempel ett prestigefyllt pris för sitt bidrag till amerikansk litteratur, vilket i och för sig inte var helt okontroversiellt. Med Lisey´s berättelse kommer han troligen än mer bli uppskattad som författare. Det är en underbar historia om kärlek, saknad, sorg, skräck och inspiration.

Lisey Landon är änka efter författaren Scott och berättelsen tar sin början när hon städar ur hans arbetsrum. Idén till boken fick King i samband med att han nästan blev ihjälkörd av en bil som kördes av en påtänd man. När han kom hem efter olyckan märkte han hur hans fru Tabitha hade städat i Kings arbetsrum. King har själv åtskilliga gånger påpekat att Scott och Lisey inte är han själv och Tabitha. Ändå kan man inte hjälpa att man funderar över hur mycket som är hämtat från deras relation. Lisey hittar en ”bool”, en sorts skattjakt, som Scott lämnat efter sig. Det leder till en nostalgitripp där deras händelserika tid tillsammans repeteras. När Lisey tänker tillbaka på sitt liv med Scott, känns det oerhört personligt eftersom man får ta del av deras allra intimaste stunder. På det viset kan man också mycket påtagligt känna Liseys sorg.

Samtidigt som Lisey minns och bearbetar sorgen efter Scott har hon två andra problem. Hennes syster som har en psykisk sjukdom hamnar i ett katatoniskt tillstånd och behöver hjälp som bara Lisey kan ge. Dessutom har en fanatisk beundrare till Scott börjat hota och trakassera henne, vilket bidrar till en krypande spänning i boken. För att klara av att hantera allt i sitt liv tar Lisey hjälp av den parallellvärld som Scott presenterade för henne och som han kallade Boo´ya Moon. Det är naturligtvis ingen King-berättelse utan en del övernaturligt. Ibland kan trovärdigheten i denna andra värld kännas som ett gränsfall. Men som symbolisk värld fungerar den utmärkt, eftersom den innehåller mycket av de erfarenheter som människor bär med sig. Scott förklarar att han hämtar sin inspiration och sina berättelser i denna värld och för de som kommer dit känns det som en underbar plats. Naturligtvis bor det också monster i denna värld som man måste kämpa mot, kanske en symbol för de mer vardagliga prövningar och den ångest man kan uppleva i vår vanliga värld.

Lisey´s berättelse är kanske Kings bästa bok hittills och ligger i alla fall på min topp-5-lista. Då har jag läst det mesta som han har gett ut. Det var en känslomässig berg-och-dalbana på drygt 500 sidor.

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2007

Det mörka tornet 4,5

 

The Dark Tower är det stora verk som Stephen King tog sisådär 30 år på sig att färdigställa. Förutom de sju huvudböckerna i serien finns många kopplingar till Mid-World i andra av hans böcker också. Därför undrade man om det verkligen var nödvändigt med ytterligare en volym. Alla som följer Kings utgivning vet att han inte utgår från ”Less is more”, så visst blev det en fortsättning på berättelsen om Roland och hans Ka-Tet som strävar mot det mörka tornet. Eller egentligen ska man placera The Wind Through the Keyhole mellan fjärde och femte boken i serien tidsmässigt, då gänget är på väg till Calla.

Roland och de andra tvingas ta skydd i en stenbyggnad för att undkomma en fruktansvärd isstorm som förstör det mesta i sin väg. Runt elden som de gör upp för att hålla värmen berättar Roland om hur han som ung fick i uppdrag att leta efter ett människomonster som brutalt mördade människor i en stad som tjänade under Gilead. När han då satte ett vittne, en elvaårig pojke, i skyddshäkte berättade han The Wind Through the Keyhole för honom. Berättelsen handlar om Tim, vars far dött och hans plats tas av dennes vän. Snart börjar styvfadern bli en diktator i hemmet och Tim börjar dagdrömma om sätt att bli av med honom. När en skatteindrivare av den mer annorlunda typen visar Tim att pappans död inte gick till så som det hävdats, beger sig Tim ut på en vandring för att hitta svar hos en magiker. Det visar sig att indrivaren har lurat honom och Tim får kämpa och ta hjälp för att försöka överleva strapatsen.

Det är sann berättarglädje i denna bok som alltså innehåller två spännande sagor med mycket övernaturligheter och människor som ger sig in i kampen mot ondskan. Det går nog att läsa denna bok fristående och få viss behållning av den. Men det är klart att det framför allt är Dark Tower-fantaster som mest kommer att uppskatta att återse Roland, Eddie, Jake, Susannah och Oy igen. Det är fantastiskt att åter få uppleva stämningen i Mid-World, en värld som är annorlunda mot vår.