Återvinning: Att våga hoppas

Inatt ska Barack Obama hålla sitt tal inför Demokraternas konvent som deras presidentkandidat. Det ser ut att bli ett jämnt presidentval denna gång och många är besvikna över att Obama inte har kunnat leva upp till förväntningarna på honom. Man ska komma ihåg att han fick ta över ett moras efter Bush som förvärrades ytterligare genom en finanskris som just hade briserat. Visst hade man hoppats mer, t.ex. vad gäller hanteringen av Guantánamo och aktionen mot Bin Laden. Men för en gångs skull känns det som att Amerika är på rätt väg och det behövs nog minst fyra år till för att komma till rätta med ekonomin m.m. Här följer mitt inlägg om Obamas bok Att våga hoppas som jag skrev för bokbloggen.com 2009:

Idag svär Barack Obama eden som Amerikas nyvalde president. Han har skrivit historia, inte bara som politiker utan också som författare. Att våga hoppas är skriven efter det att han blivit invald och verkat i senaten i några år och efter det att han höll sitt omskrivna tal vid demokraternas konvent 2004, då han blev känd för en större publik. Även om han själv inte vill kalla det för ett politiskt manifest har boken ändå blivit en riktningsvisare för vilken politik han står för.

Många har naturligtvis höga förväntningar på Obama som tar över efter en president som både världen och en stor del av amerikanerna har lärt sig att förakta och parodiera. Det blir troligen hans största utmaning, att i tider av ekonomisk kris, stora budgetunderskott, två krig kunna leverera förbättringar. Det finns också en risk som han skriver om i boken att man tillskriver honom uppfattningar som han bör ha som liberal. Obama har varit tydlig med att han vill söka förstå olika grupperingar och det kan nog komma att störa hans anhängare.

Obama vill få läsaren att förstå några saker om politik. Det är inte så svart eller vitt som det framstår när olika sidor försöker vinna i en debatt. Verkligheten är mer komplicerad än så och det borde fler politiker inse. Att inte alltid leta fel hos motståndaren utan att faktiskt se till vad man kan komma fram till gemensamt, är en attityd som är ledstjärna för Obama. Det vill han ska prägla amerikanernas syn på varandra och även i kontakter med andra länder.

I boken finns många förslag till förändring, men framför allt är det en diskussion om politikens former. Obama är knappast ensam om att anklaga Bush-styret för att ha misshandlat den amerikanska konstitutionen och dess grundläggande värderingar. Han påpekar det ganska självklara i att för att kunna hävda demokrati och mänskliga rättigheter så måste man leva upp till det även när det känns obekvämt:

Och varför ska vi göra på det viset? Jo, för att ingen har mer att vinna på att världens ”trafikregler” följs än vi. Vi kan inte få folk att bli anhängare av detta regelsystem om vi själva beter oss som om det gäller för alla utom oss. När världens enda supermakt däremot frivilligt lägger band på sig själv och följer de internationellt överenskomna normerna skickas en signal om att dessa regler är väl värda att följa, och då neutraliserar vi terroristernas och diktatorernas argument om att systemet enbart skulle vara verktyg i händerna på den amerikanska imperialismen.

Boken har många intressanta resonemang kring livschanser, tro, familjen, internationella frågor och ras. För den som är lite intresserad av politik och i synnerhet amerikansk sådan är detta en välskriven bok. Obama är en intelligent och balanserad politiker. Det är väl bara att våga hoppas på att han också blir den president som kan genomföra det ambitiösa program som han lägger fram i boken.

Återvinning: Någon vakar i natten

En olycka inleder denna bok som kretsar kring familjen Doyle. Efter det att Tip, en av f.d. borgmästaren Bernards två svarta adopterade söner, räddas av en okänd kvinna från att bli påkörd av bilen som dyker upp i snöovädret, följer ett händelserikt dygn. Tip och hans bror Teddy är moderlösa sedan barndomen, men den dramatiska händelsen som sker efter ett tal av politikern Jesse Jackson får dem att fundera över sin bakgrund och framtid. Den okända kvinnan visar sig stå närmre familjen Doyle än de vetat om och hennes osjälviska handling blir mer förståelig. Kvinnans 11-åriga dotter, Kenya, lämnas ensam vid olycksplatsen och det blir självklart för Doyles att ta hand om henne medan mamman väntar på operation.

Mötet med Kenya rör om i en familj där fadern har politiska ambitioner för sina söner, men de har själva andra drömmar. Tip lever för sina fiskar som han har ett stort vetenskapligt intresse för. Teddy hyser en stor religiös övertygelse, något som har utvecklats mycket i hans nära relation till moderns morbror, fader Sullivan. Bernard har en komplicerad relation till sin biologiska son Sullivan som bidrog till hans fall från posten som Bostons borgmästare. Sullivan dyker upp på trappan till deras hus samma dygn som olyckan, efter att ha arbetat som volontär i Afrika under flera år. Genom Kenya och i speglingen av hennes liv får vi veta mycket om dessa personers drömmar, hemligheter och känsloliv. Beslut och händelser i det förgångna får stor verkan i nuet och oftast finns det samband som har med etnicitet, kön och klass att göra.

Det största felet med Någon vakar i natten är att den är för kort. Patchett ger sina karaktärer liv och som läsare vill man veta mer om dem och hur deras liv gestaltar sig, även om avslutningen ger en viss tillfredsställelse i den riktningen. Min favoritpassage i boken är när Tip visar Kenya sin arbetsplats där han bl.a. arbetar med att systematisera en mängd fisksorter. Därefter ger sig Kenya ut på en löpträning och visar prov på stor talang, deras fascination och uppskattning inför varandras intressen och färdigheter är påtaglig. Det knyter också ett starkt band mellan dem.

Hur kunde det kännas att redan som elvaåring veta att man kunde uträtta något stort? Det var vad Doyle hade önskat av honom och hans bror, vad fader Sullivan hade önskat: en uppgift, en kallelse. Tip trodde att han hade funnit den i sina fiskar med det gick inte att jämföra med det här. Kenya som löpare var en ren begåvning: styrka, grace, koncentration, och det konstiga var att Tip trodde att hennes skicklighet måste vara överförbar. Det var inte bara att han såg henne springa, han såg också vem hon var. Det verkade fullständigt rimligt att tro att hon kunde ta den energin och lägga den på vad som helst.

Patchett skriver på ett mycket inbjudande sätt. Hennes sätt att låta personerna utveckla resonemang kring olika stora frågor är skön läsning. Med små antydningar låter hon också läsaren veta att nya saker kommer avslöjas längre fram i boken som gör att man fastnar. I efterhand kan det också vara en lustig parentes att hon nästan förutsåg Obamas valseger, dels i form av en skylt och dels i vissa personlighetsdrag hos en av bröderna. Också den dubbelhet som de svarta bröderna i en vit familj upplever känns igen från presidentens självbiografi.

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2009

 

Återvinning: No Country for Old Men

Llewelyn Moss råkar av en slump på flera döda män i ödemarken i västra Texas när han jagar antiloper. Det visar sig vara en knarkaffär som har gått snett, både pengar och heroin finns kvar. Moss faller för frestelsen och tar hand om pengarna, en portfölj full med stora sedlar. Vad han inte upptäcker är att väskan är försedd med sändare och ganska snart inser han att han är jagad av flera olika personer. Framför allt är den hänsynslöse psykopaten Chigurh efter honom. Den lokale sheriffen, Bell, försöker också hitta honom när han inser vilken situation Moss har försatt sig i. Bell följer i spåren efter Moss/Chigurh och bevittnar hur förödelsen sprider sig runt de två. Det är en våldsam historia som vevas upp.

McCarthy är en skicklig författare som skapar levande karaktärer och intressant prosa, men han är också en riktig dysterkvist. Precis som den utmärkta dystopin Vägen handlar No Country for Old Men om en värld i förfall, även om det ännu inte har kommit lika långt. Sheriffen Bell grubblar mycket kring mänsklighetens tillkortakommanden, ondska och ”det var bättre förr”.

Jag sa till en journalist här för en tid sen – en ung flicka, hon verkade trevlig. Hon försökte bara göra sitt jobb. Hon sa: Hur kommer det sig att du låtit våldet gå så långt i ditt county? Jag tyckte att det var en befogad fråga. Det kanske det var. Hur som helst sa jag till henne: Det börjar med att man struntar i om folk är ohövliga. Så fort folk slutar säga sir och ma´am, då är slutet nära. Det var vad jag sa till henne, jag sa: Det tränger ner i alla skikt. Du har väl hört talas om det? Alla skikt? Till sist råkar man ut för en så fullständig kollaps i affärsmoralen att det plötsligt sitter ett antal döda gubbar ute i öknen i sina fordon och vid det laget är det för sent.

Bell är uppgiven och känner att han slåss, både mot spöken och väderkvarnar. Nyckelordet är moral, vilket han anser är något som saknas i det land han lever i. Gud har abdikerat, Mammon styr och mänskligheten är förlorad. Han börjar ifrågasätta sitt yrkesval samtidigt som han mer och mer uppskattar stunderna med hustrun Loretta. Pessimismen blir lätt tröttsam och visserligen ställs många frågor kring världens tillstånd, men det ges inga positiva motbilder.

No country for Old Men är troligen mer känd som bröderna Coens film, vilken har hyllats väldeliga. Boken motsvarade inte de förväntningarna som filmens rykte ger den. Det ges inte mycket utrymme för hopp utan läsaren lämnas hängande i luften.

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2009

Återvinning: Vi måste prata om Kevin

Kevin Katchadourian ska fylla 16 om tre dagar när han genomför en massaker mot elever på sin skola. Hans mamma, Eva, bearbetar händelsen genom att skriva brev till fadern, Franklin, två år efter händelsen. Då har Kevin hamnat på ungdomshem och hon själv blivit dömd i en civilrättslig process som tagit ifrån henne det framgångsrika företag hon drev innan torsdagen. Breven som utgör boken i sin helhet är en genomgång av hennes eget liv och hur Kevin från födseln och framåt inte är som andra barn. Allt kokar ner i frågan: Varför?

Hela Evas redogörelse genomsyras förutom av en önskan att förstå, också av hennes skuldkänslor. Skulden gör att man som läsare först får intrycket av en efterkonstruktion som ska förklara och försvara ett ofattbart beteende hos sitt eget barn. Hon beskriver Kevin som ett illvilligt och beräknande barn redan från spädbarnsåren. Kevin verkar inte heller intressera sig för någonting, förutom Robin Hood som han bekantar sig med i samband med en sjukdom. Som läsare och förälder till ”normala” barn har man svårt att sätta sig in i och acceptera Evas bild av Kevin. Kan små barn verkligen vara så renons på nyfikenhet och så medvetet benägna att göra ont? Man får ifrågasätta sin egen människosyn när man följer Kevins uppväxt. I breven förändras emellertid Evas beskrivning efter hand och Shriver har skildrat de insikter som Eva gör på ett trovärdigt sätt.

Skolmassakrer börjar redan när boken utspelar sig 2000-2001 bli vardagsmat i USA och fenomenet sprider sig över världen. Detta är ingen verklig händelse som berättas, men det är en psykologiskt intressant bok om hur unga människor förvandlas till massmördare. I en intervju ger Kevin sin egen förklaring. Det nutida samhället skapar människor som blir vana vid att passivt titta på och man får svårt att hitta en mening med någonting. I sitt eget självförhärligande menar Kevin att i denna passivitet längtar man efter någon som honom. Rättsliga instanser, sociala myndigheter, media, folk framför TV:n och många andra får behov uppfyllda genom dramatiska händelser.

Boken är inte bara dramatisk eller en spekulativ berättelse om massmord. Det handlar mycket om föräldraskap och familjeliv och flera tabun avhandlas. Hur hanterar man att som nybliven förälder inte känna någonting för sitt barn? Framför allt, hur påverkar det barnet och relationen med den andra föräldern? Berättelsen har flera bottnar och några skruvar på slutet som höjde läsupplevelsen lite ytterligare.

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2009

Återvinning: Den amerikanske medborgaren

Vince Camden ingår i FBI:s vittnesprogram efter att ha gett information som kunde fälla maffialedare. Han bor i Spokane och försöker hitta nycklarna till att leva ett hederligt liv, samtidigt som han fortsätter med de kontokortsstölder som han hållit på med tidigare. I bokens inledning räknar han alla människor som han känt som har dött och börjar själv känna sig förföljd, vilket visar sig stämma.

Två gånger samma dag, det där ordet. Paranoid. Men hur kan man veta om man är paranoid när oron över att vara paranoid är ett av symptomen på att man är paranoid? 

Camden vill göra upp med sitt gamla liv och betala gamla skulder till maffian t.ex. för att kunna uppnå sin egen amerikanska dröm, ett jobb, en familj, ett hus i lugn och ro. Han får sig en tankeställare när han får sitt röstkort utställt på just Vince Camden, som är hans nya namn. Det får honom att inse att han har en andra chans att göra något vettigt med sitt liv. Han börjar drömma om ett liv ihop med Kelly som besöker det bageri som Vince driver.

Röstkortet får honom också att följa presidentvalskampanjen mellan Carter och Reagan. Ska han rösta måste han ju också ta ställning. Han har inte så många att diskutera detta med eftersom det inte är en del av snacket hos hans bekantskapskrets som består av kriminella, prostituerade och oärliga poliser. Däremot är Kelly involverad i lokalvalet av en republikan som blir indragen när Vince utsätts för förföljelse.

Den amerikanske medborgaren fick pris för bästa amerikanska kriminalroman. Det är hel ok underhållning med en del fyndiga dialoger och originella karaktärer. Men den ger nog inget bestående intryck på mig. Det som är originellt i berättelsen är väl huvudpersonens funderingar kring politik och viljan att bli en vanlig medborgare. Författaren försöker gå i liknande fotspår som Dennis Lehane, Michael Connelly och andra deckarförfattare som använder sociala skildringar i sina romaner. Walter når enligt mitt tycke inte upp i samma standard vare sig i skildring av karaktärer eller i spänning.

Denna recension har tidigare publicerats på bokbloggen.com 2008

 

Tillrättalägganden – Jonathan Franzen

Enid Lambert gör ett försök att samla familjen till Saint Jude en sista gång eftersom hennes man Alfred är på väg att tyna bort i ålderdomens vedermödor och demens. Det visar sig lättare sagt än gjort då hennes tre vuxna barn lever spritt över USA och världen och har sina egna plikter och intressen att följa.

Gary är äldsta brodern och jobbar som framgångsrik investerare. Relationen till hustrun och de tre barnen är ganska knackig och på väg in i depressionen blir han allt mer lynnig och tjurnackad. Dessutom blir vändorna till spritskåpet allt fler. Han har ett behov att styra över sina föräldrar, men kan inte få med frun till Saint Jude över helgen, vilket leder till ytterligare konflikt.

Chip har fått sparken från det universitet han har undervisat på efter en affär med en student, som han har blivit mer eller mindre beroende av. Han kastar sin intellektuella karriär åt sidan för att pröva lyckan i Litauen hos en f.d. politiker som lurar amerikanska investerare. Det tilltalar Chips antikapitalistiska ideal, samtidigt som han tjänar pengar på det.

Lillasystern Denise är en kock med mycket högt anseende, men hennes röriga kärleksliv ställer till det för henne. När hon dessutom inleder en relation med chefens hustru går det ut över karriären. Efter ett äktenskap och flera andra stadiga förhållanden är hon dock inte beredd att lägga till rätta livet efter andra längre.

Franzen har fått mycket positiv kritik för samtidsskildringen i boken och det är väl inte fel. Ändå hade jag svårt att bli riktigt fångad av Tillrättalägganden. Kanske har det att göra med svårigheter att sätta sig in i den amerikanska miljön. Jag vet inte riktigt vad Franzen vill säga med den splittrade familjen Lamberts problem att komma överens, samt syskonens minst sagt komplicerade liv. Kontrasten mellan att leva i amerikansk storstad och mellanvästern verkar bidra till splittringen och det långa avståndet i familjen är inte bara geografiskt. Franzen är skicklig på att skildra personlighetsdragen och det är de inledande kapitlen där karaktärerna presenteras som jag uppskattar mest. Men det blir för långdraget för att jag ska behålla intresset hela vägen.

9-11

Det är alltså redan tio år sedan flygplanen flög in i WTC, Pentagon och störtade på en åker. Jag fick höra nyheten först när jag satt på jobbet jag hade då och pratade med en kollega i telefon. Han uppmanade mig att sätta på en TV och jag gick in i personalrummet och satte mig i en stol, där jag blev sittande en lång stund… Det är verkligen ett sådant flashbulb-minne som har etsat sig fast (liksom mordet på Anna Lindh exakt två år senare). Det tog åtminstone hela kvällen innan man började greppa något av vad som hade hänt. Någon månad senare kommer jag ihåg att vi satt på kvarterskrogen Svea, som inte finns längre, och kommenterade USA:s attack mot Afghanistan. Redan då var vi upprörda över den kollektiva bestraffning som Bush-styrda USA utövade på ett av världens fattigaste länder.

Det har skrivits en hel del om händelserna 2001 och hur världen förändrats efter dessa. Enligt Ulrika Kärnborg på Aftonbladet har det ännu inte skrivits någon riktigt stor roman som skildrar historien kring attacken. Men flera av de böcker hon lyfter fram har ändå blivit vitt spridda och flera har fått bättre kritik än vad hon ger dem. Själv har jag endast läst Don Delillos Falling Man, en existensiell roman i efterdyningarna av 11 september som jag inte fastnade för så värst mycket. Då har jag haft högre förväntningar på Jonathan Safran Foers Extremt högt och otroligt nära som än så länge återfinns på Vill-läsa-listan. Joseph O´Niells Nederland har också lyfts fram, bl.a. av Barack Obama. När jag läste Kärnborgs artikel blev jag nyfiken på Salim Bachis Döda dem alla som handlar om en av kaparna.

Som lärare återkommer man ibland till 11 september eftersom det är en historisk händelse som eleverna kan relatera till. Konspirationsteorierna kring attackerna är också tacksamma att använda som exempel när man diskuterar källkritik. Filmen Loose Change fick jag som tips från några elever och den har jag använt en hel del. Den argumenterar för att det skulle vara en stor mörkläggning från den amerikanska regeringen, vilken man dessutom påstår ha planerat själva attacken. Många av argumenten är ganska lätta att sticka hål på och därför blir det en källkritisk övning i flera led. Personerna bakom filmen hävdar själva att det finns fakta som de avslöjar och samtidigt finns det argument som motbevisar deras egna teorier. Det kan naturligtvis vara lockande att ta till sig teorier som vill avslöja de ”sanningar” som undanhålls vanliga medborgare. Samtidigt kan man konstatera att man inte egentligen behöver några konspirationer för att kritisera den amerikanska politiken före och efter 2001. Bin Laden skapades ju mer eller mindre av USA som ett vapen i kalla kriget och den förda politiken i mellanöstern har bidragit till en grogrund för fundamentalism och terror som ”den fattige mannens vapen”. När man minns 11 september måste man också komma ihåg och lära av historien som leder fram till den dagen, liksom de följder som det fick för t.ex. tusentals döda civila i Afghanistan och Irak. Man behöver inte jämföra vad som var värst eller mest ondskefullt, det räcker med att konstatera att man tar på sig ett stort ansvar när man fattar förödande beslut som drabbar många oskyldiga människor, samt att talessättet ”våld föder våld” fortfarande är relevant oavsett vilken ideologi man använder för att motivera våldshandlingen med.

Blonde – Joyce Carol Oates

Fram till nu har Joyce Carol Oates varit en bra författare med intressanta berättelser. Efter att ha läst Blonde har hon placerat sig bland mina absoluta favoriter. Den fiktiva skildringen av Norma Jeane Baker/Marilyn Monroe är ett mästerverk på så många sätt. Språket är varierat, från poetiskt målande beskrivningar till brutalt tydliga scener, men framför allt otroligt drabbande. Perspektiven skiftar också och många olika personer förutom huvudpersonen kommer till tals genom sina betraktelser av henne.

Blonde är ingen biografi utan en med verkligheten ganska överensstämmande, men påhittad, berättelse. Det gör naturligtvis att författaren har kunnat ta sig större friheter, framför allt med vad som tänks, sägs och sker bortom kamerorna och offentligheten. Eftersom syftet med boken inte enbart är att skildra Norma/Marilyns liv så är det mest till sin fördel. Den Norma Jean som växer upp med en psykiskt sjuk mamma, på barnhem och i fosterhem gör allt för att få uppmärksamhet och känna sig älskad. Som Marilyn får hon den bekräftelsen, men utsätts också för baksidorna med kändisskapet. Dubbellivet är en skör röd tråd genom hela boken och gör att Norma/Marilyn blir en verklig, komplicerad person för läsaren. Hon lever ett liv som inte är anpassat till omgivningens normer, oavsett om det handlar om kärlek, arbete, pengar eller sin egen hälsa. Dessutom dras hon in i den hetsjakt på kommunister som pågår i USA under efterkrigstiden, inte minst inom filmvärlden. Hennes privatliv och egna tankar får stort utrymme och det blir också trovärdigt.

Efter den tragiska skildringen av Norma Jean Bakers barndom följer berättelsen om den mer kända Marilyn. Inspelningarna av hennes största filmer, äktenskapen med Joe DiMaggio och Arthur Miller, förhållandet med JFK mm. spelas upp i en mängd olika vackra, våldsamma, sensuella, obehagliga scener av en författare som är hur säker som helst i sin beskrivning av mänskliga relationer och karaktärernas känsloliv. Många kapitel kan läsas som noveller med sin egen innebörd och delar av Blonde har också publicerats i diverse tidskrifter. En av de mest minnesvärda är fotograferingen av de berömda nakenbilderna som Norma Jeane tog innan karriären tagit fart och hon varit beroende av att få in pengar till försörjningen. Det är gripande när perspektiven växlar mellan Norma Jeanes utsatthet där hon tvingar sig till att genomföra plåtningen för att få ut 49 dollar och fotografens utnyttjande av samma utsatthet. Blonde är definitivt en feministisk roman. Oates har tveklöst en ambition att göra subjekt av historiens kanske mest kända objekt. Hon lyckas dessutom alldeles utomordentligt. En metod som hon använder är att göra statister av de kända och mäktiga män som passerar i Marilyns liv. DiMaggio, Miller och Kennedy nämns aldrig vid namn utan endast som ”Den före detta idrottsmannen”, ”Dramatikern” och ”Presidenten”. Andra omtalas endast utifrån sitt yrke och en initial i namnet.

Som läsare blir man alltid nyfiken på verkligheten bakom böcker av denna typ som har baserats på verkliga personer och händelser. Filmerna med Marilyn Monroe kom före min tid och även om jag för länge sedan såg någon som hon hade en roll i så vet jag inte så mycket om hennes prestationer på vita duken. Mest nyfiken blev jag på Niagara och De missanpassade som omtalas i boken. Ett som är säkert är i alla fall att Joyce Carol Oates kommer prioriteras högre i läshögarna framöver!

Ghost Story – Peter Straub

Efter Gillian Flynn, Andreas Roman och Amanda Hellberg har skräcksommaren fortsatt med Peter Straubs Ghost Story. En spökhistoria om spökhistorier och en berättelse om verklighet kontra fantasi, metaberättandet är en central del i denna härligt kusliga bok!

”The Chowder Society” består av fyra män som träffas hos varandra och berättar spökhistorier eftersom de inte vill tala om de verkligt hemska händelser de har upplevt. Den femte mannen i sällskapet, Edward Wanderlay har dött under märkliga omständigheter på en fest hos John Jaffrey som ingår i sällskapet. Advokaterna Sears James och Ricky Hawthorne samt ungkarlen Lewis Benedikt, vars fru dött under oklara omständigheter ingår också. Ett år efter Edwards död inser de att samtliga fyra återstående drömmer liknande mardrömmar och de inser att de måste hantera händelser som ligger långt tillbaka i tiden. De kontaktar Edwards son, författaren Don, som konsult för att komma vidare i livet. Don har själv skrivit en rysare med titeln ”The Nightwatcher” efter det att hans bror dött under märkliga omständigheter. När han kommer till staden Milburn där de äldre herrarna i The Chowder Society bor, har han en idé om en karaktär, ”Dr Rabbitfoot”, som kommer till en stad och ställer till med kaos. När det börjar gunga under fötterna på Milburns invånare inser Don att hans berättelser och verkligheten är mer lika varandra än vad han har förstått:

So here I am. Each of the three men, my uncle´s friends, seems admirable in his own way: but are they losing their minds? I can´t even be sure they have told me everything. They are frightened, and two of them have died; and I wrote earlier in this journal that Milburn feels like the sort of town where Dr Rabbitfoot would go to work. I can feel reality slithering away from me, if I start to imagine that one of my own books is happening around me.

De egna fantasiernas påverkan på den upplevda skräcken är en förutsättning för de spöken som uppträder i Ghost Story. Det påminner lite om hur barnen i Stephen Kings Det besvärjer ondskan med att den inte finns, mer än i deras huvuden. Verkliga är däremot alla de djur som hittas döda runt Milburn och som är början på den fruktansvärda vinter som drabbar den lilla staden i nordöstra USA. Samtidigt som Don anländer också Anna Mostyn till Milburn och får jobb som sekreterare på Sears och Rickys advokatbyrå, men det är från början uppenbart för läsaren att hon på något sätt står för den ondska som drabbar människorna i staden. Men varför påminner hon om Dons gamla flickvän och om den Eva Galli som The Chowder Society känt som unga, men som de aldrig talar om? Förutom att Ghost Story är en psykologisk rysare, handlar den också om hur händelser i det förflutna kan återkomma. För de äldre männen blir uppgiften att göra upp gamla räkningar för att kunna bekämpa sina spöken. Under tiden är Milburn på väg att gå under i vansinne och vargavinter.

Peter Straub är en favorit som fallit i glömska. Länge trodde jag mig ha läst denna bok i svensk översättning, Gengångare, men det visade sig vara Lovecrafts bok med samma svenska titel som jag hade läst. Straub är en av de stora skräckförfattarna i sin generation, tillsammans med t.ex. Stephen King och Dean Koontz. Hans verk anses något mer intellektuella än de två senare och prisas ofta för sina böcker. Ghost Story är också en smart berättelse som kräver lite av sin läsare för att hänga med. Det blir extra tydligt på slutet när man ibland knappt vet vad som händer i bokens verklighet och vad som bara sker i karaktärernas egna fantasier eller drömmar.

Sharp objects – Gillian Flynn

Det börjar som en ganska vanlig deckare. Två flickor har mördats i en stad i Missouri, Wind Gap. Mördaren har strypt dem och dragit ut deras tänder, dessutom verkar det som om de frivilligt har följt med denne. Camille Preaker, uppvuxen i Wind Gap men nu bosatt i Chicago, skickas av sin tidningsredaktör för att rapportera om morden. Hon börjar en egen undersökning samtidigt som polisen sköter sin utan att släppa allt för mycket information. Hennes neurotiska mamma som hon har en ganska knepig relation till låter henne bo ihop med familjen som också består av styvpappan Alan och lillasystern Amma som är en brådmogen 13-åring.

En bit in i boken blir det mer psykologisk thriller som handlar mycket om Camilles egen uppväxt med en avståndstagande mor, hennes sjuka syster som dog tidigt och svårigheterna Camille har haft för att komma över detta. Det är ingående beskrivningar av hennes självskadebeteende som i första hand består i att rista in ord över hela kroppen för att minska ångesten. Det är också nu som berättelsen blir intressant med spelet i den dysfunktionella familjen och Camilles självdestruktivitet som ökar i och med återkomsten till barndomens miljöer. Samtidigt ska hon försöka ta reda på mer om morden och närmar sig delstatspolisen Richard som kommit till staden för utredningen. Den inofficiella sanningen bland invånarna är att ena flickans bror har begått morden, vilket polisen inte gör något för att förneka.

Gillian Flynn och Sharp Objects har rosats på många håll och det är en intressant debut med mersmak. De psykologiska bottnarna och de olika karaktärerna gör det intressant. Däremot är inte utvecklingen av berättelsen och mordutredningen särskilt överraskande. Flynns berättande är också lite ojämn ibland, från lysande passager med känsla för att skapa spänning till mindre trovärdiga händelser och beteenden hos huvudpersonerna. Därför sällar jag mig inte helhjärtat till dem som har tokhyllat denna bok, men klart är att Flynn kan skriva och jag ser fram emot roman nummer två – Dark Places.